För ett par vintrar sedan var vi ute och gick sent på
eftermiddagen, det hann bli mörkt och månen sken. Marken var vit och det
gnistrade lite i snön. Då, när vi hade ett par hundra meter hem, hörde vi, mitt
under fullmånen, en varg yla. Det var så oändligt vackert!
Nu bor vi inte alls i Värmland eller Dalarna, utan i
gränstrakterna av Östergötland, Sörmland och Närke. Det är få som sett varg
här, men de som har ögon för tecken vet att det finns. Vi hoppades länge att
”vår” varghona skulle få besök av den så kallade Ockelbovargen, som var på
vandring. Vi är ganska många, också på vischan, som drömmer om att få se
vargungar i någon skogsglänta… Det är liksom mer skog då. En trädplantering är
inte skog. En trädplantering utan rovdjur är ingen riktig skog.
Är man rädd för skog och natur bör man kanske fundera över
om det är så smart att bo på landet. Kanske bör man välja ett annat boende. Precis
på samma sätt som vi som har flyttat ut från stan gjort ett medvetet val. Hur
som helt måste vi lära oss att världen inte bara är människan, att skogen inte
bara är till för människan.
När jag framfört dessa skamliga åsikter blir det nästan alltid en upprörd debatt om vargens vara eller icke vara. Föreställningar och rykten om vargens framfart speglar mer människans fantasi än hennes förmåga att tänka klart. Det är bedrövligt att höra på varghatarna, som utan minsta darr på manschetterna skyller hundars angrepp på tamdjur på vargen. Det är lika bedrövligt att höra jägare som försvarar vargjakten med att det är ”gammal kultur” att jaga med lösdrivande hund… Men så ändra då den kulturen om ni är rädda för att offra hundarna!
Till dessa bedrövelser har nu lagts Andréas Carlgren.
Tillförordnad miljöminister som satt sig i knäet på jägarlobbyn och försöker
inbilla oss att årets vargjakt är till för vargens bästa. Och som sett till att
12 000 jägare fick möjlighet att på några timmar ta kål på mer än tio
procent av den svenska vargstammen. Man får väl gratulera dessa ärans och
hjältarnas män och kvinnor som, för kung och fosterland, befriat landet från
hotet av ett trettiotal vargar…
Ur ett globalt perspektiv har regeringen, genom sitt sätt
att agera i vargfrågan, på ett effektivt sätt gjort det omöjligt för Sverige
att driva på för att andra länder skall skydda elefanter, tigrar, lejon,
pandor… Det enda miljöministern kan göra i internationella sammanhang är att i
fortsättningen hålla truten. Trovärdigheten slaktades i takt med att vargarna
slaktades. Förstår han det? Eller är det månde så att det finns ett gammalt
kolonialt arv i regeringens rovdjurspolitik? Ett arv som säger att vita män och
kvinnor inte ska behöva ta ansvar för det vilda, utan att det är en uppgift för
andra, inte lika upphöjda och civiliserade?
Jag tänker på upplevelsen den där kalla vinterdagen när vi
hörde vargens ylande. Det var en speciell känsla. En upplevelse utöver det
vanliga. Jag läser att det också skall vara en upplevelse utöver det vanliga
att skjuta varg. Det är så man berättar i tidningarna de tragiska dagarna i
början av året då Sveriges trovärdighet offrades på lobbyisternas altare. Jaktjournalen
svämmar över av eufori inför jaktens resultat. Samtidigt säger man att det inte
alls är dödandet som är skälet till jakten. Det verkliga skälet, säger man, är
att få vara ute i naturen. Men sanningen är ju att man är rädd för naturen.
När jag ser bilder på jägare som svämmar över av stolthet
för att ha fällt en varg ser jag bara en rädd liten människa. Och när jag ser
miljöminister Carlgren och jordbruksminister Erlandsson – de två ministrar som
är ansvariga för vargjakten - ser jag numera bara två politiker som av rent
särintresse lurat skjortan av sina regeringskollegor och som satt Sverige på
skammens karta. Må de bytas ut till nästa jaktsäsong!
Tillbaka till Birger Schlaugs blogg.
Tillbaka till Vargar.
Tillbaka till Birger Schlaugs blogg.
Tillbaka till Vargar.