Administreras av ProVoka.

Natten mellan den 3 och 4 april 1960

Tillägg till detta inlägg på SCHLAUG.SE - om hur det gick till när Elvis Presley spelade in 12 låtar under 12 timmar. Och inte vilka låtar som helst... Utdrag ur Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac.

Vi var på hugget. Inget snack om saken. Så jag ville återvända till
Studio B i Nashville så snabbt som möjligt. Jag ville tillbaka och
göra det där som jag lovat i Rom. Fortfarande kunde jag i mitt
inre återuppleva hur den där lille tjocke snubben fick hela jäkla
Rom att vördsamt knipa när han exekverade O Sole Mio från terrassen
på Grand Hotel. Jag hade lovat att jag själv skulle spela in
den där låten när jag väl kom hem till USA igen. Som en hyllning
åt den lille tjocke.

Det skulle inte bli någon lätt sak att göra.

O Sole Mio var i och för sig inte hämtad från någon opera, men
det var många operasångare som gjort den. Caruso, som sades
vara den största av dem alla, var en av dem. Jag hade börjat samla
lite plattor med Caruso för att lära mig förstå hans sätt att sjunga.
Att sjunga O Sole Mio på italienska skulle inte funka. Jag
menar: jag är inte italienare och folket i Amerika skulle ogilla det.
Men Aaron Schröder hade gjort en bra engelsk text till mig. Han
hade gjort ett underbart jobb på temat att det är nu eller aldrig.
It’s Now Or Never.

Och det var det verkligen. Nu eller aldrig. Min röst var bättre
än någonsin, djupare och fylligare. Så om jag någonsin skulle
bevisa det där jag sagt till Marion så var det nu: att jag sjunger
allting och att jag inte låter som någon annan.

Vi skulle kunna få ihop hela studiogänget redan en vecka efter
teveshowen, två veckor efter förra missionen i Studio B. Så jag
jobbade fram en lista på bra låtar jag skulle vilja göra. Freddy
hade skaffat fram en del nytt material. Men framför allt var det
O Sole Mio i Aaron Schröders engelska version som var utmaningen.

Aaron kom själv till studion när det var dags. Han beskrev hur
han tänkt sig låten och grabbarna lyssnade och såg lite skeptiska
ut. Jag höll hans text i min hand och vi började testa lite. Det här
var något helt annat än vad jag gjort tidigare. Det var en utmaning.
Jag var spänd och kände hur stämbanden liksom låste sig
inför uppgiften. Det gällde att rösten verkligen skulle palla för att
fixa till både melodi och ord. Jag blev osäker på om jag skulle
klara av det. För första gången kände jag att jag ville mer än rösten
tillät. Det var en känsla jag aldrig ville ha tillbaka. Där var de
samlade allihop, musiker, tekniker och producenter. Och jag stod
som ett fån och kände hur rösten aldrig skulle bära den här låten
på det sätt jag krävde av den. Tårarna började rinna. Jag grät. För
första och sista gången grät jag i en studio. Sången var så vacker
att det gjorde ont att känna att jag inte skulle klara av det. Att jag
inte skulle räcka till. Med tårarna rinnande nedför kinderna gick
jag in i kontrollrummet där Aaron satt.

”Aaron, jag är ledsen, jag vet inte om jag klarar det här. Du har
gjort en underbar text och jag skulle verkligen vilja sjunga den.”
Scotty kom in och undrade vad som stod på. Han tittade mig i
ögonen och sa:
”Du kan.”
Charlie, polarn som jag lärt känna i armén, stöttade:
”Tiger, jag vet att du kan.”

Så gick vi ut i studion igen. Jag kämpade med tårarna. Grabbarna
i studion såg förlägna ut. För män ska ju inte gråta.

Vi samlades kring pianot, dämpade belysningen och jag flyttade
mickarna så vi kunde få större närhet. Det låg en tystnad i studion
som var tung och nästan andlig. Jag kände hur kraften kom
till mig och jag nickade till killarna i Jordanaires att inleda. Så föll
Scottys mandolinlika gitarr in och jag hörde min egen röst som i
trance.

It’s now or never,
come hold me tight.
Kiss me my darling,
be mine tonight.
Tomorrow will be too late.
It’s now or never,
my love won’t wait.

Vi satte den på fyra tagningar, varav två avbröts redan under
introt. Så egentligen räckte det med två försök. Jag hade fixat det
och jag visste att det nu inte fanns några gränser. Jag önskade att
Marion varit där. När jag tittade mot kontrollrummet såg jag att
några av killarna grät. Bill Porter satt alldeles stilla och tittade
med tom blick ner på kontrollbordet.

Då, just då, straxt efter midnatt den 4 april 1960, kom vi alla närmare
varandra.

Vi tog fyrtiofem minuters paus. Det var den tystaste inledning
på en paus jag någonsin varit med om. Några stod tysta på trappan
till bakgården och rökte under stillhet. Andra satt på golvet
i kontrollrummet och liksom andades ut.

Så småningom började vi prata och snart var stämningen nästan
euforisk.

När vi kom tillbaka in i studion kände vi alla en enorm inspiration.
Innan kvart i fyra på morgonen hade vi färdiga masters av
de sju låtar vi planerat. Det var helt olika typer av låtar. Jäkligt
brett. Fever, Like A Baby, Thrill Of Your Love och I Gotta Know.
Vi satte dem på några få tagningar allihop. Den sistnämnda gjorde
vi på mindre än tio minuter och den blev senare en smashhit
på listorna.

Natten var magisk. Jag var lyckligare än någonsin och kände
att vi borde hitta nya låtar att göra när vi ändå var i stämning. Vi
kastade ut idéer i luften, bollade förslag och den första låt vi enades
om att spela in var Such A Night. Vi satte den på mindre än
en kvart. Trots att det är en klart svår låt att få både ordning och
tryck på. Det blev en klassiker. Sedan började jag sjunga, mest på
skoj, en låt som jag visste att Överstens tant älskade och som Al
Jolson gjort redan på tjugotalet: Are You Lonesome Tonight.
Också det en svår låt att göra. Kan lätt bli pekoral.

Are you lonesome tonight,
do you miss me tonight?
Are you sorry we drifted apart?
Does your memory stray to a brighter sunny day,
when I kissed you and called you sweetheart?

Gryningen hade ännu inte kommit så vi fortsatte att lattja. Scotty
ville att vi skulle göra Girl Next Door Went A’Walking så vi
gjorde den. Jag frågade vad Charlie ville göra och han föreslog I
Will Be Home Again. Han fick sjunga duett med mig. Den satt på
fyra tagningar och teknikerna satt och bara gapade.

”OK, grabbar, fantastiskt”, hojtade Bill Porter när klockan
närmade sig frukost. ”Har aldrig varit med om maken. Men nu
lägger vi av, klockan är snart sju och mina grabbar måste få några
timmars sömn innan dom börjar jobba …”

”Vänta, Bill”, hojtade jag. ”Vänta, vi har några minuter till
sju. Kommer du ihåg den där bluesen som Lowell Fulsom släppte
nån gång 54? Tänkte göra den på Sun, men det kom alltid
annat i vägen. Jag älskar den.”

”Du menar Reconsider, Baby”, sa Boots ”Flinten” Randolph och
satte saxen till munnen och började spela. Vi andra hakade på och
efter sju minuter hade vi en färdig master. Vi hade gjort en version
som följde min grundläggande filosofi: ska man göra cover så ska
den vara bättre än originalet. Jag vågar påstå från min nuvarande
position att Reconsider, Baby är en av de bästa låtar jag gjort.


När klockan i studion visade på tre minuter i sju så packade vi
ihop våra grejer. Teknikerna och grabbarna i A-team garvade när
de knallade iväg mot sina bilar för att åka hem, ta en dusch och
kanske sova någon timme. Tre timmar senare skulle deras ordinarie
arbetsdag börja med en session med nån countrysnubbe …

Mina egna killar gick ut i gryningen och vi satte oss på trappan
till Studio B och kände doften av morgonen.

På tolv timmar hade vi spelat in tolv absoluta toppnummer.
Fyra av dem skulle bli singlar som skulle komma att toppa listorna.
Resten blev klassiker på en LP. Jag hade, vilket till och med
Nashvillefolket nu begripit mer än väl, skapat historia åt dem. Jag
hade i Studio B skapat klassiker och en oövervinnerlig saga om
The Comeback Kid.

Utdrag ur Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac.
TILLBAKA TILL SCHLAUG.SE