Administreras av ProVoka.

"Anamma inte den kamerala världbilden..."

Du har förmodligen kommit hit genom en länk på Birger Schlaugs blogg. 
Detta är en något utökad text till kapitel 9 i berättelsen om MP:s historia som finns här
Del 9: 1992 - 2000
Birger och Marianne - "Vi ska bli återvinnare!"

Kongress i Trollhättan 1992. Miljöpartiet hade som första parti någonsin åkt ur riksdagen. Hela valrörelsen hade fallit mellan stolarna. Kongressen skall bli avstamp för ett comeback. Som ingen trodde på. Allra minst journalister och kommentatorer.

Beslut togs om nya organisation: en partistyrelse inrättades och stadgarna skrevs om för att tillåta språkrör att sitta i riksdagen. Och språkrör skulle förstås väljas. Jan Axelsson uppfattade att valberedningen skulle föreslå honom, kanske tillsammans med Eva Goës som tackat ja till nominering. Men valberedningen hade beslutat att fråga om jag hade lust att ställa upp en gång till.



Under den andra omgången som språkrör blev jag utsedd av
Vecko Revyn till något så hedrande (?) som
90-talets värsting.
I värstingbegreppet låg kanske att jag varit kritisk till
riksdagsgruppen och det jag uppfattade som anpassning till
både form och politik. På DN- debatt hade jag härjat en hel del.

Frågan kom mycket överraskande; jag hade ju varit språkrör tidigare och tanken om rotation kunde väl inte innebära att man roterade in en gång till som rör...? Efter mycket tvekande - jag slog tärning om saken - så tackade jag ja, men bara under vissa förutsättningar som jag utgick från gjorde mig omöjlig. Jag krävde att språkrören skulle väljas i par, annars fick det vara för min del. Jag avsåg inte att försätta mig i en situation där språkrören var så olika som Eva Goës och jag varit. Eva och jag hade aldrig, trots rykten om det, varit osams under åren vi varit språkrör tillsammans. Vi var bara så förbaskat olika, jag ville ha kontroll på vad som skulle ske, Eva var den spontana som kunde, som jag tyckte det, fladdra iväg. Jag var introvert, Eva var extrovert. Jag ville gå undan när jag gjort det jag skulle, Eva kunde gå på fest och sprudla av sig sin nervositet. Eva var bra på så många sätt, men som par skulle det inte fungera en gång till.

Jag hoppades på Åsa Domeij, då skulle åren fram till valet bli en sjuhelsickes resa där vi skulle försätta berg tillsammans. Men Åsa ville inte bli språkrör, det ville hon aldrig bli. Kanske hade hon sett för mycket, kanske var det hennes drag av Garbo som satte stopp - hennes integritet var ibland hopplöst stor.

Problemet var, visade det sig, att valberedningen tycktes vilja nominera mig och just Eva Goës. Jag sa nej. Och uppfattade därmed att jag var ute ur bilden. Så bär man sig inte åt i miljöpartiet... Vilket inte heller jag tyckte. Men till min förvåning hörde valberedarna av sig igen. Man diskuterade alternativ till Eva. Det fanns inte så många när Åsa var borta ur bilden, vilka hade geisten att köra detta omöjliga projekt vidare?

Namnet Marianne Samuelsson dök upp.
Trotjänare. Demokratisk hantverkare. Många år i partiets förvaltningsutskott. Tre år i riksdagen. Hon var för övrigt den enda av riksdagsledamöterna - som ju satt med ett års hög lönegaranti från riksdagen - som tog fullt ansvar för partiet efter utträdet 1991. Hon jobbade på.

Marianne var sjukvårdsbiträdet som blev förbannad. Hon engagerade sig mot lagring av kärnavfall i Kynnefjäll och var den som förstod vad det vill säga att leva under ekonomiskt hårda förhållanden. Hon hade ett socialt patos, var nykterist men inte moralist. En arbetshäst, inte en cirkushäst. En partigängare, inte en karriärist. Ingen stor talare, ingen briljant debattör, ingen storordig visionär, ibland illa förberedd sammanträdesordförande - men äkta vara rakt igenom.

Marianne ringde mig och sa att hon var villig att ställa upp som språkrör enbart för att jag skulle tacka ja. Hon visste hur jobbigt det varit för Eva och mig, och hon visste hur dåligt jag hade mått. Och hon påstod att enda chansen för Miljöpartiet att göra comeback var om jag skulle bli språkrör. Hon berättade också hur obehagligt hon tyckte det var att stå i en talarstol och att prata offentligt. Jag förstod att det skulle vara något av en uppoffring för Marianne. Men också en utmaning.

Jag kände igen mig i allt hon sa: jag hade torgskräck och var ohyggligt stressad av att tala offentligt när jag blev vald till rör första gången. Men jag fick chansen i ett parti som vågade. Det kunde väl Marianne också få.


Jan Axelsson förstod inte vad som var på gång, jag träffade honom bara några dagar innan valberedningen skulle offentliggöra sin nominering. Vi satt i köket på det mögelskadade kansliet i Kristinebergs slott och fikade, pratade om allt möjligt, jag visste vad som skulle ske, jag utgick från att Janne visste vad som skulle ske, men vi pratade inte om det. Janne var glad och uppåt och jag uppfattade att han trots allt var nöjd med att lägga av som rör.

Men så var det inte. Jag tror att han blev ohyggligt illa berörd när han fick veta. Jag gillade Jan Axelsson, ansåg att han hade kunnat göra ett bra jobb om han sluppit allt kattrakande som varit i den senaste valrörelsen. Han var prestigelös, tog gärna råd av dem som hade råd att ge.

Men valberedningen avsåg att inte föreslå Jan. Kanske ansåg man att det skulle vara omöjligt med en nystart med ett språkrör som förknippades med förlust. Och journalisterna hade bestämt sig: Axelsson var körd.

Valberedningen nominerade mig och Marianne. Man påstod innan jag tackade ja, att man nominerade oss som par. Jag litade på det, men borde väl begripit att det är kongressen som avgör en sådan sak. Jan Axelsson meddelande att han ställde upp som motkandidat. Eva Goës - och Eva Larsson med ett förflutet i Stockholmspartiet innan engagemang i Miljöpartiet - ställde upp som motkandidater till Marianne.

Kongressen beslöt att inte välja språkrör i par, utan som enskilda personer. Därmed var det som uppgjort för en ohyggligt obehaglig kongress. Tänk om man likt förbannat skulle välja mig och Eva Goës...? Vad skulle jag göra då?

Svaret var givet, några få visste det: jag skulle avgå sekunderna efter det att jag blivit vald. Både för Evas och min skull. Det var nerviga timmar när det skulle avgöras. Kandidaterna fick presentera sig med högst fem ord. Jag valde: Vi ska bli återvinnare!



I DN skriver KAA Eneberg en nyhetsartikel från kongressen där Marianne betonar att hon inte tänker
finna sig i att hamna i "den mer dominerande Birger Schlaug skugga". Samma tidning skulle senare
välja att lägga bra citat från Marianne i min mun! Och visst var det mannen som DN väljer att nämna i
rubriken. Partiet beslöt även under denna kongress införa en partistyrelse, vilket var ett stort steg.


Marianne och jag blev valda. Det blev en rivstart med turnéer. Och vi fann mycket snart en stor trygghet i det kansli som byggts upp i Kristineberg. Här huserade bland annat den evige partisekreteraren Kjell Dahlström, kanslichef Eva Höjer, miljöutredare Karin Jönsson och ekonomiansvariga Lena Lindström. Här fanns det järngäng som skulle kunna gör det omöjliga möjligt: att faktiskt bli Återvinnare, att faktiskt bli det första parti som återkom till riksdagen.

Valrörelsen blev förvånansvärt enkel. Några få månader före valdagen låg vi tryggt placerade långt under fyraprocentspärren - och när Marianne och jag började hade MP bara drygt en procent. Men vi fick, som före detta riksdagsparti, chansen att vara med i ekonomidebatten i teve. Detta skulle leda till en våg som vi sedan kunde surfa på. Som parti utanför riksdagen skulle vi få vår korta tid att utfrågas sist av alla. Vi fick inte ens vara med på lottningen. Vi skulle vara sist. Som straff. Men det var ju gudarnas gåva till Miljöpartiet...

Fem minuter innan Aktuellt skulle börja fanns det plötsligt massor med folk som tittade. Mångfalt mer än när programmet börjat. Och jag fick frågor om den ekonomiska krisen, om arbetstidsförkortning och annat - och det gick hur bra som helst. Jag flög. Och en av dem som tittade vara Gustav Fridolin, en ung grabb som i det ögonblicket beslöt sig att bli medlem i MP.

Efter Aktuellt var slut fortsatte ekonomidebatten i regelrätt debattform och det gick ännu bättre för mig. Vi tog hem debatten. Och fick bra utrymme i kvällstidningarna. Det fortsatte med en partiledarintervju några dagar senare och den gick också förvånansvärt bra.

Hur som helst: vågen efter ekonomidebatten rullade hög och plötsligt fylldes torgen och plötsligt var det som att komma som segrare när man trädde in i en skolaula. På några dygn förvandlades en ganska tradig valrörelse till något fantastiskt lustfyllt. Siffrorna sköt uppåt, vi låg över fyra procent, och med mycket höga siffror bland ungdomar, det var en tåga i partiet som jag aldrig upplevt förr. Vi var på väg att göra det omöjliga. Eller...?

Valvakan 1994 - innan jag gick in för att få domen av SVT
hade jag cyklat ut till Haga medan trötthetens tårar rann och en enda
tanke surrade i huvudet: "Helvete, jag har misslyckats,
helvete, det kommer inte att gå...". Men det omöjliga
gick. Som första parti återkom vi till riksdagen efter att
ha varit utslagna, knockade och dödförklarade.
Vi kom in i riksdagen. Vi blev det första parti som återkommit. Riksdagsgruppen samlades och så började den resan ännu en gång. Redan efter två år - 1996 - ville jag avgå som språkrör. Glädjen från valrörelsen 1994 hade runnit bort. Det var nämligen ett oändligt käbbel i riksdagsgruppen om att jag syntes för mycket - jag hade ofta inbjudningar till tevesoffor och annat. Det gick bra, och det ena gav det andra. Men nästan varje gång fick jag höra att jag syntes för mycket. Så jag började tacka nej och hänvisade till Marianne. Då valde redaktionerna allt som oftast istället att bjuda in Gudrun Schyman. Sägas skall att Marianne aldrig klagade på att jag syntes för mycket, det var andra i riksdagsgruppen.

I en del mejl till riksdagsgruppen vädrar jag risken med att riksdagsgruppen anammar Göran Perssons världsbild, glömmer vad vi kommit överens om och till slut fastnar i "ekonomismens kamerala världsbild" (mejl den 23 april 1996).






Beskrevs som allt från Sveriges sexigaste politiker - urvalet var starkt
begränsat... - till svamp. Sv@mp blev förresten vår beteckning på det
samarbete som så småningom påbörjades mellan S, V och MP.

Jag ville, som sagt, avgå men övertalades att stanna kvar över valet 1998. Det blev en frustrerande och tråkig valrörelse utan någon som helst lust. Den valledning som utsetts hade inte förmåga att ta beslut, bland annat ville man att det kvinnliga språkröret skulle synas mycket mer, men samtidigt ville man att det var jag som skulle ta debatterna.

Det var så jag upplevde det. Jag skulle på något sätt känna skam för att jag var man, och råkade vara ganska bra på det jag höll på med. All lust rann bort. Vilket syntes på de debatter och utfrågningar där jag deltog i. Vi klarade oss kvar i riksdagen.

Efter 1998 års val började samarbetet med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Om detta finns mycket att säga. Mer om detta val har jag skrivit här. Marianne och jag var mycket sällan oense när det gällde att dela upp jobbet som språkrören hade, däremot var vi allt som oftast på olika linjer när det gällde uppgörelser med sossarna. Jag ansåg att vi började sitta på ett sluttande plan, att gruppen anpassade sig för mycket, att vi kunnat gått längre, att den gröna själen var på väg att suddas ut under kristallkronor och sittningar med statsråd. Marianne var mer samarbetsvillig, såg möjligheter där jag såg anpassning.

Jag hamnade i minoritet titt som tätt i riksdagsgruppen. När man tog tillbaka ett beslut bara därför att Göran Persson" slagit näven i bordet" gick det, enligt min uppfattning, för långt. Det jag hade drivit i valrörelsen levde partiet inte upp till efter valet, tvärtom. Detta trots att jag drev den politik som vi sagt att vi skulle gå till val på. Men det skall skrivas om på annat ställe en annan gång.

Marianne avgick 1999 - efter sju år som språkrör. Lotta Nilsson Hedström valdes till efterträdare. Mer om det in nästa avsnitt.

Några år för sent avgick jag som språkrör - var trött på alltihop men
fick trots allt övervara milleniumskiftet och kunde därmed räkna in
sammanlagt 11 år som språkrör för det på den tiden gröna partiet.

Jag avgick året därpå på kongress i Vadstena. Då höll jag mitt kanske bästa språkrörstal, det kändes otroligt mycket bättre att vara på kongress med miljöpartister från landets lokalavdelningar än att vara i riksdagsgruppen. Avtackningen glömmer jag aldrig, den finns bevarad i hjärtat till skillnad från så mycket annat under de år som förevarit. Bäst av allt var ändå att få avgå frivilligt, utan att bli utkastad eller ens vara speciellt ifrågasatt. Det är få förunnat i Miljöpartiets historia. Kanske rent av i svensk historia.

Per Gahrton hade avgått trött och troligen också bitter efter valet 1985. Fiona Björling och Anders Nordin blev skändligt avvecklade efter en kort period, precis som Jan Axelsson och Margareta Gisselberg.
Det som nu skulle komma skulle bli minst lika dramatiskt. Och självfallet kunde jag inte låta bli att avsluta med en debattartikel i DN... Fortsättning följer.


Mitt "testamente", formulerat på DN-Debatt: Ställ krav, ge sossarna ultimatum.
Det hände flera gånger att statsråd ringde och bad oss driva frågor i
budgetförhandlingarna eftersom de själva misslyckats i sina förhandlingar
med finansdepartementet.



Bästa minnet från tiden som rör...

När MP tog sig in i riksdagen som första nya parti på 70 år var det något alldeles väldigt speciellt. Känslan sista dagen före domen - valdagen 1988 - var obeskrivlig. Jag utmålades som vinnare på torgmöten och kände att det kanske skulle bära hela vägen till riksdagen.


Bästa och mest hängivna supporter och rådgivare...
Många är det som jag har att tacka för att jag överlevde åren som språkrör:
Kjell Dahlström, Åsa Domeij, Annika Nordgren, Eva Höjer och Peter Eriksson
är några av dem. Men mest och bäst vara Lena som brann lika mycket som hon
offrade i form av tid, kraft, stöd och förståelse. Här firar vi nya höga opinionssiffror.

Nej, livsluften var inte bara angrepp, men de var ganska vanliga...



"Utmana ekonomismen och tillväxtmanin!"

En år efter det att jag avgått som språkrör lämnade jag också riksdagen, och kunde därmed lämna plats åt Maria Wetterstrand som var min ersättare.

Tyvärr kände jag allt mindre tillhörighet till MP i takt med att partiet anpassade sig och frångick de spelregler vi själva hade upprättat inför samarbetet med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Partiet satt på ett sluttande plan. Opinionsbildningen blev lidande, modet att säga det som borde sägas svek.

I min sista partiledardebatt "duggade inläggen tätt", enligt artikeln till vänster. Och som vanligt ägnade jag minst hälften av talartiden till ideologisk markering. Allt för att hålla rågången klar mellan De gröna och De Gråa med röd eller blå retorik.