Detta är ett kapitel ur boken Svarta oliver och gröna drömmar - kapitlet är inlagt här eftersom delar av det citeras emellanåt på ett vridet sätt av rasister och andra.
Katterna ligger
i köksfönstret. Solen värmer och de har överblick över alla livets
väsentligheter som utspelas i ett kök. De gör sig inte till, lismar inte, är
inte underdåniga utan visar vad de tycker. Jag gillar katter. Vi har ett gott
förhållande. De accepterar att jag bor i deras hem. De bekräftar min rätt att
bo där genom att då och då puffa med nosen eller med tassen.
Katter tar
tillvara livet. Fyller sina liv med lagom mycket arbete, lagom mycket lek och
lagom mycket lättja. En katt är stolt, ärlig och låter sig inte hunsas. Jag har
svårt för hundar som viftar på svansen och som underdånigt suckande ligger vid
fötterna och är trogna oavsett om man är en drummel eller inte. Kjell Olof
Feldt har hund. Stig Malm också.
Katter ljuger
inte. Människor ljuger. Systemet, vanlig hövlighet och bristen på tid kräver
lögner. Lögn uppfattas som en naturlig del av vårt sätt att umgås. Vi frågar
den vi möter hur hon eller han mår. Bra. Själv då? Jo, det är OK. Hade frågan
varit sann, hade det krävts ett sanningsenligt svar. Men vem skulle ha tid att
lyssna? Det var gott, säger man trots att maten man är bjuden på är avskyvärd.
En katt hade lämnat maten, tittat förebrående på hussen och stolt lagt sig i
soffan och slickat sina tassar. Vi skyller på försenad buss eller tåg, när vi
valt att ägna mer tid åt att älska på morgonen än vad det fanns tid till. Vi
skyller på att ha blivit förförda om det avslöjats att vi varit otrogna.
Dessutom påstår vi att det ingenting
betydde trots att det var just det gjorde.
Lögnen kan få
dystra politiska konsekvenser. Under
många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och
tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi
- jodå, jag tillhörde lögnarna - förnekade problemen, fast vi alla såg dem. Vi
satt i teve och förnekade att det vid sidan av det positiva och nödvändiga
också fanns svårigheter och problem. Människor utanför den lilla svenska
tyckar-eliten kände naturligtvis inte igen sig. Politiker ansågs leva långt
borta från verkligheten. Ny demokrati föddes som en följd av den välmenande
lögnen och den hatfyllda lögnen kunde ta säte i parlamentet.
Politiker är
ibland tvingade att ljuga. Den politiker som inte förnekar en förestående
devalvering kan kosta sitt land mycket.
Men lögnen äter sig också lätt in som en del i den politiska taktiken. Göran Persson ljög om sina avsikter att bli
statsminister. Gudrun Schyman ljög om sitt politiskt förflutna. Carl Bildt ljög
när han sa att han företrädde Sveriges genom tiderna mest kompetenta regering.
Alf Svensson ljög när han hävdade att han trodde att bara svenska folket fick
veta vad kristdemokraterna tyckte skulle det bli ett framgångsrikt parti - det kan han ju aldrig ha trott. Jag ljög om
stämningen i miljöpartiet - jag påstod att den var bra när den var som värst.
Mona Sahlin och Marit Paulsen ljög i ett brev till Sveriges kvinnor dagarna
före folkomröstningen om EU. De hävdade att knarkkontrollen inte skulle
försämras vid ett medlemskap i Unionen. Mona Sahlin erbjöds
statsministerposten. Men fick gå för en lögn om Toblerone. Och Marit Paulsen fick som tack för hjälpen fina arbetsuppgifter av dem som uppskattade lögnen.
Det mesta i
modern marknadsföring går ut på att bedra medmänniskor, lögnen i dess vidaste
form är ett bra verktyg för detta. Bilbranschen genomförde en
mångmiljonerskampanj som byggde på en lögn: nämligen att nittio procent av
utsläppen försvinner om man skaffar en ny bil med katalysator.
Konsumentombudsmannen skrev till kampanjledarna och berättade att det var lögn,
men Bilbranschen brydde sig inte utan hänvisade (det är faktiskt sant!) till sin
mänskliga rätt att ljuga i reklam... Den
lönsamma lögnen är en grundbult för marknadsekonomin på samma sätt som den
politiska lögnen var en grundbult i de socialistiska staterna. Den största
lögnaren får bäst betalt och uppskattas mest i många branscher. Bland de
största lögnarna finns försäkringsbolagen som försöker ge sken av att de kan
garantera en pension för den som redan i unga år avsätter en del för
pensionssparande. Som om försäkringsbolag kunde garantera värdet på siffror som
bokförs på ett konto. Som om försäkringsbolag hade någon som helst aning om hur
samhället ser ut om fyrtio år!
-
Jamen herregud, sa försäkringsgurun med den vackra smokingen när vi sågs under
en sådan där middag där de inbjudna placeras vid borden i organiserad
hackordning. Så kan du väl inte resonera! Med den kunskap vi har idag kan vi
garantera en god pension. Men ändras nuläget så ändras vår bedömning...
Han har avgått
nu och slipper ta något ansvar. Så fiffigt.
Journalister
ljuger för att få ur intervjuoffret det man vill få ut. Ledarskribenter ljuger
för att kunna ge den bild man vill ge. Programledare ljuger för att locka
debattörer till studion. Lögnen har alltid fascinerat människorna. Redan de
gamla grekerna funderade över lögnen. Kretensaren Epimenides hävdade att alla
människor från Kreta ljuger. Om påståendet vore sant, så ljuger han. Alltså
måste påståendet vara falskt. Eubulides
från Megara hävdade att han ljuger. Men det kan bara vara sant om det är falskt.
Ännu en lögnparadox hittar vi när Platon säger att Sokrates har rätt och
Sokrates hävdar att Platon ljuger.
Men lögnen
används också för ”det allmännas bästa”, för systemets bevarande och för att vidmakthålla en gammal världsbild.
Den lögnen är farligast därför att den får oss att tänka fel. För en tid sedan
var det storm på Nordsjön. Vi kunde i nyhetssändningar höra att ”produktionen
av olja” hade upphört, att arbetarna på oljeplattformar hade tvingats iland och
att oljebolagen tappade ett antal miljoner kronor varje dag. Men det ljögs i
nyhetssändningarna. Produktionen av olja hade inte alls upphört. Produktion
betyder nämligen ‘tillverkning” eller ‘alstring´. Produktionen pågick precis
som vanligt långt där ner i djupet när växter och djur under årmiljonernas gång
förvandlas till det vi kallar ”fossila bränslen”. Det som upphört var
konsumtionen av olja, inte produktionen av densamma.
Varför är nu
detta ett så viktigt konstaterande? Jo, produktion anses vara något positivt,
något som gör oss rikare. Men konsumtion av begränsade naturresurser, som t.ex.
olja, medför att världshushållet i själva verket blir fattigare och fattigare.
Inte rikare och rikare. Konsumtion av ändliga naturresurser innebär att man tär av ett kapital, precis på samma
sätt som man kan tära av ett kapital i
en fond som ska finansiera pensioner. Tär man på kapitalet blir man fattigare.
Åtminstone om man inte utnyttjar kapitalet för att investera på ett sätt som
medför att man slipper gröpa ur det än mer. Vill man inte bli fattigare
försöker man leva på räntan. Begreppen
förvirrar. Genom att konsekvent använda begreppet ”produktion” när det handlar
om nedbrytande verksamhet så vänds våra tankar i felaktig riktning.
Ju mer vi tar
för oss av naturresursernas lager och ju snabbare vi förvandlar dessa till rök
och aska desto rikare påstår nationalekonomer att vi är. Och dessa
ståuppkomikernas mästare är de som mer än några har inflytande över den förda
politiken. Ofta kallas det ”högteknologi” att mala sönder resurser från naturen
till avfall. Och i vänsterns gamla vokabulär talas det om att arbetare skapar
mervärde hur mycket de än deltar i den nedbrytande processen! Beslutsfattare
som på fullt allvar tror att så är fallet är direkt farliga för framtiden.
Detta ”mervärde” bygger på tron att ju snabbare vi förintar det naturkapital
kommande generationer skall leva av, desto effektivare är vi. Detta feltänkande
har lett till att människan idag lever i stenåldern, bronsåldern och
järnåldern. Människan har nämligen aldrig under sin långa historia malt ner mer
sten, brons och järn än just i detta tidevarv. Aldrig har vi plockat upp så
mycket atomer, som legat lagrade i årmiljarder i jordskorpan, i sådan takt som
vi gör idag.. Varenda atom vi plockar upp från jordskorpan måste nämligen ta vägen
någonstans. Ju fler vi plockar upp ju fler måste ta vägen någonstans. De flesta
hamnar som molekylsopor någonstans i det vi kallar biosfären - vår livsmiljö.De
förflyttas från ett ordnat tillstånd till ett oordnat. Det tragikomiska i denna
produktion är att vi steg för steg närmar oss en miljö som på många sätt liknar
den som fanns innan det att liv uppstod på jorden. Är det verkligen framsteg att backa tillbaka? Vi har
aldrig någonsin arbetat på sin egen totala fattigdom som just nu, i tron att vi
producerar, gör mervärden och är smarta!
En pinsamhet
som vi människor i allmänhet, och neoklassiska nationalekonomer i synnerhet,
försöker dölja genom att värna en livslögn.
Det finns en
teori om sanning som kallas pragmatismens sanningsteori. Enligt denna är något
sant om det är fruktbart eller nyttigt i praxis. För de som vill konservera den
gamla världsbilden och de gamla ekonomiska tänkandet är det en fruktbar
teori...
Katterna ligger
kvar på fönsterbrädan. En av dem gäspar. Den andra sträcker på sig. Solens strålar bryts i glaskristallerna som
hänger i fönstret. Doftar av kaffe. Jag läser
på Svenska Dagbladets ledarsida att det är en märklig föreställning att
allting hänger ihop, att människan är en sårbar del av ett känsligt ekologiskt
system, att ingenting försvinner och att allt finns kvar. ”Denna typ av
resonemang har tillbakavisats, bland annat av Tor Ragnar Gerholm...”.
Båda
katterna gäspar.