Administreras av ProVoka.

Jesus som filosof, räcker inte det?

Ett tillägg till detta inlägg på SCHLAUG.SE

Jag tror inte att Gud finns, tror således inte heller att Jesus var Guds son.

Men däremot anser jag att huvudpersonen i Nya Testamentet var en stor filosof. Om han verkligen funnits i den tappning som beskrivs i Bibeln bryr jag mig inte så mycket om. Men storyn är bra, väldigt mycket av vad berättelsens Jesus sa och gjorde är värt att se som riktlinje för människors sätt att vara.

Jesus, som Guds son, tror jag således inte mycket på. Men Jesus, filosofen, är värd åtskilliga funderingar.

Om jag byter ut Gud mot Livet, så kan jag betrakta Jesus och alla andra människor, som Livets söner och döttrar (och allt som finns däremellan).

Filosofen är värd att lyssna på, och lyssna gör man bäst i tystnaden.

Det du gör mot den minsta gör du också mot alla, kasta ut månglarna, försök leva efter dina behov, och lite därtill, men ge sjutton i att föröka uppfylla dina begär, använd inte våld, döda inte, lev på ett sätt som alla kan leva alltid, älta inte oförrätter, mät inte människor efter deras rikedom, kläder eller ställning, använd din tid här på jorden för att fylla det med liv, då - och först då - kommer du att vara levande den dag du går in i det tillstånd du hade innan du föddes.

Du var inte rädd då, varför skulle du då vara rädd för att falla tillbaka? Varför skall du vara så girig att du jagar rikedom i form av evigt liv efter döden? Är inte det den största av girigheter? Varför kan du inte vara nöjd med att du fått födas här och nu? Varför så girig? Var lite tacksam!

Låt det bli som det blir. Lev som om livet var värt något. Känn så många stunder du bara kan, känn så många dofter du bara kan, känn lyckan i att veta att hjärtat slår ännu ett slag, ta vara på det. Du är Livets barn. Det måtte väl duga. Sådan är min tro. Till det behövs inga gudar, bara liv.

Och livet är obegripligt.

Trots att det senaste århundradet gett oss så mycket nytt - relativitetsteorin, kvantfysiken, kaosforskningen - tycks mycket av våra liv och våra föreställningar styrda av det gamla mekaniska synsättet. Mäta volymer. Det tar tid för det nya att tränga in i skolan, politiken och normbildningen. Det nya är dessutom obekvämt. Den nya vetenskapen handlar nämligen inte om säkerhet utan om osäkerhet. Inte om mätbara enheter utan om sammanhang. Det nya säger oss att det inte går att skilja det iakttagna från den iakttagande. Det nya säger oss att medvetandet påverkar den fysiska verkligheten. Hur flummigt och irrationellt som helst i öronen på den som är rädd för det som inte låter sig förklaras i gamla invanda termer.

Det nya är som gjort för att vi ska känna oss lite illa berörda, lite skakade, lite omtumlade. Men, egentligen, vore det inte konstigare om det mesta förhöll sig på det enkla sätt som det synes vara? Bara den, numera, oomstridda tesen att tiden flyter fortare i den tyngdkraftsbefriade rymden än här på jordytan får alla invanda rationella föreställningar att rämna, samtidigt som den befriar oss från de bojor som förhindrar tankarna att gå på upptäcksfärd långt utanför det synligt förnuftiga. Det är kanske då, och först då, vi har blivit civiliserade. Och förmår fylla vår utmäta tid med sådant som betyder något. Inbördes hjälp i stället för inbördes kamp. Varsamhet med jorden i stället för rovdrift. Vi måste lära oss att tro på något som är större än veckans extraerbjudanden. Och inse att det mest osannolika av allt har förverkligats: vi lever här och nu. ör

Det bör vi grubbla över ibland. I tystnad. För tystnaden är alla tankars moder. ..
Tillbaka till SCHLAUG.SE