När Presley ville vara Brown...

Ett tillägg till detta inlägg på SCHLAUG.SE


Så här berättar Elvis i min roman "Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac". Det är faktiskt hämtat direkt från verkligheten. Han har just fått se omslaget på den nya LP:n med musik från filmen Frankie and Johnny. Han ser att skivbolaget klippt gjort ett fotomontage på omslaget. Man har klippt bort ansiktet, bytt ut det mot ett yngre:

Jag var så långt från Mr James Brown man kunde komma. Ingen kunde röra sig som han, varenda neger försökte härma honom men ingen nådde upp ens till knäna på honom. Det skulle i så fall vara Jackie Wilson – killen som haft några brottarhittar redan på femtiotalet. Lonely Teardrops och That’s Why I Love You So. Nu i mitten på sextiotalet var han fortfarande smidig, muskulös och med en kraft som en högspänningsledning.

Grabbarna och jag stack en mörk kväll ner till Ciro’s på Sunset Street för att se honom. James Brown skulle också komma dit. Man hade reserverat platser längst fram. Ingen jävel skulle komma på tanken att klippa bort fejjan på Jackie Wilson. Eller på James Brown. Hur som helst: Wilson presenterade oss från scenen och jag fick det största jublet. Större än Brown. Större än Wilson fått på hela kvällen.

Jag hade svårt att förstå det. Mycket svårt. Man klippte bort mitt fejs för att det var för runt, för fett, för gammalt. Ända fick jag större applåder än Mr Brown och Mr Wilson. Folk älskade min röst, mitt vibrato, mitt sätt att glida mellan högt och lågt i alla dess betydelser. Det var väl det som gjorde att jag överlevde de där åren när världen förändrades medan jag gjorde taskiga filmer i Hollywood.

Filmerna sålde, soundtracken sålde. Ibland undrade jag om inte Översten hade rätt: ”Grabben, det föds en idiot i minuten bara i detta land.” I mina mörka stunder misstänkte jag att folk så småningom gillade det jag gjorde eftersom de var uppvuxna med det, att min röst var en del av deras frigörelseperiod, deras uppror mot föräldrar och konventioner. Det kan ju vara hedervärt det också. Att vara en del av den nödvändiga nostalgin.

TILLBAKA till inlägget på SCHLAUG.SE - klicka här!