Ni som läser min bok som e-bok eller lyssnar på den har tillgång till första upplagan. Den senaste (tredje) upplagan har två nya delar i form av ett nytt förord och ett nytt efterord. De finns här:
Förord till tredje upplagan:
Texten i boken är inte ändrad sedan första upplagan som skrevs före såväl
kriget i Ukraina som Coronakrisen.
Jag har inte ändrat något, såväl pandemin som kriget och dess följder har
snarast fallit ut som ett sorts facit på vad jag har att säga om bland annat
globaliseringens avarter, sårbarhet, krigskulturen och den bisarra idén att
göra sig beroende av ständig ekonomisk tillväxt.
Visst skulle jag kunnat komplettera texten i denna upplaga – men
det skulle omedelbart leda till misstanken att jag ändrat i originaltexten för
att dölja dåliga analyser och korkade slutsatser i den ursprungliga upplagan.
Jag anser att såväl analyser som slutsatser står sig väl, även om de i några
fall kanske kan tyckas aningen mer provocerande idag än för bara ett par år
sedan.
I ett extra efterord kommenterar jag några ”nya händelser”.
Ni som hört mig föreläsa eller följt mig i sociala medier känner igen det jag skriver i boken. Det är en sorts sammanställning – eller kanske rent av slutplädering – för det jag stått för och ännu står för.
Arbetsnamnet var Vad ska vi ha livet till? men kom att
ändras till Vad ska vi ha samhället till? Båda frågorna är relevanta.
Kanske mer relevanta än på mycket, mycket länge. Ska vi verkligen vara verktyg
för att upprätthålla ett systemtänkande som sett sina bästa dagar? Jag anser
inte det.
Byle, norra Östergötland, oktober 2022
Efterord till tredje upplagan:
Människorna
blir så vana att lyda och så förfärade inför tanken att komma utanför det allomfattande
organisationsnätet. Elin Wägner
Originaltexten från första upplagan är kvar. Några
kompletteringar och kommentarer är dock rimligt att göra med tanke på att så
mycket har hänt de senaste åren. Pandemin, kriget i Ukraina, skenande elpriser,
högre ränta och fallande bostadspriser.
Det mesta av detta är förväntade
händelser. Faktiskt. Flera av dem är beskrivna i boken eftersom de rimligen
blir följden av vårt sätt att leva och de systemtänkande vi låtit oss bindas
vid.
Pandemier är något oundvikligt eftersom vi lever som vi gör, med snabba
förflyttningar och därmed också snabb smittspridning. Om pandemins källa är
människans hantering av djur, misstag vid forskning eller något annat må
diskuteras – men att inte inse att planer för att möta pandemier måste finnas
har varit helt oförlåtligt och en följd av kortsiktighetens förbannelse och
girighet.
Att bostadsmarknaden befinner sig i en bubbla som kan spricka är knappast någon hemlighet, att räntorna skulle höjas är en självklarhet. Ändå har politiken, i sin strävan efter ekonomisk tillväxt även med lånade pengar, i allra högsta grad skapat problem värre än de skulle behövt vara. Medborgarna i Sverige tillhör de mest skuldsatta i världen. Bara det att, som jag skriver, ersätta ränteavdrag (och liknande) med ett höjt grundavdrag lika för alla hade skapat en mycket mer hållbar situation – det hade inte subventionerat en osund bostadsmarknad. När detta skrivs har de svenska hushållens skulder ökat till 4883 miljarder kronor.
Och elpriserna? Debatten var förödande usel när de började skena. Okunskapen var enorm – eller var det medveten fördumning? – i valrörelsen 2022. Rent pinsam. Grundorsaken till de höga elpriserna består i att marknadsperspektivet dominerat totalt över medborgarperspektivet… Grunden för elpriset är inte vad elen kostar att producera, grunden är det som kallas marginalprissättning. Sådan innebär i princip att det är den sista dyraste kilowattimmen som produceras som avgör vad all el säljs för. Det är som att all mjölk skulle prissättas utifrån hur den dyraste litern mjölk producerats på en avlägsen gård utan vägförbindelser av en mycket gammal ko.
Och det vedervärdiga kriget i Ukraina då? Var det inte naivt att i min text
diskutera vikten av nedrustning och konfliktlösning framför upprustning och
konfliktskapande? Nej. Allt annat har varit att spela rysk roulett. Både ordet
”rysk” och ”roulett” har i detta sammanhang en djupt obehaglig innebörd. Nu
står vi där vi står. Det är ingen nyhet att Putinregimen, inte minst, ansett
att det ryska ”intresseområdet” av nostalgiska skäl hänger ihop med det gamla Tsarrysslands omfattning. Vilket onekligen är ett hot mot Ukraina, Belarus och
Georgien.
Martin Kragh (Utrikespolitiska Institutet) berättar i Fokus (31 mars 2022) att fröet till att ta Ukraina med
militärt våld kan ha såtts hos Putin i samband med USA:s invasion av Irak. ”Man
kan säga att Irakkriget 2003 var en slags bekräftelse för Putin. Om du är
riktigt ekonomiskt och militärt mäktig så kan du skapa dina egna regler. Då är
du inte bunden av de folkrättsliga reglerna och kan invadera ett annat land.
Men bara om du är en riktig stormakt.” Kanske har Kragh rätt. I så fall skulle
USA:s anfall mot Irak vara dubbelt förödande. Själv är jag av uppfattningen att
Putin oavsett Irak steg för steg fastnad i nostalgiska, nästa religiösa,
drömmar om gamla tiders Tsarryssland.
Hur som helst borde det inte vara så överraskande att Ryssland visat sig ha mindre militär kapacitet än vad många envisats med att påstå för att motivera ökad svensk militärbudgeten – det är ju bara att titta på de militära utgifter som SIPRI årligen redovisar. När USA:s president Joe Biden hävdat att vi står närmare ett kärnvapenkrig än på mer än ett halvt sekel har han onekligen rätt – inte minst eftersom rysk militär är så svag att kärnvapen blir det som en despot kan ta till för att inte förlora ansiktet utan bara livet…
Siffrorna som anges för det svenska militära försvaret har sedan boken skrevs stigit till 120 miljarder per år, jämfört med de 80 jag nämnde.
Inledningskapitlet, om den unga flickan i den stora
aulan, utgår från en debattartikel jag fick publicerad i Dagens Nyheter den 2
mars 1995.
Elin Wägner levde mellan 1882 – 1949. Hon dog tre veckor före det att jag
föddes – därav ”dem omöjliga intervjun”.
Tack för att du läst boken.