Tillägg till inlägg på SCHLAUG.SE
Anf. 8 BIRGER SCHLAUG (mp) 1 februari 1989:
Herr talman!
Miljöpartiet de gröna har suttit i riksdagen i snart fyra månader. Under dessa fyra månader har vi lärt känna makten och de arbetsförhållanden som råder i denna församling.
Vi har också fått en klar uppfattning om vad vi kan acceptera och vad vi inte kan acceptera. Det är mycket anmärkningsvärt att ett riksdagsparti inte har tillåtits att få insyn i skatteutredningar, utrikesnämnden, JO-delegationen och inte heller EFTA-delegationen, där inforamtion om EG ges.
I EFTA-delegationen släpps alla andra partier in, men inte miljöpartiet de gröna. Kan det möjligtvis vara så att man är rädd, eftersom miljöpartiet de gröna är det parfi som är mest kritiskt mot EG-underkastelsen?
Jag vill också betona att vi kommer att försöka att bygga egna vägar när makten och de gamla överenskommelserna, som sluts utan synliga regler, förvägrar oss vissa rättigheter.
Exempel på detta är de just nu pågående samtalen i Moskva som behandlar internationell miljölagstiftning och polarekologi. Utrikesdepartementet har, förmodligen i samråd med representanter för de borgerliga och för socialisterna, skickat två borgare och två socialister. Miljöpartiet har inte blivit tillfrågat. Nu har vi tagit oss dit på egna vägar och blivit välkomnade och mottagna av värdarna. Det kanske är ovanligt - mycket ovanligt - men vi vill tala om att vi inte accepterar denna typ av "demokrati", som innebär att vissa partier hålls utanför.
Fyra månader i Sveriges riksdag har lärt oss en hel del, och vi är fulla av tillförsikt om att vi kommer att kunna driva på de gamla partierna när det gäller miljöfrågorna. Låt mig ta några exempel på vad som har hänt.
Vem hade kunnat ana före valet att vi skulle få med oss vpk här i kammaren att rösta för en reservation som innebär kraftigt höjda bensinskatter? Det har vpk gjort, och det är bra - för miljön.
Vem hade kunnat ana före valet att vi skulle få med oss centerpartiet här i kammaren att stödja en reservation som innebär att jordbruksmark vid kust och vattendrag skall göras om till naturliga våtmarker? Det är bra att centern har gjort det. Jag hoppas att ni står på er också när LRF börjar mullra.
Och vem kunde ana, herr talman, att moderaterna skulle bryta mot de allra heligaste av frihandelsprinciperna och i kammaren stödja de gröna i vårt långtgående krav på att produkter som producerats med i Sverige förbjudna medel eller metoder inte skall få importeras? Bildt kan få en strid med Westerberg, men okej - ta den striden! Det är bra.
Alla dessa positionsförflyttningar i de gamla partiernas hjärtefrågor i grön riktning inger ett visst hopp inför framtiden. Så visst har de 77 % av svenska folket som säger att miljöpolitiken blir bättre med miljöpartiet de gröna i riksdagen rätt. Det blir den faktiskt.
Herr talman! Många beslut i denna kammare hotar välstånd och välfärd. På grund av mycket kortsiktigt tänkande och egoistiska gruppintressen slås skogar, hav och människor ut - och därmed den grund på vilken välstånd bygger. För ett samhälle som byggs utanför de ramar som naturen sätter kan aldrig behålla välstånd och välfärd på sikt. Livsförutsättningarna slås helt enkelt ut. Det ser vi i dag. Ozonskiktet, drivhuseffekten, säldöden, det radioaktiva vanvettet som vi bygger in oss i, den ökande bilismen, cancerutvecklingen, kemikalierna, barnallergierna - allt är resultat av politiska beslut, eller brist på politiska beslut. Den blinda jakten på ekonomisk tillväxt och materiell tillväxt har skett - och sker fortfarande - på bekostnad av haven, skogarna, sjöarna och den luft vi andas.
Herr talman! Förr offrade man i vårt land grisar och lamm för att blidka gudarna. För att blidka de nuvarande gudarna offrar vi framtiden. De nya gudarna är tillväxtekonomerna. Särimner återuppstod, trots att han slaktades varje dadg. men framtiden kommer inte att återuppstå om den görs omöjlig.
Hur häftig ekonomisk tillväxt vi än har, hur stora vinster vi än gör, hur stora vinster Volvo än gör, hur många smarta klipp som LO eller Anders Wall än kan göra på börsen, hur många nya TV-kanaler vi än får, Carl Bildt, och hur mycket reklam vi än får i dessa TV-kanaler, kan vi inte köpa oss ett nytt hav om det gamla dör. Vi kan inte köpa oss ny åkermark när den gamla förgiftats med tungmetaller. Vi kan inte köpa nytt grundvatten när det gamla är förgiftat med bekämpningsmedel. Vi kan inte köpa ett ozonlager när det gamla tar slut. Vi kan inte köpa nya sjöar när de gamla förgiftats av radioaktivitet. Vi kan inte köpa en framtid för våra barn om den gamla tar slut.
Kjell-Olof Feldt har gått, det var synd. Jag skulle vilja säga så här: Hur stor ekonomisk tillväxt vi än har, kan vi inte heller köpa oss nya naturlagar. Därför bör finansministrar, oavsett färg, rätta sig efter naturlagarna och inte begära att naturlagarna skall rätta sig efter finansministrar.
Tillväxt mätt i bruttonationalprodukt är ett mycket märkligt begrepp, eftersom det endast utgör mått på omsättningen av betalda varor och tjänster. Ett företag med aldrig så stor omsättning kan gå i konkurs. Det kan ett land också. En hel planet kan gå i konkurs, med aldrig så stor omsättning. I BNP-måttet görs ingen skillnad på närande eller tärande verksamhet, ingen skillnad på uppbyggande eller nedbrytande verksamhet. BNP är ett övermåttan ointelligent sätt att mäta framgångar. Därför är det beklagligt att varken socialdemokratiska eller borgerliga regeringar - egentligen är det kanske samma sak i dag- någon enda gång i de senaste årens finansplaner förmått sig att tala om tillväxtens innehåll, utan bara om omfånget.
Detta är egentligen sorgligt. Det är sorgligt att så många män - för det är ju mest män - företrädande så många organisationer, under så många högtidliga sammankomster och under så mycket gravallvar, under så många år kunnat resonera så länge om något så i grunden flummigt som ekonomisk tillväxt mätt i BNP. Det är ett flummigt begrepp.
Herr talman! Vi säger alla som sitter i denna kammare att vi strävar efter ökat välstånd för svenska folket. Men vad är då välstånd?
För Carl Bildt kanske välstånd är reklam i TV... Det är möjligt.
För Ingemar Eliasson kanske välstånd är frihandelsliberalism, som ser till att vi får billiga varor oavsett hur det går med arbetsmiljön och miljöförstöringen eller hur vi utnyttjar barnarbetare i andra länder. Det kanske är välstånd för en frihandelsliberal.
För socialdemokratin verkar välstånd - och nu provocerar jag medvetet, för jag vill ha en debatt om vad välstånd är - ibland vara den fadda tråkigheten; mer prylar och nya utredningar.
Det är dags att vi tar en ordentlig debatt om vad välstånd egentligen är. I Sverige är vi lyckligt lottade: Vi har ett formellt trygghetsnät, och socialdemokratin har betytt mycket för att vi på den sociala sidan har det så bra som vi har det i vårt land i dag.
Hjalmar Branting och Per Albin Hansson brottades med en hård social verklighet, där huvudproblemen var fattigdom, arbetslöshet och dåliga bostäder. De kunde konstatera att när man med sociala reformer rättade till dessa missförhållanden, så ökade både det materiell välståndet och människors välbefinnande.
Men i dag är inte detta lika självklart. Det är inte alls säkert att ökad materiell tillväxt leder till ökat välbefinnande. Det är kanske i vissa fall tvärtom. Får vi mer och mer av allting, får vi också mer och mer av avfallshögarna. Ökad bilism leder till att haven dör, ökad flygtrafik leder till att kväveutsläppen ökar, ökade transporter innebär miljöförstöring och förbrukning av ändliga naturresurser. Ökad varuomsättning leder till ökat avfallsberg.
Ändå planeras för ökad industriproduktion, ökad energiomsättning, ökad flygtrafik, ökad bilism och ökad varuomsättning; "mer, mer, mer". Det skall vara tillväxt. Aldrig finns det ett lagomläge. Det skall alltid vara mer, för annars blir vi så fruktansvärt fattiga, sägs det.
Detta sker trots att det konsumtionsmönster som vi har i dag i Sverige är fullständigt orimligt och omöjligt att översätta i en global skala. Per capita förbrukar vi i Sverige mer naturresurser än de allra flesta folk. Vi släpper ifrån oss mer radioaktivt avfall per capita än något annat folk. Vi släpper ifrån oss mer kväve per person i vårt land än nästan något annat folk. Så här är det på område efter område. Världen har inte råd med fem miljarder svenskar och fem miljarder svenskars konsumtionsmönster. Ändå skall vi ha mer av just detta konsumtionsmönster. Hur hänger det ihop?
Jag tror att vi i dag står inför ett historiskt skede i svensk politik. Allt fler inser att de nya skiljelinjerna inte går mellan ett gammalt borgerligt block och ett gammalt mycket trött socialistiskt block. Att Kjell-Olof Feldt går hand i hand med Bengt Westerberg är ingen slump, det är en logisk följd av dels de förskjutningar som skett mellan partierna, dels den nya dimensionen i politiken. Den nya dimensionen har gjort att miljöpartiet de gröna har en plats i Sveriges riksdag, och den gröna rörelsen växer internationellt, i väst såväl som i öst, i Argentina såväl som i de baltiska staterna.
Jag hävdar att det i riksdagen finns ett grönt bälte. Det avspeglar sig i frågor som kärnkraften, EG-frågan, fördelningspolitiken, värnet om självbestämmande, miljöfrågorna, energipolitiken och gentekniken, för att ta några exempel. Det gröna bältet är en realitet. Detta faktum måste socialdemokraterna besinna.
Socialdemokratin är djupt splittrad i alla dessa frågor. Socialdemokraterna har i realiteten en vågmästarställning i en rad av dessa frågor. Ni kan sätta ner er fot på den vågskål som innebär bättre miljöpolitik, rimlig fördelningspolitik och minskad sårbarhet. Men ni väger allt mer över på den andra vågskålen: fördelningspolitik som är som hämtad från folkpartiet, miljöpolitik som är som hämtad från moderaterna, EG-underkastelse, storskalighet och centralisering.
Det intressanta är alltså att socialdemokraterna är vågmästare i snart sagt varje miljöfråga här i kammaren. I höstas gick socialdemokraterna hand i hand med moderaterna gång på gång. Men här finns ju den historiska möjligheten som socialdemokraterna har pratat om i hela valrörelsen, den historiska uppgiften, den historiska omvändelsen, de nya ATP- och rösträttsreformerna genom att ta miljön på allvar. Men det gör ni inte. I stället gör ni upp med det sämsta alternativet här i riksdagen gång på gång, och konsekvent förlorar miljöfrågorna.
Stopp för klorutsläpp före år 2000 - ni när vågmästare.
Sänkta hastighetsgränser på vägarna - ni är vågmästare.
Avveckling av Barsebäck och ringhals 2 - ni är vågmästare.
Övergång till biologsikt jordbruk - ni är vågmästare.
Rädda de fjällnära skogarna - ni är vågmästare.
Höjda bensinskatter - ni är vågmästare.
Krafttag för att rädda haven - ni är vågmästare.
Stopp för motorvägen på västkusten - ni är vågmästare.
Stopp för bilbro över Öresund - ni är vågmästare.
I fråga efter fråga är ni vågmästare. Men ni utnyttjar inte er vågmästarställning. I höstas gjorde ni gång på gång upp med det sämsta alternativet - ibland med moderaterna, ibland med folkparitet, ibland med centern, ibland med vpk - och som sagt: Miljön förlorade varja gång, konsekvent.
I fördelningspolitiken och miljöpolitiken är ni socialdemokrater de stora svikarna, för ni har lovat mest. När det gäller fördelningspolitik borde er ideologi göra att ni hade en helt annan inställning än den ni har. Jag tror att det gäller att vara trogen sina ideal och sina idéer. Sten Andersson kanske är det, jag vet inte, men det är viktigt.
Jag ska avsluta med att citera en folkpartist. Hadar Cars, so i en debatt som Folkkampagnen mot kärnkraft anordnade före valet fick frågan: Hur kommer det sig att så många generaldirektörer som varit involverade i kärnkraften, när de blivit pensionerade, inte längre gillar kärnkraft? Hadar Cars svarade då: Ja, men då har de ju inget tjänstemannaansvar längre.
Som politiker har vi kanske en politikerroll, och som tjänstemän kanske vi har en tjänstemannaroll. Men varje enskild individ som sitter i den här kammaren har också en roll som människa. Därför tycker jag att vi ska prioritera miljön och att varje enskild socialdemokrati här i kammaren skall ta ett personligt ansvar.
Anf. 9 Statsminister INGVAR CARLSSON:
Herr talman! Före valet spekulerades ju mycket om miljöpartiet skulle bli vågmästare eller inte i riksdagen. Att partiet inte blev det har tydligen tagit Birger Schlaug så oerhört hårt att han med stor bitterhet nu talar om någon sorts vågmästarställning för socialdemokratin. Jag vill bara säga att om den situation vi har i dag kallas vågmästarställning, har vi inget emot att fortsätta. Det har ju inneburit att vi har kunnat påverka samhällsutvecklingen.
Utdrag från riksdagens partiledardebatt 1 februari 1989. Hela debatten finns här.