Administreras av ProVoka.

Det nya klassamhället

Denna text är komplettering till detta och detta inlägg på SCHLAUG.SE

– En sån jävla piraya, sa han och tog en öl till.

Han var mannen från arbetarklassen och som sådan hade han all rätt att ta sig en öl för mycket utan att bli uthängd i kvällstidningarna. Trots att det sitter en man från en av kvällstidningarna i båset bredvid. En redig karl har väl rätt att dricka? Även om man har kommit upp sig, blivit ombudsman med tre gånger så hög lön som de man företräder?

För övrigt dricker också journalister alltför mycket, alltför ofta - en del av dem har under åren gjort sig breda som politiska kommentatorer med moralistiska övertoner. Kanske i tron att de håller på med seriös nyhetsjournalistik trots att det är kreativ underhållningsjournalistik de är bäst på.

– En sån jävla piraya, ältar mannen från arbetarklassen.

Den som var en jävla piraya var en av alla dessa stackars män som måste kränga på sig bonusar, fantasilöner och fallskärmar för att känna att de har något värde. Ja, de har till och med fräckheten att säga att de för att göra ett riktigt bra jobb behöver några stimulerande miljoner extra.

Hur är de funtade? Hur kan man, i en värld som ser ut som den gör, bli så sniken? Vilka mentala störningar är det som ger sig detta uttryck? Vad är det för människor som får toppjobben när de kräver bekräftelse genom hutlösa avtal? Är det sådana ledare näringslivet, facket och byråkratin behöver?

Är det inte så att det nya klassamhället tenderar att plocka upp rädda, svaga och psykiskt labila människor i toppositioner? Människor som är så rädda, svaga och psykiskt labila att de måste manifestera sin legitimitet genom löner och förmögenhet som andra bara kan drömma om.

Är det inte i själva verket små kopior av Herr Andreas i Shakespeares Midsommarnattsdröm vi ser fladdra omkring med sina bonusar?

En god vän föreslog att stat och företag istället för bonusar och fantasilöner borde ge ut ordnar på sidenband som de rädda små pojkarna kan sätta på kavajuppslaget för att på det sättet få möjlighet att visa sin status. Det skulle bli billigare och mindre provocerande. De kunde gå där och pråla för varandra. Vi övriga skulle inte behöva bry oss. Möjligen kunde vi se på dem som ett lustigt inslag på livets teaterscen.

– Vi är på väg in i två-tredjedelssamhället, sa mannen från LO när han hade styrkt sig med några öl för mycket och blev bortsläpad av sina vänner som tyckte att han pratade för mycket med en som såväl var nykter, om än inte i bilförartillstånd, som fri från lojalitetsband med arbetarrörelsen.

- Jag tror inte att vi är på väg in i två-tredjedelssamhället, sa jag innan han försvann ur hörhåll.  Vi är på väg in i ett samhälle som kan beskrivas utifrån fotbollstermer, 3-6-1. Tre tiondelar av befolkningen står utanför, sex tiondelar lever ett mer normal liv och en tiondel seglar iväg på gräddhyllan med hjälp av både luftballonger och fallskärmar.

Varför gick det som det gick? När antogs fotbollsteorin för samhällsbygget? Hur gick det till när fattiga blev fattigare och rika rikare? Hur tog pirayamentaliteten över? När drabbades vi av den nya trenden? Jag tror att många om trettio år kommer att ställa  frågan: Vad var det som hände? Och hur fick det hända?

Politiken tycks drabbas av trender där skocken springer i panik åt samma håll. Utan tid för vare sig analys eller eftertanke. Sedan några årtionden springs det fort. Åt samma håll. Oavsett om det är borgerligt eller rödgrönt maktinnehav. Okritiskt anammas fundamentalistiska teser om marknadens gudomlighet, avregleringens lyckobringande effekter, frihet för kapital, internationalism utan spelregler och tanken på att samhället bli effektivt och ”modernt” när klyftorna ökar.

Jag är så trött på det. Jag är så innerligt trött på det.

Jag är fullständigt övertygad om att ökande klyftor i ett samhälle leder till konflikter och utanförskap, våld och egoism, främlingsskap och rasism. Och i slutänden rädsla som hotar det vi lärt känna som demokrati.

Förr var det var vänstern som kunde tjäna på det, även om det inte ens under 68 blev många röster för kommunisterna i vårt land. Idag skulle det kunna vara De gröna som tjänar på det, men man låter sig vävas in i blockpolitiken istället för att värna rågången till de övriga och ge hopp om en annan utvecklingsväg. Därför är det högern som kan tjäna på det, den yttersta högern. De stor blocken i svensk politik är poler på samma utvecklingsväg – och krattar i manegen för nya populistiska partier

Rädslan sprider sig i utsatta områden med de största synliga sociala problemen. Trygghet och identitet söks i obskyra gruppbildningar där hotet och hatet förenar medan empatin lätt dränks i den egna rädslan. Jag kom under mina  år i riksdagen att prata med Linda en del efter det att hon lånat cigaretter av mig – jo, jag hade en period när jag återupptog rökandet. Hon är dotter till en gammal klasskamrat. Vi stötte på varandra flera gånger på vägen mellan riksdagshuset och min övernattningsbostad. Linda var jobbig, svor och var ibland rejält påtänd. Men hon grät också, hon var rädd. Rädd för att inte vara Någon, rädd för framtiden, rädd för det gäng där hon finner sin identitet. Rädd för tomheten. Hon berättade att hennes mor var rädd för tunnelbanan, rädd för arbetslösheten, rädd för att pengarna inte skulle räcka, rädd för att förnedra sig på socialen, rädd för sig själv, rädd för att få nej efter anställningsintervjuer trots bra utbildning och goda meriter.

Linda sa vid ett tillfälle att det produceras mer rädsla än pappersmassa i Sverige. Jag tror hon hade rätt.

Men rädslan sprider sig också i de rika förorterna. Vi ser hur galler för fönstren, schäferhundar i trädgårdarna och vaktbolag som patrullerar i kvarteren är en del av våra rika förorter. Vad hjälper stora hus, välskötta trädgårdar, låga skatter och stora inkomster när rädslan smyger kring husknuten? Vad är det kvantitativa värt när det kvalitativa urholkas?

Ett samhälle med rädda människor är ett dåligt samhälle. Ett dåligt samhälle för både rika och fattiga. Vi producerar rädsla genom politiska beslut som grundas på något så irrationellt som värderingar framvuxna ur ideologisk vilsenhet och politisk flockmentalitet. De vilsna springer i flock, hysteriskt skrikande till varandra att de är på rätt väg.

Vad är det för värderingar som invaderat makthavarna? Hur kan denna samling män och kvinnor förskansa sig så långt bort från verkligheten att de inte ser och förstår att demokratins kärna håller på att ruttna när rädslan invaderar samhället?  Kanske kan orsaken sammanfattas i begreppet ”ekonomism”. Den ideologiska flodfåra där vilsna politiker, från allehanda håll, tycks ha hamnat. Socialdemokratin också, trots retoriska finter om motsatsen.

Ekonomismen lär att människan är en ekonomisk varelse. Detta är, enligt dess ideologiska kärna, den mest rationella och effektiva synen på människan. Den har växt fram som en del av den mekaniska världsbilden.

När vi människor blir reducerade till ekonomiska varelser är det fara på färde. Då börjar nämligen förnekandet av högre värden. Allt reduceras till en fråga om kronor och ören. Vi blir förlorade i värden som enkelt kan mätas i kvantitet och tappar de värden som har med kvalitet att göra. Sinnlighet, smak, doft och färg försvinner som målsättningar när djupare värden och människovärdet i sig förkrymps.

Människan är naturligtvis så mycket mer än en ekonomisk varelse. Vi människor är biologiska, sociala och kulturella varelser. Det är för dessa varelser av kött och blod vi gemensamt skall bygga samhället. För människor som älskar, gråter och skrattar. För människor med längtan, drömmar och med oändliga möjligheter att kunna växa.

Om vi utgår från att människan är en biologisk, social och kulturell varelse så är det lätt att känna förvåning och t.o.m. avsky för det som nu händer. Alltför många människor drabbas av sämre livsmiljö, social stress och kulturell torftighet trots att förutsättningarna är större än någonsin att bygga det ekologiskt och socialt hållbara samhället. Den reellt existerande kapitalismen har förödande likheter med den tidigare existerande socialismen - båda kränker människovärdet, om än genom olika metoder.

Jag har förstått att makthavande politiker uppfattar samhället som en marknad, världen som en marknad. Det är en av grundbultarna i ekonomismen. De ännu makthavande har glömt att Adam Smith, som kan betraktas som marknadsekonomins fader, byggde in ett antal förutsättningar för att marknaden och ”den osynliga handen” skulle fungera. Nämligen att de som agerar på marknaden inte vill skämmas för vare sig sina grannar eller vår Herre. Men det var för länge sedan. Nu, när marknaden är internationaliserad och anonymiserad, slipper vi skämmas eftersom vi aldrig ser dem vi lurar, bedrar och utnyttjar. Och skam inför vår Herre är det inte mycket bevänt med.

Någonstans på vägen till Nu inträffade en statskupp då pirayamentaliteten och någon sorts marknadsfundamentalism tog över. En oblodig statskupp i det tysta. Det första slaget föll redan 1985 när kreditmarknaden avreglerades på det att bankerna kunde visa sin totala avsaknad av kompetens och samhällsansvar. Det andra slaget utgjorde en långdragen process under vilken reglerna för valutaflöden monterades ner - plötsligt utgjordes 90 procent av alla penningflöden över gränserna av ren spekulation. Det tredje slaget föll i maj 1991 när regeringen gav klartecken till riksbanken att knyta den svenska kronan till EU:s valuta, ecun. För att försvara kronans värde sattes ränta till 500%, massarbetslöshet skapades, småföretag slogs ut och statens finanser blev allt sämre.

Effekterna av den s.k. skattereformen var inte heller dåliga: Många med höga inkomster fick så betydande skattesänkningar att de kunde låna ut pengar, mot hög ränta, till staten så att staten kunde bekosta de skattesänkningar som de just fått. Vem behöver blodiga statskupper, när de kan ske, utan debatt, i demokratins namn? Den som hävdar att Marknaden tog makten är fel ute. Marknaden har inte tagit makten. Den har fått makten av de folkvalda.

Den politik som förs bygger inte på empati utan på ekonomiska nyckeltal. Den politik som förs bygger inte på att människor är sociala och kulturella varelser utan på tron att människor är ekonomiska varelser. Den politik som förs bygger på att människan är till för systemets skull - inte på att systemet är till för människans.

Staten behandlar människor som problem. Kommunerna uppträder som företag med köp- och säljprinciper. Företag med etiska, sociala och ekologiska  ambitioner slås ut på grund av att goda spelregler saknas. De ekonomistiska spelregler som finns medför att det som är socialt och ekologiskt hållbart inte blir kortsiktigt lönsamt. T.o.m. den gode kapitalisten går under - han eller hon stryps av Adam Smiths osynliga hand.

Ekonomismen är den nya religionen, medan kvartalsekonomer är det nya prästerskapet.

Eftersom politik någonstans handlar om människor, så låt oss fundera en stund över vilka människor som är de makthavande. Jag tror inte att det är onda människor som vill skapa ett taskigt samhälle. Men det kanske är så att de som kommit upp sig i partierna, så pass att de har ett avgörande inflytande, saknar umgänge med människor som lever i ekonomisk och social stress. Kanske umgås de inte längre med familjer där man faktiskt måste välja mellan att köpa fotbollsdojor åt grabben eller låta tjejen gå på den allt mer avgiftsbekostade kommunala musikskolan? Kanske är konflikterna, främlingsfientligheten, våldet och utanförskapet något de bara läser om eller ser som siffror i Statistiska Centralbyråns tabeller. Kanske har man inte suttit vid köksbordet och känt kylan, rädslan, ångesten. Kanske har man inte tid med annan verklighet än den egna som formas vid sammanträdesborden.

Jag tror att det är så enkelt i en tid när de gamla ideologierna inte längre räcker till.

Det är nämligen inte så lätt att behålla en Volkswagensjäl i en Cadillac även om man försöker. Sen må man färdas i en som är blå, röd eller grön.

Detta var ett komplement till ett inlägg på SCHLAUG.SE