Administreras av ProVoka.

Ur Svarta oliver och gröna drömmar - Livslögnen



Detta är ett kapitel ur boken Svarta oliver och gröna drömmar - kapitlet är inlagt här eftersom delar av det citeras emellanåt på ett vridet sätt av rasister och andra.

Katterna ligger i köksfönstret. Solen värmer och de har överblick över alla livets väsentligheter som utspelas i ett kök. De gör sig inte till, lismar inte, är inte underdåniga utan visar vad de tycker. Jag gillar katter. Vi har ett gott förhållande. De accepterar att jag bor i deras hem. De bekräftar min rätt att bo där genom att då och då puffa med nosen eller med tassen.

Katter tar tillvara livet. Fyller sina liv med lagom mycket arbete, lagom mycket lek och lagom mycket lättja. En katt är stolt, ärlig och låter sig inte hunsas. Jag har svårt för hundar som viftar på svansen och som underdånigt suckande ligger vid fötterna och är trogna oavsett om man är en drummel eller inte. Kjell Olof Feldt har hund. Stig Malm också.

Katter ljuger inte. Människor ljuger. Systemet, vanlig hövlighet och bristen på tid kräver lögner. Lögn uppfattas som en naturlig del av vårt sätt att umgås. Vi frågar den vi möter hur hon eller han mår. Bra. Själv då? Jo, det är OK. Hade frågan varit sann, hade det krävts ett sanningsenligt svar. Men vem skulle ha tid att lyssna? Det var gott, säger man trots att maten man är bjuden på är avskyvärd. En katt hade lämnat maten, tittat förebrående på hussen och stolt lagt sig i soffan och slickat sina tassar. Vi skyller på försenad buss eller tåg, när vi valt att ägna mer tid åt att älska på morgonen än vad det fanns tid till. Vi skyller på att ha blivit förförda om det avslöjats att vi varit otrogna. Dessutom påstår vi att det  ingenting betydde trots att det var just det gjorde. 


Lögnen kan få dystra politiska  konsekvenser. Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi - jodå, jag tillhörde lögnarna - förnekade problemen, fast vi alla såg dem. Vi satt i teve och förnekade att det vid sidan av det positiva och nödvändiga också fanns svårigheter och problem. Människor utanför den lilla svenska tyckar-eliten kände naturligtvis inte igen sig. Politiker ansågs leva långt borta från verkligheten. Ny demokrati föddes som en följd av den välmenande lögnen och den hatfyllda lögnen kunde ta säte i parlamentet.

Politiker är ibland tvingade att ljuga. Den politiker som inte förnekar en förestående devalvering kan kosta sitt land mycket.  Men lögnen äter sig också lätt in som en del i den politiska taktiken. Göran Persson ljög om sina avsikter att bli statsminister. Gudrun Schyman ljög om sitt politiskt förflutna. Carl Bildt ljög när han sa att han företrädde Sveriges genom tiderna mest kompetenta regering. Alf Svensson ljög när han hävdade att han trodde att bara svenska folket fick veta vad kristdemokraterna tyckte skulle det bli ett framgångsrikt parti -  det kan han ju aldrig ha trott. Jag ljög om stämningen i miljöpartiet - jag påstod att den var bra när den var som värst. Mona Sahlin och Marit Paulsen ljög i ett brev till Sveriges kvinnor dagarna före folkomröstningen om EU. De hävdade att knarkkontrollen inte skulle försämras vid ett medlemskap i Unionen. Mona Sahlin erbjöds statsministerposten. Men fick gå för en lögn om Toblerone. Och Marit Paulsen fick som tack för hjälpen fina arbetsuppgifter av dem som uppskattade lögnen.

Det mesta i modern marknadsföring går ut på att bedra medmänniskor, lögnen i dess vidaste form är ett bra verktyg för detta. Bilbranschen genomförde en mångmiljonerskampanj som byggde på en lögn: nämligen att nittio procent av utsläppen försvinner om man skaffar en ny bil med katalysator. Konsumentombudsmannen skrev till kampanjledarna och berättade att det var lögn, men Bilbranschen brydde sig inte utan hänvisade (det är faktiskt sant!) till sin mänskliga rätt att ljuga i reklam...  Den lönsamma lögnen är en grundbult för marknadsekonomin på samma sätt som den politiska lögnen var en grundbult i de socialistiska staterna. Den största lögnaren får bäst betalt och uppskattas mest i många branscher. Bland de största lögnarna finns försäkringsbolagen som försöker ge sken av att de kan garantera en pension för den som redan i unga år avsätter en del för pensionssparande. Som om försäkringsbolag kunde garantera värdet på siffror som bokförs på ett konto. Som om försäkringsbolag hade någon som helst aning om hur samhället ser ut om fyrtio år! 
- Jamen herregud, sa försäkringsgurun med den vackra smokingen när vi sågs under en sådan där middag där de inbjudna placeras vid borden i organiserad hackordning. Så kan du väl inte resonera! Med den kunskap vi har idag kan vi garantera en god pension. Men ändras nuläget så ändras vår bedömning...

Han har avgått nu och slipper ta något ansvar. Så fiffigt.

Journalister ljuger för att få ur intervjuoffret det man vill få ut. Ledarskribenter ljuger för att kunna ge den bild man vill ge. Programledare ljuger för att locka debattörer till studion. Lögnen har alltid fascinerat människorna. Redan de gamla grekerna funderade över lögnen. Kretensaren Epimenides hävdade att alla människor från Kreta ljuger. Om påståendet vore sant, så ljuger han. Alltså måste påståendet vara falskt.  Eubulides från Megara hävdade att han ljuger. Men det kan bara vara sant om det är falskt. Ännu en lögnparadox hittar vi när Platon säger att Sokrates har rätt och Sokrates hävdar att Platon ljuger.

Men lögnen används också för ”det allmännas bästa”, för systemets bevarande och  för att vidmakthålla en gammal världsbild. Den lögnen är farligast därför att den får oss att tänka fel. För en tid sedan var det storm på Nordsjön. Vi kunde i nyhetssändningar höra att ”produktionen av olja” hade upphört, att arbetarna på oljeplattformar hade tvingats iland och att oljebolagen tappade ett antal miljoner kronor varje dag. Men det ljögs i nyhetssändningarna. Produktionen av olja hade inte alls upphört. Produktion betyder nämligen ‘tillverkning” eller ‘alstring´. Produktionen pågick precis som vanligt långt där ner i djupet när växter och djur under årmiljonernas gång förvandlas till det vi kallar ”fossila bränslen”. Det som upphört var konsumtionen av olja, inte produktionen av densamma.

Varför är nu detta ett så viktigt konstaterande? Jo, produktion anses vara något positivt, något som gör oss rikare. Men konsumtion av begränsade naturresurser, som t.ex. olja, medför att världshushållet i själva verket blir fattigare och fattigare. Inte rikare och rikare. Konsumtion av ändliga naturresurser innebär  att man tär av ett kapital, precis på samma sätt som man  kan tära av ett kapital i en fond som ska finansiera pensioner. Tär man på kapitalet blir man fattigare. Åtminstone om man inte utnyttjar kapitalet för att investera på ett sätt som medför att man slipper gröpa ur det än mer. Vill man inte bli fattigare försöker man leva på räntan.  Begreppen förvirrar. Genom att konsekvent använda begreppet ”produktion” när det handlar om nedbrytande verksamhet så vänds våra tankar i felaktig riktning.

Ju mer vi tar för oss av naturresursernas lager och ju snabbare vi förvandlar dessa till rök och aska desto rikare påstår nationalekonomer att vi är. Och dessa ståuppkomikernas mästare är de som mer än några har inflytande över den förda politiken. Ofta kallas det ”högteknologi” att mala sönder resurser från naturen till avfall. Och i vänsterns gamla vokabulär talas det om att arbetare skapar mervärde hur mycket de än deltar i den nedbrytande processen! Beslutsfattare som på fullt allvar tror att så är fallet är direkt farliga för framtiden. Detta ”mervärde” bygger på tron att ju snabbare vi förintar det naturkapital kommande generationer skall leva av, desto effektivare är vi. Detta feltänkande har lett till att människan idag lever i stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Människan har nämligen aldrig under sin långa historia malt ner mer sten, brons och järn än just i detta tidevarv. Aldrig har vi plockat upp så mycket atomer, som legat lagrade i årmiljarder i jordskorpan, i sådan takt som vi gör idag.. Varenda atom vi plockar upp från jordskorpan måste nämligen ta vägen någonstans. Ju fler vi plockar upp ju fler måste ta vägen någonstans. De flesta hamnar som molekylsopor någonstans i det vi kallar biosfären - vår livsmiljö.De förflyttas från ett ordnat tillstånd till ett oordnat. Det tragikomiska i denna produktion är att vi steg för steg närmar oss en miljö som på många sätt liknar den som fanns innan det att liv uppstod på jorden. Är det  verkligen framsteg att backa tillbaka? Vi har aldrig någonsin arbetat på sin egen totala fattigdom som just nu, i tron att vi producerar, gör mervärden och är smarta!

En pinsamhet som vi människor i allmänhet, och neoklassiska nationalekonomer i synnerhet, försöker dölja genom att värna en livslögn.

Det finns en teori om sanning som kallas pragmatismens sanningsteori. Enligt denna är något sant om det är fruktbart eller nyttigt i praxis. För de som vill konservera den gamla världsbilden och de gamla ekonomiska tänkandet är det en fruktbar teori...

Katterna ligger kvar på fönsterbrädan. En av dem gäspar. Den andra sträcker på sig.  Solens strålar bryts i glaskristallerna som hänger i fönstret. Doftar av kaffe. Jag läser  på Svenska Dagbladets ledarsida att det är en märklig föreställning att allting hänger ihop, att människan är en sårbar del av ett känsligt ekologiskt system, att ingenting försvinner och att allt finns kvar. ”Denna typ av resonemang har tillbakavisats, bland annat av Tor Ragnar Gerholm...”. 

Båda katterna gäspar.

Utdrag ut Svarta Oliver och Gröna drömmar - finns att låna på bibliotek eller köpa här
Kanske gillar du den här essän om det nya klassamhället?