Administreras av ProVoka.

Grön mångfald v/s rödblå planekonomi...

Här finns hela den artikel - SvD debatt 1 okt 1988 - om grönt v/s rödblå planekonomi som jag hänvisar till på min blogg.



Miljöpartiet de grönas framgång i årets val har fått till följd att allt fler inser att det finns en ny dimension i politiken – den grå-gröna dimensionen

Den gamla skalan rätt-blått finns naturligtvis kvar – men innebörden av det sakpolitiska innehållet är grumligt. De röda står för förstatligande och/eller fondanonymitet. De blå står för bolagisering och transnationell anonymitet. Båda står således för tanken at avståndet mellan konsument och producent skall vidgas, att ägandet skall vara diffust och att den ansvarslösa anonyma ägarstrukturen skall förstärkas.

De gröna står för något helt annat. Självägda företag, självförvaltning, brukarinflytande, en marknad där konsument och producent har ett samförhållande.

Exempel på sakpolitiska ställningstaganden för att gynna denna mångfaldens utveckling är att anställda – inte facket, utan jobbare, tjänstemän och lokal företagsledning – alltid skall ha förköpsrätt till sitt företag då detta säljs.  Precis på samma sätt som kommuner har förköpsrätt då fastigheter säljs. Mångfalden i näringslivet är nödvändig om konsumentinflytandet, det personliga ansvaret och demokratin skall överleva. (Anm: Lågräntelån skulle erbjudas, finansierade genom Närfonder - dessa skulle finansieras genom en låg skatt på övervinster, som definierades på samma sätt som i förslaget till löntagarfonder, på större företag).

Den röda filosofin, som går ut på att alla skall äga anonymt genom förstatliganden, och den blå filosofin, som går ut på att alla bör äga minst en aktie utan reellt inflytande och utan personligt ansvar i t ex Volvo eller Electrolux, bygger på skendemokrati. 

Dessutom: Vad är den reella skillnaden för individen när det gäller så grundläggande faktorer i demokratin som personligt ansvar och inflytande över bolagen?

I båda systemen är slutpunkten planekonomi! Den röda planekonomin där besluten tas i centralkommittéer eller politbyråer. Den blå planekonomin där allt fler beslut tas i allt färre styrelserum hos allt större multinationella företag. Var det verkligen detta liberalismens företrädare menade? Är det verkligen detta som är ”en fungerande marknad”? Sannerligen inte!


Ovanstående grundläggande ideologiska skillnader mellan rött/blått och grönt gör det omöjligt att tala om ett ”grönt block” i Sveriges riksdag. De gröna kan aldrig ställa upp på VPK:s fålltänkande, institutionsdogmer och naiva dröm om förstatliganden och anonymitet. Lika lite kan vi ställa upp på centerns uppgivenhet inför de transnationella företagens  fusionshysteri – som bland annat uppmuntras av drömmen i EG:s inre marknad där kapital skall flyta fritt och de transnationella företagens etableringsrätt och strävan efter enfaldighet släpps än mer fria.

Mångfalden är en central grön fråga – den enfald som den blåröda alliansens rörelse leder till är en fara för demokratin.

Självfallet kan man inte heller tala om ett grönt block när det gäller så grundläggande frågor som familjepolitiken – de gröna står också här för mångfald: utökad föräldraförsäkring skall kombineras med  rätten att bli kommunal dagbarnvårdare för eget barn. Föräldrakooperativ, arbetskooperativ, brukarinflytande är centrala delar i grön familjepolitik. De grönas familjepolitik strider mot såväl centerns som vpk:s mer eller mindre ensidiga dogmer.

Istället för ett grön block kan man tala om ”de tre mjuka partierna”. (Anm: senare kallades de tre partierna för ”det gröna bältet”) För visst finns vissa gemensamma nämnare när det gäller tillväxtsynen, miljöpolitiken, sambandet ekologi-ekonomi, energipolitiken och fördelningspolitiken.

Det sistnämnda – fördelningspolitiken – är en intressant gemensam nämnare. Här står tre partier – ett grönt, ett borgerligt (c) och ett socialistiskt (vpk) för samma grundvärderingar: höjt grundavdrag, momsen bort på mat, utjämning mellan fattiga och rika kommuner. 

Traditionellt kan man säga att de tre partitionera står till vänster i fördelningspolitiken – betydligt mer till vänster än socialdemokraterna. I den nya dimensionen skulle jag hellre vilja påstå att de tre partierna för en grön fördelningspolitik medan moderaterna, folkpartiet och socialdemokraterna står för en grå linje. För mig är nämligen grön politik: ekologisk grundsyn, kraftig fördelningspolitik, makten över sitt liv, solidariska globala förbindelser.

Miljöpartiet de gröna står fritt från gruppintressen. Därför kan vi driva miljöpolitik på ett helt annat sätt än centern och vpk. En omläggning av jordbruket från kemikaliejordbruk till biologiskt jordbruk strider helt naturligt mot centerns gruppintressen – lantbrukskooperationen har ju betydande försäljningsverksamhet när det gäller konstgödsel och bekämpningsmedel liksom man har intressen i den centraliserade ägarstrukturen inom livsmedelshanteringen. 

Små privata eller arbetskooperativa mejerier, slakterier etc utgör ett hot för centerns intressegrupp – för miljöpartiet de gröna är det ett hopp!

Vpk drabbas av inre konvulsioner så fort energipriserna och sysselsättningen kommer på tal. Då fallet miljöaspekterna platt. Ynkligheten visar sig bl a i vpk:s vägran att arbeta för t ex Svenska Naturskyddsföreningens krav på höjda drivmedelsskatter och stopp för bidrag till skogsvägar.

De mjuka partierna i riksdagen – dit jag således räknar de gröna, centern och vpk – kan förmodligen samarbeta i en rad frågor. Men det finns grundläggande skillnader. Ett nytt block är inte upp uppsegling. Blockpolitiken är död. Låt den så förbli.
Birger Schlaug, mp. 

Tillbaka till blogginlägget.