Administreras av ProVoka.

Förnekanden



Detta är en komplettering till detta inlägg på www.schlaug.blogspot.com

Jag sitter och pratar med en av de lärare som gjorde min barndom till något som tidvis kan liknas vid ett helvete. Vi har hamnat på samma flyg för samma destination i olika världar.

Han luktar surt. Han förnekar att han velat såra mig de där åren, han förnekar att han utnyttjat min stamning för att förnedra mig. Jag funderar på vad som döljer sig i den satta kroppen. Hur mycket smärta som finns därinne och hur förnekelsen kanske håller den inlåst. Jag funderar på om inte förnekelsen blivit en livsstil. Med en omedveten självhypnos  undertrycker vi smärtor, rädslor och konflikter. Som när kroppen bildar ärrvävnad för att förhindra nerverna i ryggmärgen att nå varandra efter en olycka.

Själsliga förnekanden. Kroppsliga förnekanden. Personliga förnekanden, ömsesidiga förnekanden, kollektiva förnekanden. Politiker förnekar sin osäkerhet, journalister förnekar sin rädsla, föräldrar förnekar sin sårbarhet, lärare förnekar sina fördomar, barn förnekar sina avsikter.

Förnekande är en livsstil. Förnekande av fakta. Förnekande av känslor. Kanske håller det röda ögon borta. Kanske gör det oss stålögda. Vad kan förnekelsen som livsstil leda till? Vad är priset? Jag tittar på mig själv och ser att det varit högt. Och ändå har jag säkert förnekat mindre än de flesta, vågat bryta mönster.  Men ändå. Genom att förneka så lever vi våra liv i våra livs tamburer.Visst är det väl så.

Han sitter bredvid mig och luktar surt. Vi flyger över Skåne på väg mot Berlin. Jag känner igen den sura doften från rädda timmar i Norra Latin. Han har levt sitt liv och är bitter. Han kanske inte ens kom in i tamburen. Jag sörjer inte. Jag kan inte sörja över den mannens elände och bitterhet. Han må ha det. Ett rättmätigt straff. Jag skäms för mina primitiva känslor.

Han pratar om sin skola. Jag lyssnar, men tankarna rumlar iväg på eget håll. Det måste rimligen gå åt inre kraft att hålla förnekelsen utanför det vardagliga medvetandets räckvidd. Kanske är det därför förnekelsens mästare mår så dåligt. Jag har levt ett liv där förnekelse varit, om inte dominerande, så åtminstone en välkommen gäst för att sopa undan det som gör ont.

Det lär finnas ett bredvidmedvetande. En dold observatör inom oss. En dold observatör som upplever hela den smärta som förnekas. Laboratorieexperiment har visat att denna dolda del av jaget bekräftar smärta som hypnotiserade försökspersoner anser sig vara  omedvetna om. Denna del av medvetandet ser och hör allt, upplever alltid helt och fullt. Den finns inne i oss och vi kommer inte undan.

Så meningslöst det då är att förneka, att försöka hålla borta det obekväma och synligt smärtsamma från det vardagliga medvetandet. Så meningslöst och tröttande att försöka bedöva sina sinnen. Förnekandet som livsstil innebär ju att vi förnekar våra möjligheter till utveckling. Kanske är vi rädda för att plötsligt finna att det vi verkligen vill är något helt annorlunda än det vi gör. Och att det vi fått ut av livet är något annorlunda än det vi verkligen vill få ut. Jag undrar hur många politiker som i talarstolen förnekar det som den dolda observatören fört upp till ytan under sömnlösa nätter.

Himlen därutanför är klarblå. Långt därnedanför ligger den mjuka molnmattan. Jag känner kylan komma krypande. Vad har jag fyllt åren med? Kunde jag tagit vara på dem bättre? Borde jag inte tagit vara på alla nu? Finns det skrymslen hos min inre observatör som liknar den surt doftande mannens?

Han dricker en flygflaska rödvin och pratade om sunt förnuft och Newtons lagar som han försökt trycka in i oss vanartiga elever. Jag undrar varför han höll oss så helt utanför relativitetsteorin och kvantteorin, kanske för att den nya fysiken krånglade till det till synes enkla?

Vi förnekar ju inte bara känslor. Vi förnekar också fakta som inte stämmer in på den världsbild och den verklighetsuppfattning som dominerar. Beviset för förnekelsens kraft är att nya världsbilder som växer fram inte behöver bygga på  nya kunskaper utan bara på att man uppfattat gammal kunskap på ett nytt sätt. Ett  sätt att beskriva detta kan vara att  jämföra med hur man upplever ”dolda bilder”, som man ibland hittar i barntidningar. Först tittar man på en bild som helt tydligt föreställer ett träd och en flod - så uppmanas man att hitta något annat också; en dold bild. Så småningom ser man att trädets krona bildar ett lamm och att det istället för en forsande flod finns ett barn som sover. Påstår någon  att lammet och barnet finns där, innan man själv upptäckt det, låter man sig knappast övertygas. Men när man väl själv sett  begriper man inte varför man inte såg den när man först tittade på bilden.

Detsamma gäller  inom vetenskapen. Få vetenskaper söker sanningen. Istället fungerar vetenskapen genom att acceptera modeller (paradigm) för hur världen fungerar. Finner man motsägelser så avfärdas dessa som dålig vetenskap. Eller också ignoreras de och påstås ha tillkommit som resultat av felaktiga eller ovetenskapliga metoder. Hur många nya sjukdomar, vars existens i sig utgör civilisationskritik, förnekas inte på detta sätt. Kvicksilverförgiftning, elallergi, elektromagnetisk strålning... När så småningom allt fler fakta börjar bli besvärande ersätter ett nytt paradigm det gamla. En vetenskaplig revolution uppstår. Och sedan ägnar sig vetenskapsmännen åt detaljer i den nya modellen istället för den gamla. Och naturligtvis är de lika motvilliga att acceptera avvikande information som de var tidigare.

Min gamle surt luktande lärare sitter bredvid mig och pratar. Om tiden som lärare, om Norra Latin, om ungdomars lathet och dumhet, om sunt förnuft och om Newton. Jag pratar om Thomas Kuhn som har fräckheten att påpeka att de vetenskapliga revolutionerna ofta startas av utanförstående - av någon som inte är låst av tidigare modeller. Någon som inte har skygglappar. Ofta kvinnor. Rachel Carson är ett sådant exempel; hon var kvinnan som såg hur kemikaliesamhället höll på att ta död på livet. Hon skrev sin bok Tyst Vår och startade den moderna gröna rörelsen. Hon hånades av de som påstod sig veta bättre därför att de  försvara rådande föreställningar.

Vi kanske pratar mer med oss själva än med varandra, där vi sitter och äter flygplansmat.
Jag märker hans rädsla och tycker synd om honom när vi till slut stiger av flyget på väg till var sin värld. Hans doft, hans bittra ord, hans förakt lärde mig att ta mig fram ytterligare några steg ur förnekelsen. Efter allt ont han gett mig gav han mig något gott. Berlin var sig inte likt.

Utdrag ur Svarta oliver och gröna drömmar - boken finns att köpa här.

Tillbaka till www.schlaug.se