Nedanstående är en fotnot till detta inlägg på www.schlaug.blogspot.com
"På 1960-talet, när jag gick i tredje klass, tog
skolan med oss på en utställning som handlade om det hårda livet i
det gamla samhället. Vi grät och skrek under ledning av vår lärare.
För att försäkra mig om att läraren såg hur väl jag uppförde mig
avstod jag från att torka tårarna ur ansiktet.
Jag såg att flera av
mina klasskamrater i hemlighet smetade in kinderna med snor som skulle
föreställa tårar, men jag märkte också att bland alla dessa
falskeligen bölande elever fanns en som varken grät eller gav ett ljud
ifrån sig och inte heller hade slagit händerna för ansiktet.
Han
stirrade på oss med uppspärrade ögon och en blick som var
förskräckt eller kanske förvirrad. Efter besöket informerade jag
läraren om hans beteende och skolan utfärdade en varning till honom.
Många år senare förklarade jag för läraren hur mycket jag ångrade
att jag hade avslöjat pojken och då berättade han att minst ett
dussin elever hade rapporterat saken innan jag sökte upp honom.
Min
klasskamrat avled för flera decennier sedan men varje gång jag tänker
på honom känner jag djup ånger. Händelsen lärde mig något,
nämligen att när alla gråter måste man tillåta några att inte
göra det. Det gäller i ännu högre grad när gråten blir till en
teaterföreställning."
Hela talet finns här.
Tillbaka till www.schlaug.blogspot.com