Miljöpartiet de grönas framgång i årets val har fått till följd
att allt fler inser att det finns en ny dimension i politiken – den grå-gröna
dimensionen
Den gamla skalan rätt-blått finns naturligtvis kvar – men
innebörden av det sakpolitiska innehållet är grumligt. De röda står för
förstatligande och/eller fondanonymitet. De blå står för bolagisering och
transnationell anonymitet. Båda står således för tanken at avståndet mellan
konsument och producent skall vidgas, att ägandet skall vara diffust och att
den ansvarslösa anonyma ägarstrukturen skall förstärkas.
De gröna står för något helt annat. Självägda företag,
självförvaltning, brukarinflytande, en marknad där konsument och producent har
ett samförhållande.
Exempel på sakpolitiska ställningstaganden för att gynna
denna mångfaldens utveckling är att anställda – inte facket, utan jobbare,
tjänstemän och lokal företagsledning – alltid skall ha förköpsrätt till sitt
företag då detta säljs. Precis på samma sätt som kommuner har förköpsrätt då
fastigheter säljs. Mångfalden i näringslivet är nödvändig om konsumentinflytandet,
det personliga ansvaret och demokratin skall överleva. (Anm: Lågräntelån skulle erbjudas, finansierade genom
Närfonder - dessa skulle finansieras genom en låg skatt på övervinster,
som definierades på samma sätt som i förslaget till löntagarfonder, på
större företag).
Den röda filosofin, som går ut på att alla skall äga anonymt
genom förstatliganden, och den blå filosofin, som går ut på att alla bör äga
minst en aktie utan reellt inflytande och utan personligt ansvar i t ex Volvo
eller Electrolux, bygger på skendemokrati.
Dessutom: Vad är den reella
skillnaden för individen när det gäller så grundläggande faktorer i demokratin
som personligt ansvar och inflytande över bolagen?
I båda systemen är slutpunkten planekonomi! Den röda
planekonomin där besluten tas i centralkommittéer eller politbyråer. Den blå
planekonomin där allt fler beslut tas i allt färre styrelserum hos allt
större multinationella företag. Var det verkligen detta liberalismens
företrädare menade? Är det verkligen detta som är ”en fungerande marknad”?
Sannerligen inte!
Ovanstående grundläggande ideologiska skillnader mellan
rött/blått och grönt gör det omöjligt att tala om ett ”grönt block” i Sveriges
riksdag. De gröna kan aldrig ställa upp på VPK:s fålltänkande,
institutionsdogmer och naiva dröm om förstatliganden och anonymitet. Lika lite
kan vi ställa upp på centerns uppgivenhet inför de transnationella
företagens fusionshysteri – som bland
annat uppmuntras av drömmen i EG:s inre marknad där kapital skall flyta fritt
och de transnationella företagens etableringsrätt och strävan efter enfaldighet
släpps än mer fria.
Mångfalden är en central grön fråga – den enfald som den
blåröda alliansens rörelse leder till är en fara för demokratin.
Självfallet kan man inte heller tala om ett grönt block när
det gäller så grundläggande frågor som familjepolitiken – de gröna står också
här för mångfald: utökad föräldraförsäkring skall kombineras med rätten att bli kommunal dagbarnvårdare för
eget barn. Föräldrakooperativ, arbetskooperativ, brukarinflytande är centrala
delar i grön familjepolitik. De grönas familjepolitik strider mot såväl
centerns som vpk:s mer eller mindre ensidiga dogmer.
Istället för ett grön block kan man tala om ”de tre mjuka
partierna”. (Anm: senare kallades de tre partierna för ”det gröna bältet”) För
visst finns vissa gemensamma nämnare när det gäller tillväxtsynen,
miljöpolitiken, sambandet ekologi-ekonomi, energipolitiken och fördelningspolitiken.
Det sistnämnda – fördelningspolitiken – är en intressant
gemensam nämnare. Här står tre partier – ett grönt, ett borgerligt (c) och ett
socialistiskt (vpk) för samma grundvärderingar: höjt grundavdrag, momsen bort
på mat, utjämning mellan fattiga och rika kommuner.
Traditionellt kan man säga
att de tre partitionera står till vänster i fördelningspolitiken – betydligt mer
till vänster än socialdemokraterna. I den nya dimensionen skulle jag hellre
vilja påstå att de tre partierna för en grön fördelningspolitik medan
moderaterna, folkpartiet och socialdemokraterna står för en grå linje. För mig
är nämligen grön politik: ekologisk grundsyn, kraftig fördelningspolitik,
makten över sitt liv, solidariska globala förbindelser.
Miljöpartiet de gröna står fritt från gruppintressen. Därför
kan vi driva miljöpolitik på ett helt annat sätt än centern och vpk. En
omläggning av jordbruket från kemikaliejordbruk till biologiskt jordbruk
strider helt naturligt mot centerns gruppintressen – lantbrukskooperationen har
ju betydande försäljningsverksamhet när det gäller konstgödsel och
bekämpningsmedel liksom man har intressen i den centraliserade ägarstrukturen
inom livsmedelshanteringen.
Små privata eller arbetskooperativa mejerier,
slakterier etc utgör ett hot för centerns intressegrupp – för miljöpartiet de
gröna är det ett hopp!
Vpk drabbas av inre konvulsioner så fort energipriserna och
sysselsättningen kommer på tal. Då fallet miljöaspekterna platt. Ynkligheten
visar sig bl a i vpk:s vägran att arbeta för t ex Svenska Naturskyddsföreningens
krav på höjda drivmedelsskatter och stopp för bidrag till skogsvägar.
De mjuka partierna i riksdagen – dit jag således räknar de
gröna, centern och vpk – kan förmodligen samarbeta i en rad frågor. Men det
finns grundläggande skillnader. Ett nytt block är inte upp uppsegling.
Blockpolitiken är död. Låt den så förbli.