.png)
DN DEBATT 4/1 1997
Det är inte pappersmassa, läkemedel eller
mobiltelefoner som dominerar produktionen i Sverige. Det som produceras
mest i Sverige i dag är rädda människor.Ansvaret för detta har de
politiker som medvetet, steg för steg, skapat ökande klyftor i vårt
samhälle. Ökande klyftor som leder till konflikter och utanförskap, våld
och egoism, främlingskap och rasism. Detta leder till att den rädsla
som förstärker de svagaste sidorna hos människor sprider sig som en
löpeld genom hela samhället. I slutänden hotas det vi lärt känna som
demokrati.
Det är detta som sker nu. Mitt framför våra ögon.
Rädslan sprider sig i de fattiga förorterna med de största synliga
sociala problemen. Trygghet och identitet söks i obskyra gruppbildningar
där hotet och hatet förenar medan empatin dränks i den egna rädslan.
Men rädslan sprider sig också i de rika förorterna. Vi ser hur galler
för fönstren, schäferhundar i trädgårdarna och vaktbolag som patrullerar
i kvarteren är en del av Europas rika förorter och bostadsområden.
Ett samhälle med rädda människor är ett dåligt samhälle. Göran Persson
är den dominerande politikern i en tid när rädslan sprider sig som en
elakartad cancer i människors inre och i samhällets vardag. Men Göran
Persson tycks blind för det som sker. Arbetarrörelsens företrädare är
vilsna i en tid när de gamla lösningarna inte längre duger som svar på
de problem som i dag skriker efter lösningar. Borgerlighetens svar är
inte ett dugg mer relevanta - det är snarast så att det borgerliga
liberala idéflödet och socialdemokratins socialistiska idéflöde nu
förenas i den idéflod som kan kallas ekonomismen.
Ekonomismen
reducerar alla värden till en fråga om förräntning av pengar - vi blir
förlorade i värden som enkelt kan mätas i kvantiteter och tappar de
värden som har med kvalitet att göra. Sinnlighet, smak, doft och färg
försvinner som målsättningar när värden och människovärde förkrymps.
Jag tror att den första frågan man bör ställa till en makthavare -
politisk, ekonomisk eller facklig - är vad han, för det är oftast en
han, anser vara effektivt. Man kan få de mest förskräckande svar på vad
som är penningekonomiskt effektivt i den egna lilla verksamheten. Ingen
ser längre utanför sitt eget lilla område. Det gamla bondesamhällets
mest inskränkta och introverta grönköpingsmentalitet har spritt sig till
snart sagt alla kontoförande sektorer i samhället. Det må vara allt
från den lilla resultatenhetens resultat, via företagets
penningekonomiska vinst till statens förmåga att "bli världsmästare i
budgetsanering". Effektivitet mäts i pengar - inte i större, djupare och
vidare värden än så.
I den förenade världsbild som vilsna
socialister och vilsna liberaler nu tycks enas i uppfattas dessutom
ökande klyftor som effektivt och rationellt. Ja, det är i själva verket
en följd av ekonomismens härjningar i hjärnvindlingarna hos ekonomer,
statsmän, företagsledare och ledarskribenter.
Jag tror att de
har fel. Jag vet att de har fel. Denna visshet växer i mitt hjärta och
gör att jag känner allt mer avsky och förakt för den politik som förs.
Den politik som förs saknar det som gör människan till en medveten och
utvecklad varelse. Den politik som förs bygger inte på empati utan på
ekonomiska nyckeltal. Den politik som förs bygger inte på att människor
är sociala och kulturella varelser utan på tron att människor är
ekonomiska varelser. Den politik som förs bygger på att människan är
till för systemets skull - och inte på att systemet är till för
människans skull.
Staten behandlar människor som problem.
Kommunerna uppträder som företag med köp och sälj-principer. Företag med
etiska, sociala och ekologiska ambitioner slås ut på grund av att
spelregler saknas eller att de inte bygger på hållbara värden. Till och
med den gode kapitalisten går under - han eller hon stryps av Adam
Smiths osynliga hand. Ekonomismen är religionen, merparten politiker och
popekonomer är prästerskapet.
Jag tror att vi måste ta ställning
i ett intellektuellt vägval där det gäller att definiera vad som är
effektivt. Jag menar att jämlikhet är effektivt och rationellt. Och att
ökande klyftor är ineffektivt och irrationellt. Göran Persson, i detta
hänseende uppbackad inte bara av sina egna utan även av de mer
traditionellt borgerliga idébärarna, menar tvärtom. Ökande klyftor,
menar socialdemokrater och borgerliga, ökar effektiviteten i samhället,
ökar strävan att "komma någonvart" och ökar drivkraften att slippa
"hamna utanför".
Det är också detta som varit utgångspunkt för
hur Perssonregimen valt att sanera statens budget. Därför har man
medvetet valt att försätta människor i ekonomisk och social stress - man
har uppfattat detta som effektivt och rationellt och i samklang med vad
något anonymt, som kallas Marknaden, vill.
När Göran Persson och
andra i det ekonomiska maktetablissemanget skall spara 2,3 miljarder i
familjepolitiken väljer de således att skära barnbidraget med 110 kr/mån
för alla. Man kunde sparat lika mycket genom att höja barnbidraget till
1 000 kronor per månad och beskatta det. Då hade inte klyftorna i
samhället ökat - tvärtom hade jag som höginkomsttagare fått mindre och
de som ingenting har hade fått mer samtidigt som staten sparat lika
mycket.
När man skall spara i socialförsäkringarna väljer man att
skära ner till 75 procent för alla - staten hade sparat lika mycket om
man i stället valt att låta "full" ersättning utgå för de första 13 000
kronorna man tjänar och endast 40 procent för den del av inkomsten som
ligger därutöver. Då hade de 55 procent av folket som har det svårast
just nu fått det mindre svårt, medan vi andra hade fått stå för en
större del av besparingarna. Och vi i miljöpartiet menar att det hade
varit effektivt och rationellt eftersom den ekonomiska stressen för
redan hårt ansatta människor då minskat, färre hade känt sig utanför,
grogrunden för våld och rasism hade minskat i stället för att öka, den
totala rädslan i samhället hade inte ökat.
Nu valde Persson att
sanera statens budget på så sätt att produktionen av rädsla ökade. Det
var ett medvetet val gjort av människor som lever i en värld där man ser
människor genom SCB:s statistik, inte genom att möta dem vid
köksbordet.
Vänsterpartister brukar hävda att jämlikhet är
vänligt och snällt och att vi skall vara vänliga och snälla mot dem som
har det svårt. Och det är naturligtvis sant. Men i ett hårdare
samhällsklimat räcker det inte som argument. Alltför många är gärna
snälla och vänliga om det inte kostar på för mycket.
Vi måste, ur
ett ideologiskt perspektiv, därför ta ställning till hur ett effektivt
samhälle ser ut. Det är i detta perspektiv jag hävdar att jämlikhet är
effektivt. Ett samhälle där alla - eller åtminstone nästan alla -
människor känner sig delaktiga är effektivt och smart.
Ett
samhälle där människor inte är rädda är ett gott samhälle där man vågar
bjuda på sig själv och vågar bejaka de bästa sidorna av sig själv - de
sidor som rymmer empati (medkänsla) och konstruktiv kreativitet. Ett
samhälle där man inte tvingar ut människor i ekonomisk och social stress
medför att morgondagens vuxna - dagens barn - blir trygga
beslutsfattare.
I ett jämlikt samhälle tas resurser till vara - i
stället för att förspillas. Jämlikhet är effektivt hur mycket det än
rynkas på näsan för detta påstående från det makthavande
etablissemanget.
Alla vi politiker vill ta beslut som leder till
ökad effektivitet. Därför måste vi definiera och analysera vad som är
effektivt - i stället för att glida med i den flodfåra som påstår att
ökade klyftor genom ökande lönespridning, låga ersättningsnivåer och
förnedrande socialbidragssystem är något av en naturlag.
Till
slut: hur skall människor orka ta till sig de stora och långsiktiga
överlevnadsfrågorna - ozonskiktet, radioaktiviteten, växthuseffekten,
kemikaliseringen och frågan om hela vår livsstil - om allt fler lever i
rädsla för nuet och för kommande dag
Hur ska den politiska
debatten kunna höjas till att omfatta de stora globala frågorna när
orättvisorna och den sociala stressen kryper in under skinnet på så
många människor - Göran Perssons vackra tal om att bygga det
ekologiskt hållbara samhället faller platt när han samtidigt skapar
rädsla och utanförskap.
Jämlikhet är en förutsättning för en
delaktig demokrati, jämlikhet är en förutsättning för att vi ska orka ta
till oss de stora livsavgörande frågorna, jämlikhet är en förutsättning
för ett gott samhälle och dess motsats producerar allt fler rädda
människor.
Göran Persson personifierar det samhälle som
producerar rädsla. Det är nu hög tid att ta kamp för ett ärofyllt
återtåg från ekonomismens evangelium och inse att jämlikhet är det mest
effektiva man kan uppnå.
BIRGER SCHLAUG
DN DEBATT 4/1 1997