Behov
av utvecklingssamtal
Birger Schlaug
Utan ekonomisk tillväxt hade vi inte varit där vi är
idag. Ekonomisk tillväxt har gett oss välfärd och välstånd. Skola och sjukvård,
bostäder och mat på borden. Teve, datorer och Björn Borg-kalsonger. Utan fortsatt
ekonomisk tillväxt är vi tillbaka i grottorna.
Det är så det brukar heta. Ja, bortsett från det där
med Björn Borg.
Beviset finns ju i våra föräldrar och morföräldrars
marsch ut ur fattigdom, hur vi fått moderna bostäder med rinnande varmt vatten och
wc, mat i kylskåp och möjlighet för de flesta familjer att köpa bil och kanske
till och med sommarstuga.
Men är det verkligen ekonomisk tillväxt som gett oss
allt det goda? Eller är det människors strävan
efter bättre liv som gett oss allt det goda – och är det denna strävan som också
lett till ekonomisk tillväxt?
Vad är hönan och vad är ägget?
Man kan förstås tycka att detta är en filosofisk
fråga. Men det är det inte. Det är en djupt rationell fråga. Är det människors
strävan efter bättre liv som gett oss
den goda utvecklingen, så är det rimligen också just bättre liv vi skall försöka uppnå snarare än att jaga ekonomisk
tillväxt.
”Ekonomiskt
slaveri som bottnar i tillväxtmani”
Vad som är bättre liv skiljer sig förstås åt från
människa till människa. Men inte bara det: det skiljer sig också från tid till
annan. För de generationer som byggt upp vårt samhälle har bättre liv varit
sådant som också lett till ekonomisk
tillväxt. Mer arbete, ökad konsumtion, ökad produktion har gett såväl bättre
liv för de flesta som ekonomisk tillväxt. Men målet var aldrig tillväxt, målet
var bättre liv.
I vår tid, när vi nått ända hit i
samhällsevolutionen, så kanske bättre liv är något annat än sådant som också
leder till ekonomisk tillväxt. Bättre liv kanske är mer fri tid, mer deltagande
kultur, mer social närvaro. Inte mer konsumtion, mer stress och mer arbete. Jag
är övertygad om att det är så. Jag är övertygad om att vi nått en gräns där
tillväxten snarare är destruktiv än konstruktiv.
Det finns de som spanat in i framtiden och varnat
för att jakten på ekonomisk tillväxt blir en norm som utvecklas till
destruktivitet. Handelshögskolans tidigare rektor – tillika vice partiledare i
Moderaterna – Staffan Burenstam Linder skrev 1969 boken Den rastlösa välfärdsmänniskan. Där analyserade han bland annat vad
jakten på ekonomisk tillväxt skulle leda till för människan. Han skrev att vi
skulle hamna i en ”ny form av ekonomiskt slaveri, som inte längre bottnar i
kampen för ekonomiskt överlevnad utan i en tillväxtmani” och att denna
tillväxtmani ”i de bokförda expansionsökningarnas namn, tvingar oss att fördela
våra ekonomiska resurser, inklusive tiden, destruktivt…” Till och med så
destruktivt att ”vi raserar sådana naturliga grundvalar för vår existens som
luft, vatten, jord, naturskönhet och vår egen arvsmassa".
Burenstam Linder såg således problem för såväl
människan som miljön om vi skulle bli fångar i jakten på ekonomisk tillväxt. Många
är de som med förvåning sett att jag under årtionden haft en moderat vice
partiledares bok i den speciella hedersbokhyllan hemma. Kritik av tillväxtmanin
kan ju idag uppfattas som en djupgrön kritik av samhället. Men den är bredare
än så. Det finns goda ideologiska skäl för såväl konservativa som socialister
att kritiskt analysera tillväxtbegreppet - och hur det slagit rot som ett
mantra i den politiska debatten. Glädjande nog har även socialliberala vänner
blivit allt mer skeptiska till – för att tala med Burenstam Linder – det som
sker i de bokförda expansionsökningarnas namn.
”Tillväxt
med i längden orimliga följder”
Idag finns det nästan inte något politiskt och
ekonomiskt beslut som tas utan att det motiveras med att det skall leda till
ekonomisk tillväxt. Till min förvåning hittade jag till och med i bakgrundsmaterialet
till införandet av maxtaxa på dagis att huvudargumentet inte handlade om barns
bästa - utan om föräldrars möjlighet att arbeta mer och därmed bidra till
fortsatt tillväxt inom den formella ekonomin mätt i BNP.
Är inte det märkligt? Rent av fördummande när nästan
allt underställs detta krav: tillväxt.
Ekonomisk tillväxt, som ju mäts i BNP, innebär att den
totala ekonomin växer från ett år till ett annat. Självfallet finns det mängder
med sektorer inom den totala ekonomin
som behöver växa. T ex sådant som går under beteckningen ”grön ekonomi”. Bara
så inga missförstånd uppstår: det finns
sådant som bör och måste få växa.
Det är således den totala ekonomiska tillväxten vi talar om. Den mäts i vad vi skulle
kunna kalla exponentiella termer. Om det skrivs på andra ställen i den här
boken. Jag vill bara påpeka att exponentiell tillväxt i längden är en
omöjlighet. Eller som skrivs i Nationalencyklopedin: ”Ekonomisk tillväxt enligt
ett konstant procenttal leder till exponentiell tillväxt med i längden orimliga
följder”.
Ofta hörs förskräckta utrop om att andra länder
kommer ifatt oss. Kina. Indien. De har höga tillväxttal. Vilket inte är
konstigt. De utgår från låg nivå, i själva verket på en mycket låg nivå när det
gäller BNP per capita. En bild: fyra procents tillväxt för den som hoppar en
meter i höjd är fyra centimeter, för den som hoppar två meter utgör samma tillväxt
på fyra procent hela åtta centimeter.
Om
att konsumera sönder planeten med hjälp av lånade pengar
I Sverige har de senaste årtiondenas tillväxt varit
möjlig på grund av att vi skuldsatt oss. Inte staten, men hushållen. Nu bidrar
vi till att konsumera sönder planeten med hjälp av lånade pengar för att
upprätthålla idén om att utveckling kräver ekonomisk tillväxt. Det tycks mig
bekymmersamt, för att låna ett av de mest populära orden i den moderna
politiska retoriken.
Vi uppmanas att konsumera mer för att hålla igång
hjulen. De måste snurra allt fortare. Varje kris följs av uppmaningen:
konsumera mer. Västvärldens tillväxt är till största del
konsumtionsdriven. Den så kallade arbetslinjen,
som åkallas över hela det politiska fältet, bygger på tron att vi skall arbeta
mer för att kunna konsumera mer för att vi skall kunna producera mer så att vi
skall kunna arbeta mer för att vi skall kunna konsumera mer… I ett ständigt
flöde. Syftet är inte att vi skall få bättre liv, utan att vi skall upprätthålla
tillväxtsamhället och de system som det vilar på.
Färre,
mindre och mer eftertänksamt kan vara eftertraktansvärt
Om vi istället för att sträva efter ekonomisk
tillväxt försöker sträva efter bättre liv så kommer såväl ekonomer som
politiker inte lika enkelt undan. Det krävs mer av kvalitativt tänkande än kvantitativt.
De enkelt mätbara volymerna blir mindre viktiga, medan innehåller blir desto
viktigare. Mer, större och snabbare blir inte med automatik något positivt.
Färre, mindre och mer eftertänksamt kan istället vara eftertraktansvärt.
Färre arbetstimmar per vecka, mindre stress och mer
eftertänksamhet innan vi ger oss in köpcenter och shoppinggallerier borde
rimligen, om vi nu definiera oss som tänkande varelser, uppfattas som en möjlighet
istället för som ett hot mot systemet. Att binda upp oss till ett system som i
realiteten kräver ständigt ökande konsumtion är inte bara ohållbart ur klimat-
och miljösynpunkt, utan ovärdigt tänkande människor.
Burenstam Linder beskrev hur samhället skulle
utvecklas när vi fångats av tillväxtnormen: ”En egendomlig kombination av en
tilltagande bundenhet till varor och tilltagande likgiltighet för varje enskild
vara, till följd av lågt utnyttjande grad och snabb omsättning.” Bättre kan det
inte uttryckas.
Vi tycks tillbringa allt mer av vår utmätta tid med
att konsumera, hela samhället byggs upp kring konsumtion, snart sagt varje fri
yta i urbana miljöer har förvandlats till konsumtionssektorer, var vi än
befinner oss möts vi av konsumtionsbudskap, så fort en kris uppstår så blir vi
uppmanade att konsumera mer för att hålla igång hjulen. Det har ett drag av
planerat vansinne över sig. En sorts panik. Vi har fastnat i en tillväxtmani. Och
forskningen pekar entydigt på att vi inte blir vare sig lyckligare eller mer
tillfredsställda med livet.
Omsättning
har blivit viktigare än reella värden
Det borde uppfattas som intellektuellt hederligt att
fundera på det rimliga i att tillväxtnormen baseras mer på omsättning än på reella värden.
Ett väl fungerande kök genererar föga tillväxt, men rivs det och byggs nytt så
skapas jobb, vinster, skatteintäkter och tillväxt. Den som skall betala kalaset
måste arbeta in pengarna, genom att kanske kränga mer toppar och kalsingar i
allt mer rasande takt. Allt genererar tillväxt. Och påverkan på planeten. Omsättningen
är viktigare för systemets bevarande än de reella värden som existerar.
Det är hög tid att fundera ut smartare system än så.
Tillväxtnormen, som gått hand i hand
med så mycket gott, har blivit destruktiv.
Maktutövning skapar tillväxt- och konsumtionsnorm
Den norm vi
lever i just nu, i detta tidevarv i vår del av världen, är utan tvekan
tillväxt- och konsumtionsnormen. Många menar att det är ett naturligt sätt att
leva i en sådan norm. Men för att upprätthålla denna norm krävs maktutövning. Mer
naturligt än så är det inte.
Man brukar
skilja på tre varianter av maktutövning. Tvingande maktutövning kan
handla om att ställas inför ett gevär. I kommunismens Sovjetunionen hotade man
med Gulag och i fascismens Chile hotade man med förflyttning till Estadio
Nacional.
Belönande
maktutövning är en mer
välvillig variant. Gör vi ”rätt” så får
vi betalt i pengar och formell tillgång till sociala strukturer och nätverk med
hög status. Om inte annat kan man bli landshövding om man håller tyst om sådant
som bryter mot den politiska normen.
Betingande
maktutövning är mer
sofistikerad. Det handlar om att skapa
eller förstärka ofta outtalade normer i samhället. Normer som leder
till att vi handlar, talar och tänker på ett visst sätt. Olika religiösa
maktcentra har genom historiens gång förstått betydelsen av att skapa normer om
vad som skall uppfattas som gott och ont. Stater som dominerats - och domineras
- av olika politiska ideologier har skapat normer över vad som är rätt och fel.
Vi kan se det i allt från konfucianismen till Mao Tse Tung och Sovjetimperiet.
Ingen stat,
ingen ideologi, inget samhälle är fritt från denna betingande maktutövning.
Problemet är att när man lever mitt i en norm förstår man kanske inte att man
lever i den. Man lever ju med en livsstil som känns som den naturliga, den
självklara, den rimliga. Andra, som lever i en annan norm, uppfattas som
avvikande, konstiga eller rent av onaturliga. Den andre är konstig. De andra är
onaturliga. Det är sådant som skapar rasism och folkmord.
Idag lever
vi i en tillväxt- och konsumtionsnorm som upprätthålls genom betingande maktutövning.
Det satsas stora ekonomiska och administrativa resurser för att upprätthålla
normen, och för att få oss att känna oss bekväma i den.
Bara i
Sverige krävs det insatser på långt mer än 40 miljarder kronor årligen – vilket
är vad det militära försvaret kostar - för att försvara normen. Det sker genom livsstilspropaganda, i form av
reklam, vars syfte är att vi alltid - och snart sagt överallt - skall känna sug
efter nya saker, att vi aldrig ska få möjlighet att vila i förnöjsamhet, att
vi skall lära oss att konsumtion är en av de mest centrala delarna i våra liv. Livsstilspropagandan
sveper in oss i ett moln av föreställningar. Ger det ett gott liv? Eller bör vi
befria oss?
Normen är
inte mer naturlig än att den måste påtvingas oss genom reell maktutövning. Det
är således djupt ohederligt att påstå att tillväxtnormen är någon sorts
naturlag. Vi lever inte som vi vill, utan vi lever inom normens ram.
”Vi är inbakade i en konsumtionsburka”
Normen som vi
lever i är såldes köpandets och ägandets. Inte levandets och varandets. Detta
är en förutsättning för att upprätthålla ekonomisk tillväxt. Vi är inbakade i en konsumtionsburka som
reducerar vårt sätt att se på världen och uppleva våra liv. Inifrån denna burka
ser vi det som något fullständigt självklart och naturligt att arbeta mer, för
att konsumera mer, för att vi skall kunna producera mer, för att vi skall kunna
arbeta för att vi skall kunna konsumera mer i ett evigt snurrande ekonomistiskt
hjul där vi reduceras till att vara kuggar.
Men så var
det faktiskt aldrig meningen att det skulle bli.
De gamla
ideologerna – de må gälla Marx, Mill eller konservativa tänkare – var förvisso
inte ense om särskilt mycket. Men en sak var man överens om: när människan nått
det materiellt mogna samhället så skulle det vara andra saker som skulle få
möjlighet att växa. John Stuart Mill – den store liberalen – beskrev detta nya
steg på samhällsevolutionen som mer fri tid, mer kultur och mer andlighet. Den
som studsar för det sistnämnda - eftersom andlighet ofta reduceras till tro på
någon allsmäktig gud - kan istället lägga till: social närhet.
Mer fri tid,
mer deltagande kultur och mer social närvaro. Kanske det är just det som är
bättre liv? Personligen är jag övertygad om det. Tyvärr motverkar mer fri tid,
mer deltagande kultur och mer social närvaro fortsatt ekonomisk växt. Men vi
får trösta oss med att det kan leda till mänsklig växt. Tyvärr kan vi inte väcka
upp Marx, Mill och Burke ur gravarna för att göra nattliga besök hos
statsminister, finansminister eller oppositionsledare.
Men, vem vet,
en vacker vårmorgon kanske både statsminiser och oppositionsledare ändå vaknar
upp med en ny övertygelse: att den gamla tillväxtmodellen tjänat ut. Det är
inte omöjligt för det är ofta så det fungerar…
Nya
världsbilder som växer fram behöver inte ens bygga på ny kunskap, utan bara på
hur man uppfattar den kunskap som redan finns.
En vetenskaplig revolution växer fram
Alla
samhällen och epoker lever med sin världsbild, sin modell av verkligheten. Genom att acceptera modeller för hur världen
fungerar tenderar man att förneka sådant som kränker den invanda modellen. Jag
skulle tro att det är därför det är så svårt att få till ett samtal om tillväxtsamhället
och hur vi skall kunna komma ur det med hedern i behåll.
Men hopp
finns. När allt fler fakta börjar bli besvärande
för att upprätthålla trovärdigheten i den dominerande modellen så växer så
småningom en ny modell fram. Eller, för att tala med Thomas Kuhn, ett nytt paradigm
växer fram. En vetenskaplig revolution uppstår. Man vaknar upp och ser
något nytt i allt det man tidigare betraktat.
Det är som
att titta på en dold bild som man kan hitta i barntidningar. Först ser man en
motorväg, ett shoppingcenter och en bilkö. Man uppmanas att titta mer noga. Man
ser bara den där motorvägen och det där shoppingtempel i alla fall. Men
plötsligt, helt oförhappandes, ser man hur tydligt som helst att bilden
föreställer en sjö, några lamm och två lekande barn. Och man begriper inte
varför man inte sett detta tidigare.
Att byta
verklighetsbild kan ta lång tid. Det tog nästan 200 år för den kopernikanska
modellen att ersätta den ptolemaiska, och långt in på 1700-talet arbetade
åtskilliga vetenskapsmän utifrån en världsbild som om Newtons naturlagar inte
existerade.
För att inte
tala om hur länge läkare vägrade att acceptera glasögon som medel att förbättra
synförmågan – man lät till och med meddela att glasögon var något mystiskt,
något nästan ogudaktigt. Men i botten låg prestige och egenintresse. Man
vill hel enkelt inte bli av med möjligheten att tillverka och sälja olika
former av ögondroppar.
På liknande
sätt försvaras den världsbild som omfattas av idén om ständig ekonomisk
tillväxt. Det är givetvis svårt att tillskansa sig uppfattningar som man under
ett helt liv har förkastat. Och kanske till och med försvarat sig mot, om inte med
hugg och slag, så åtminstone med uppbådade av all retorisk styrka man haft att
tillgå.
Precis som
ögonläkarnas teser föll när verkligheten trängde på kommer också de
tillväxttroende att ändra uppfattning. Den verklighet som möter oss nu är mer
distinkt än den som läkarna försökte fly undan. Verkligheten nu består av
klimatförändringar, peak oil, återkommande finanskriser och det nakna faktum
att ekonomisk tillväxt inte längre ger upphov till den mängd arbetstillfällen
som den en gång gjorde.
Det är den rika delen av befolkningen som måste skapa ekologiskt utrymme
Från det att
jag föddes till dess att jag, enligt statistiken, förväntas dö så har vi gått
från 2,5 miljarder människor på jorden till 9 miljarder. Till detta måste vi förhålla oss. Vi måste
inse att vi idag lever i den antropocena tidsåldern, det vill säga en
geologisk tidsålder där människans påverkan på planeten och dess processer är
ohyggligt omfattande.
Det är den
materiellt rika delen av världens befolkning som har skyldighet att skapa
ekologiskt utrymme för dem som lever i armod och verkligen behöver den
materiella tillväxt som kan ge goda liv. Den tillväxten kommer också att skapa
ekonomisk tillväxt, på samma sätt som skett när vi i vår del av världen strävat
efter bättre liv.
Vi, som
lever i de materiellt rika delarna av världen, har inte bara skyldighet att
skapa ekologiskt utrymme för andra att skapa sig goda liv, vi har också en
moralisk skyldighet gentemot de generationer som lagt grunden till den
materiella plattform vi själva nu står på. Vår uppgift är att ta avstamp ifrån denna
plattform för att ta nästa steg upp på utvecklingsstegen. Precis på det sätt som
de gamla ideologerna förutsatta att vi skulle göra. Dessa utgick nämligen från
att vi skulle bli tänkande fria människor som strävade efter bättre liv – inte
att vi skulle bli fångade av ett tillväxtmantra.
Behov
av utvecklingssamtal
Vi har ett ansvar att analysera och konkretisera en
väg från Tillväxt- och
konsumtionssamhälle till det vi kan kalla Utvecklingssamhälle. Det är inte lätt. Men ingenting blir gjort om
vi inte ens vågar samtala om det. Den som på fullt allvar tror att vi kan
konsumera oss ur finansiella kriser, till och med lånade pengar, bör sätt sig
ner och fundera ett tag. Över livet, över samhället, över planeten. Min övertygelse är att många som gör det
kommer att se möjligheterna. Inte bara för planeten utan också för det egna
livet. Det gäller att räta på ryggarna. Det
gäller att konstatera att vi är så mycket mer än ekonomiska varelser. Det
gäller att inse att vi är biologiska, sociala och kulturella varelser.
Det gäller att förstå att det är enorm skillnad att
bygga ett samhälle för ekonomiska varelser och att bygga ett samhälle för
riktiga människor.
Att inte påbörja ett seriöst samtal om hur vi kan
lämna tillväxtsamhället och ta genomtänkta steg över till utvecklingssamhället
är dumt. Ju längre vi väntar med det samtalet ju svårare kommer det att bli att
lösa den nödvändiga övergången på ett socialt, ekologiskt och demokratiskt respektfullt
sätt.
Det är därför vi nu är i stort behov av ett
utvecklingssamtal. Vi kan ju börja med att ställa oss frågan vad som är bättre
liv.
Birger
Schlaug