Jussi Björling i 3 delar

 

Tjugofyra karat - kunde blivit en bok om en hundraåring

För några år sedan satt jag på ett tåg, lyssnade till Jussi Björling och funderade på om jag skulle skriva en bok om honom. I jagform. Jag skrev de första kapitlen redan på tåget, men sedan kom så mycket annat i vägen - bland annat en bok om en annan stor röst. Men det blev en publicerad essä i tre sekvenser.

 

Tjugofyra karat

- Jussi Björling och tenorernas död.

1

Boxare kan vara de modigaste av män. De vet att bara en man kan vinna - och att den mannen är den störste. Medan den andre är världens största förlorare.

Jag vet uppriktigt sagt inte varför det är just detta jag tänkte på när jag kände att hjärtat inte ville längre.

Jag var ju ingen boxare. Möjligen armbrytare. Men inte boxare.

Kanske tänkte jag som jag gjorde eftersom Ingemar Johansson knockat Floyd Patersson. Den svenske Ingemar hade blivit världsmästare i tungviktsboxning. Och nog hade jag väl suttit vid ringside och känt mig storsvensk som man kunde göra på den tiden. Året var 1959. Det var boxning och något som hette rock´n´roll. Elvis hette den stora stjärnan. Heartbreak Hotel var musiken. Märklig musik.

Nej, hjärtat vill inte längre. Och därute sitter publiken och väntar på att spektaklet skall börja. Det är i London, vädret har under dagen varit som det bara kan vara i London, fuktigt, dimmigt med en obestämbar kyla som letar sig in överallt. Kanske är det spänningen som öppnar hudens porer och släpper in fukt och kyla. Vad vet jag. Jag är ju lika lite vetenskapsman som boxare.

Men jäklar vilken rysare det var. Fyrtiofem sekunder in på tredje ronden slår våran Ingemar en rak höger, världsmästare Patterson går ner för räkning. Han kommer upp på nio, men Ingo träffar igen. Och igen och igen och igen. Efter sex nedslagningar bryter domaren matchen och Ingo är världsmästare. Ända tills det är dags för nästa match, och nästa, och nästa. För världsmästare är man bara tills dess någon annan tar över titeln.

Hjärtat. Detta förbaskade hjärta. Hjärta, smärta.

Bröstsmärta, det gör ont i bröstet, det känns som en hård klump som inte får plats. Jag har andnöd, illamåendet stiger som ond sav från magen och drar ihop halsen, jag känner kallsvett i pannan. Jag känner kyla som om Londons fukt tränger in genom kläderna, dessa kläder jag gömmer mig i.

Hjärta, smärta, ett riktigt fint operarim vill jag lova.

Ska jag dö nu? Nu när publiken väntar? Väntar på att granska, bedöma och kritisera. Mina händer är klumpiga har det sagts, mina rörelser stela, min kropp av en konstruktion som gör älskarrollen patetisk. Själva då? Hur ser ni ut, ni kritiker som vet hur allt skall göras utan att kunna göra det? 

Jag har några få steg kvar på den förbaskade trappan upp till scenen, men jag orkar inte. Stannar upp, känner hur trappstegen ger efter, ser mig om som i en främmande värld. Jag ser farsan. Han tittar på mig som bakom ett disigt handblåst fönster. Han har boxhandskar på sig. Jag ser hur han jabbar mot mig, jag är liten, kanske fem-sex år, är utspökad i folkdräkt. Han får in i vänster, men jag står upp. Jag gråter.

Så är jag tillbaka på den förbaskade trappan. Tar ett djupt, men försiktigt, andetag. Jag minns hur farsan pratade om hur nära det var att han blivit proffsboxare i Amerika. Han gick några matcher som amatör, hade en bra vänsterkrok och var stryktålig. Men det blev ingenting av med proffsplanerna. Det blev aldrig någonting av. 

Bröstsmärtor. Jag vänder, tar trappstegen ner, jag hinner gå tillbaka till logen inte det är dags, hinner sitta en stund, det finns tid.

Plötsligt ser jag nyutslagna björkar. Det är försommar någon gång i mitten av tjugotalet. Herregud, jag är bara barnet. Kanske femton år eller så. Vi är i Västervik. Vi bor på Centalhotellet, mitt emot kyrkan. Alltid dessa hotell. Min barndom består av hotell. Inte av hem. Utan av hotell.

Hem? Vad är hem för något? Ett rum med brutet tak?

Herregud, ett rum med brutet tak över Paris takåsar. Här bor jag, Rodulfo, poet skapad av Puccini. Här bor jag, fattige sate, tillsammans med en konstnär, en musiker och en filosofi. Det är julafton och vi saknar pengar till ved. Det är kallt. Jag, poeten, offrar mitt manuskript för att tända i kaminen. Filosofen kommer hem efter att förgäves ha försökt pantsätta någon av sina böcker.  Pantbanken har stängt, säger han. Det borde han väl begripet. Det är ju för satan sent på julafton. Men se där, där kommer musikern, han har minsann pengar, fått dem efter att ha prostituerat sig hos en lord, musicerat gunås, gett det finare folket den musik de inte kan skapa själva. Musik kommer från rännstenen, från folket, från smärta och ensamhet, från tvivel och pengabrist.

               Prostitution ger pengar. Pengar ger ved och mat. Och dryck. Vi bestämmer att fira julafton på krogen, i värme och glatt rus. Men jag, jag måste stanna kvar en kort stund. Måste skriva färdigt en dikt, jag är ju för fanders nästan framme vid slutet. En dikt som kan ge oss mat och rus till nyår.

Jag blir avbruten, det knackar på dörren. Jag öppnar. Det är grannflickan Mimi. Hon ber mig tända hennes slocknade ljus. Hon behöver värme och ljus, hon hostar så förskräckligt, hon tappar nyckeln och vi letar efter den bland skuggor och smolk. Jag berör hennes hand och den är så kall. Våra ögon möts och vi känner förälskelsen strömma genom våra kroppar som den bara kan göra på fantasins tiljor. Jag tar hennes hand, och värmer den in min. Från gatan ropar mina vänner. Jovisst, vi kommer. Mimi och jag, Rodolfo, går hand i hand ut till dem för att fira julafton. Det är underbart att vara förälskad.

Jag vaknar upp, finner mig själv i logen. Sittande på min pall. Hur jag kommit dit vet jag inte. Jag är ensam. Jag tittar in i spegeln och ser Rodolfos ansikte. Det är askgrått. Ser svetten i pannan. Publiken där ute sorlar, jag hör dem genom väggarna. De sorlar och kräver mer av mig än jag någonsin förut har gett. De kräver att jag skall vara bättre än jag någonsin varit. Alltid bättre, alltid bättre. Ingen ro, ingen stillhet, bara bättre. Man säger att jag har en strupe av guld, men kräver ständigt högre karat.

En karat innebär att guldets vikt är en tjugofjärdedel av legeringens vikt. Tjugofyra karat är så mycket det kan bli. Men sedan då? När man kräver mer än vad som kan existera?

Det var trettionio år sedan jag var här i detta ärende. Att sjunga opera. Att ge publiken vad den betalt för att få, att visa att jag ännu är den bäste tenoren på tiljorna, den bäste.

Trettionio år sedan. Herregud var har de tagit vägen?

Andnöden tränger på, men jag försöker att inte jaga upp mig. Om Mamma varit här hade hon tröstat, lugnat, men hon är i kvar i Stockholm. Mamma, min ståtliga hustru, min mentor in i den fina världen, den där världen som älskar och respekterar min röst, min frasering, min timbre. Den där världen jag inte begriper mig på. Den där världen som behöver min röst för att känna doften av kultur bakom pladder och kall kristall.

Hjärtsvikt, är det så det kallas? Infarkt? Jag tar mig till soffan, lägger mig ner och blundar. Är det så här det känns att dö? Väggarna böljar och jag hör sorlet där utanför som om jag befann mig under vatten.

Västervik.

Vi bor på Centralhotellet, bredvid kyrkan. Som vanligt hade vi körts i säng kockan åtta. Det var regeln, även nu när vi inte var småbarn längre. Herreminje, jag var femton år, Olle var sjutton och Gösta fjorton. Vi var strängt uppfostrade, vi i brödraskaran. Men den här kvällen var det ändå annorlunda. Farsan hade varit var blek och tyst en längre tid. Dompterade inte så mycket. Nu låg han där och såg blek ut. Klagade på ont i magen, kanske var det gallan?

Vi pojkar hade kunnat passa på att sjunga schlagers, men inte ens det hade vi gjort. Han brukade brusa upp om vi ägnade oss åt sådana fasoner.

Sommarnatten hade inget leende, sommarnatten hade bara bitterhet att bjuda den där natten då han fördes till lasarettet. Stor och sträng hade han varit, nu låg han blek som för döden. Vi står som tända ljus kring sängen och far säger till oss att ta vara på varandra, sedan vänder han sig till mig och tittar mig djupt in i ögonen:

- Ta vara på din röst, Jussi. Du har ett ansvar för att vår skapelse skall nå sin fulländning.

Så tystnar han, vi står där och vet inte vad vi skall göra. På natten opererades han, vi stannade kvar på lasarettet, vi fick smörgås och saft. På morgonen fick vi veta att far var död. Av sprucken blindtarm.

”Mr Björling, är ni död?”

               Det är scenmästaren som väcker upp mig med detta lustiga utrop. Jag ligger utsträckt på den där soffan, det luktar puder och katten vet om inte scenmästaren luktar whiskey. Alla dofter är starka.

                – Jag kan inte sjunga, jag är sjuk, en hjärtattack, skaffa fram en doktor.

Det är allt jag fick fram. Två tusen människor sitter därute och väntar på att jag ska sjunga. Alltid sjunga, alltid sjunga dessa satans stycken. Dessa satans roller. Dessa underbara, satans roller.

Jag hör springande steg. Jag halvligger och känner att livet är på väg att ta slut. Någon satans doktor kommer inte. Och varför skulle han göra det. Tredje gången gillt heter det ju. Och det här är tredje hjärtattacken.

Jag tänkte att jag dragit min sista gädda. Att det var förargligt att behöva dö just när sommaren närmar sig och gäddorna står i vassen på Siarö.

Två tusen män och kvinnor ur den förnäma societeten sitter därute och väntar. Men, ta mig fan, dom får vänta i evigheter. Dom har redan fått vänta i 21 år på mig. Så dom har vanan inne.

För inte var det väl så att jag sjöng häromdagen? Inte var det väl häromdagen jag var Rodolfo i La Boheme? Inte var det häromdagen jag återvände för första gången på 21 år?
 Jovisst, satans, det var igår. Jag fick stormande bifall. Så var det. Stormande bifall. Men de där satans kritikerna dom skrev sitt. Visst sjöng jag vackert, fantastiskt vackert, men jag gick inte på alla fyra. Det var så de skrev, de där satans tyckarna som älskar att sätta kniven i mig. Jag gick inte på alla fyra. London Times skrev att Björling ”inte ens brydde mig om att lägga sig på alla fyra för att leta efter nyckeln och Mimis lilla kalla hand”. En annan skrev att jag påminde mer om en bekymrad minister utan portfölj än om en romantisk poet.

Daily Express hävdade att jag såg ut mer som den rike farbrorn än som den fattige unge poethjälten. De hävdade att jag bara hade två gester. Jojo, så skrev dom. Men dom skrev också att strålglansen från den tjusande och perfekta rösten. Så skrev dem. Men Daily Mail var inte nådig. Min röst verkade märkbart ansträngd, det var ingen stor sång skrev den där satans Percy Caxter. Sjung själv då, din lille jävel.  Kryp på alla fyra.

Men folkets hyllning fick jag. Trots att engelsmännen är lite stela, sanningen var den att jublet var lika stort som på Metropolitan. Sanningen är att jublet aldrig ville upphöra.

Bara hjärtat vill slå ett tag till.

Läkaren kommer och konstaterar akuta hjärtbesvär, flimmer, infarkt och gud vet allt. Operachefen kommer in minsann.

”Hjärtat... jag har känt av det hela dagen”, säger jag.

”Jag ordinerar vila”, säger doktorn. ”Det här går inte. Herr Björling måste vila, det är allvarligt. Ni måste ställa in och ta en lång vila.”

”Lång vila?”

”Ni måste inse att ni kanske aldrig mer kan stå på en scen.”

”Drottningmodern är bland publiken”, säger operachefen.

”Jag ska försöka sjunga, bara jag får vila lite”, säger jag och operachefen drar en suck av lättnad.

Sedan går han ut på scenen

”Jag måste meddela att Jussi Björling känt sig dålig hela dagen. För fem minuter sedan var det tveksamt om han kunde sjunga ikväll. Det var till och med tveksamt om han någonsin mer skulle kunna sjunga”, förklarar han medan publiken drar efter andan.

”Men har ni tålamod att vänta, säger han att han skall försöka sjunga.”

Visst ska jag försöka, bara jag för vila lite.

2.

 

Puccini var allt en skön juvel. Här, i denna opera som skall framsjungas med hjärtat i baklås, ligger de stora sakerna minsann i första tablån.

Tenorens stora aria, Che Gelida Manina, skall exekveras innan man ens fått upp farten. Det gäller att ta salongen i besittning, att få den att hålla andan när tonerna ligger och dallrar som en metallkula ovanpå vattenstrålen i en fontän. Jag grundar tonen som man murar ett hus, ju högre desto bredare fundament, till sist sätter jag höga c som ett torn över alltihop. Och jag njuter som i rus när belöningen kommer, när jublet stiger då sista tonen fyllt salongen.

Det är så jag ska göra så fort jag har vilat lite.

Puccini lär ha sagt att konst är ett slags sjukdom. Det är kanske sant. Ett liv utan sjukdom vore kanske inget liv. Själv är jag alkoholist med dåligt hjärta och en strupe av guld. Också en strupe av guld är väl någon sorts sjukdom, kan jag tro. Ty tjugofyra karat är en mjuk och sårbar legering.

Puccini

Puccini, vem var han? En smått besatt tonsättare, en sådan som får livet att vara värt att leva. Han skapade hänförande musik, kanske för att han var melankoliker. Han fann nöje i att skjuta sjöfågel.

Och nu, nu skall han skjuta på sittande tenor.

Kanske var han sadist, denne ädle italienare. Men vad vet jag, en enkel sångare från Stora Tuna?

Jo, jag är från Stora Tuna, jag. Stora Tuna i Midnattssolens land. Min far var boxare och operasångare. Han lärde mig sjunga, att få den där metallkulan att dallra ovanpå vattenstrålen. Han masserade min strupe så att den blev till guld.

Boxaren masserade barnets strupe var och varannan kväll. Kanske är det de små tingen, som att massera en strupe, som avgör guldets karat?

Puccini var de små tingens härförare. ”Min håg står bara till de små tingen, och jag vill inte ägna mig åt något annat än dessa”, skaldade han. Och här i denna opera, där jag, Rodolfo, ska exekvera den stora arian handlar det om små människor och små händelser.

Men det är stora toner som berättar om Mimis lilla kalla hand, om det enkla sprakandet från en kamin och det stilla droppandet från några smältande istappar. Ja, en storslagen aria kan till och med sjungas om en överrock. Även om det bara är en aria för baryton.

Men detaljer är det. Små detaljer, puccinska detaljer, om det enkla livet som är så svårt. Han slet med sina tonsättningar, slet med sina librettister, slet med förberedelserna inför uppförandet. Mödosamt, jag undrar om han slet med glädje eller bara med krav på att lyckas, lyckas, lyckas. Uppfödd i en musikersläkt, så kraven kröp väl innanför skinnet på den arme saten.

När han slet med La Bohème hade han redan en tung succé i ryggsäcken, han hade fått dundrande succé med sin tonsättning av Manon Lescaut, en historia som förstås slutar i elände och död för den lilla Manon. Nu gällde det att vara bättre än när man varit som bäst. Då kan det väl kännas befriande att duellera med tenoren, pröva honom redan i första akten. För det är ju tenoren som är operans stora stjärna, som blir inropad och hyllad medan operamakaren brottas med nya saker som skall vara bättre än de som redan var bäst.

Jajamen, det är tenoren som får den kvinna han vill, det är tenoren som är hjärteslukare både på scen och utanför. Det är tenoren som kan blåsa upp sig, om han så vill. Och det finns det många som gör.

Jodå, Puccini kunde väl också blåsa upp sig en del, klädde sig vidlyftigt i den fina världens alla attribut, gift med en kvinna som kunde bära eleganta klänningar och dyrbara hattar. Jag känner igen det. Men sådant må vara förlåtet för både operakompositörer och tenorer, åtminstone de sistnämnda, dock bara om herr tenoren har vett att vinka även upp till folket på tredje raden. Det vettet hade jag. Det var ju där man lagt surt förvärvade slantar på att få del av skönhet och spektakel i en värld av aftonklänningar och kristall.

Paavo Nurmi

Puccini var en ärans man som välbärgad drog sig tillbaka till sitt gods på landet så fort tid gavs, ägnande sig åt att skjuta sjöfågel. Men det var kräftan som tog honom. Den tog honom samma år som Paavo Nurmi tog fem OS-guld i Paris, 1927. Det minns jag. För jag tänkte att om Puccini och farsan hade bytt död så hade farsan fått uppleva hur hans finska hjälte tog världen med storm. Men ingen masserade längre min strupe det året Puccini dog.

Även melodiker dör. Det är bara melodier som lever. Det är på odödliga melodier jag lever. En sådan jag ska leverera om en kort stund, bara jag fått vila lite.

La Bohème. Librettot bygger på en enkel följetong, avtäckt i lagom doser i en fransk veckotidning. Skriftställaren, en ung man vid namn Henry Mürger, har inte gjort sig namn för något annat än denna tvivelaktiga historia med stoft från sitt eget leverne på Seines vänstra strand tillsammans med andra självutnämnda aspiranter till konstnärsyrket och deras mer eller mindre lättfotade unga damer i tuberkulosens tid.

 En god historia för Giacomo Puccini att sätta melodi till, han var mästaren när det gällde att tonsätta jordnära och verklighetstrogna skildringar av livets uppgång och kvinnors fall. Den lilla Mimi, med den av tuberkulosen så kalla handen, gör det som en god hjältinna i en Pucciniopera skall göra: hon älskar, hon lider, hon dör. Den gode tonsättaren var oförmögen att skriva en opera med lyckligt slut. Han visste väl för mycket om livet för det. Han avled i hjärtsvikt, efter operationen av den förbaskade kräftan.

Alltid detta hjärta.

Alltid denna smärta.

Se där, det gamla fina operarimmet. Det finns fler.

Hej Rodolfo, ge fan i plikten!

Har pennan fått gikten?

Så sjunger barytonerna. Och tenoren svarar:

Själva slutet har största vikten!

Det är detta jag ska sjunga, bara jag får vila lite. Men innan den där raden skall jag sjunga arian, den stora arian som avslöjar varje tenor. Che gelida manina. Så kall ni är om handen.

Klockan 20.03, exakt 33 minuter efter det att föreställningen skulle börja kliver ledamoten av operastyrelsen David Webster in på rampen.

               ”Jag måste meddela att Mr Björling haft en hjärtattack, men för att inte göra er besvikna säger han att han skall sjunga”. Applåderna som följer är först avvaktande, försiktiga, sedan stiger de till en orkan.

               Inte göra dem besvikna. Jag har fått fyra insprutningar, jag skall göra det jag är ämnad för. Jag ska sjunga. Jag ska ge dem vad de aldrig fått den tidigare. Bättre än någonsin, alltid bättre. Alltid bättre än när man varit som bäst.

               Det är kravet. Från alla, från hela satans kosmos. Även till priset av en död tenor.

 

3.

Jag trycker ner diafragman med inandningen, breddar den istället för att dra ihop den. Då får jag all den kraft jag behöver för att fritt kunna forma tonen genom bröstet och upp genom strupen, där den får den täthet som jag vill att den skall ha.

För det mesta går det bra. Tonen ligger där den skall, den svävar och när jag fått in en fullträff så förefaller det mig nästan som om den uppstått ovanför huvudet, ovanför pannan någonstans.

Då är det lätt att glömma både hjärta och smärta.

Och visst var det så det blev den här gången i London. Jag fick en stor, varm och vänlig applåd när jag kom in på scenen iklädd Rodolfos skepnad. Hjärtlig skulle man kunna säga, om man vill vara lite lustig.

Nog var jag lite försiktig i början, vågade inte sjunga för fulla segel, men när tenorens stora aria tagit fart så nog lossnade det och snart kände jag hur stålkulan dallrade på vattenstrålen i den där fontänen.

Publiken ställde sig upp och applåderade, avbröt föreställningen och jag kikade lite försiktigt upp mot den kungliga logen och nog stod också drottningen upp och log över hela ansiktet.

Men njutningen är kortvarig, Puccini visste hur man sätter en sångare på prov. Tenorens aria följs av sopranens stora prov och knappt är detta över förrän tenor och sopran gemensamt skall brista ut i förälskelsens storslagna duett O soave fanciulla. 

Men även det går bra och sedan rullar det på. I Quartier Latin är julstämningen munter. Det är fest, det är glädje, det är rus. Även vi – konstnären, filosofen och jag – har väl rätt att leva? Jag köper rusig av lycka en rosa hatt till min Mimi. Men se den lycka som är evig. Jag står inte ut med att se hur hennes tuberkulos förvärras i fukt och kyla, och i sista scenen bryter jag ihop vid min älskades livlösa kropp.

Det berättas mig att åhörare som suttit på parkettens främsta bänkar ansett att jag under den långa dödsscenen var likblek. Minsann, likblek som en stor skådespelare skall vara när ens älskade dör. Vad säger kritikerna om det?

               Det var mycket svårt att sjunga, den där kvällen.  Men, låt oss säga så här, drottningmoderns närvaro gav mig den kraft som behövdes för att gestalta min roll. Jag ville inte göra henne besviken.

Och när sista inropningen var avklarad bjöd hon in mig till sin loge. Hon var mycket moderlig. Han berömde mig, mitt mod och bad mig vila så hjärtat skulle slå länge än.

               Det var vänligt sagt. Mycket vänligt.

Mamma, min kära hustru, hade förstås inte godkänt att jag sjungit den där kvällen. Hon hade till varje pris hindrat mig. Så det var ju minsann bra att hon var kvar i Stockholm. Annars brukade hon vara med mig varhelst jag åkte, som en stötta och kamrer och livskamrat.Och vaktare.

               Nu var hon kvar i Stockholm, hennes mor hade blivit svårt sjuk. De två tycktes mig vara de bästa vänner. De stod varandra så nära att jag emellanåt kände mig överflödig. De tisslade och tasslade om det mesta. Svärmor hade gjort till sin livsuppgift att vara sin dotter behjälplig. Och, förallandel, att hjälpa till med våra barn då vi var på resa. Det skall inte fråntas henne, hon var till stor hjälp men bevakade mig med det onda öga hon fått till mig redan då jag träffade hennes dotter första gången. Jag var väl inte tillräckligt fin, kan jag tro. En enkel pojke från Dalarna, utan större skick och fason, med en oviss framtid som sångare. Tenor, dessutom. Det vet man ju hur tenorer är utanför scenen. Var det verkligen något för hennes dotter?

Vi har alla våra hemligheter, mer eller mindre väl dolda. Jag hade inte funnit någon anledning att redovisa alla gånger då hjärtat sviktat. Jag hade inte ens berättat för någon att jag led av hjärtförstoring, ett så kallat idrottshjärta. Att sjunga på det sätt som jag gjorde är lika ansträngande för hjärtat som att springa ett maratonlopp.

Jag var noga med att gömma mina tabletter som jag ständigt bar med mig. Andnöd och hjärtflimmer anföll titt som tätt, och tabletter var livsnödvändigt. Men skulle Mamma veta allt så skulle det bara bli scener om mitt drickande och mina dåliga vänner. Och svärmor skulle sätta in några stötar för att backa upp henne. Poeter, vissångare och livsfilosofer var inte de vänner familjens damer ansåg värdiga mitt sällskap.

               Nej, ibland är det bättre att hålla sina sorger för sig själv. Sina glädjeämnen också för den del. Låta svärmor och hustru vara ifred med sina liv på den andra sidan om scenen, flaskan och känslan av otillräcklighet.

               Och varför, varför, skulle jag oroa dem?

               Några år tidigare hade Boren dött, min bror Gösta alltså. Vi stod varandra mycket nära. Vi var som tvillingar. Boren visste allt om mitt hjärta. Så när jag efter en konsert i Stora Tuna kyrka besökte hans grav så lade jag handen på stenen och berättade för honom att jag snart skall komma efter.

               ”Du får inte säga så”, utbrast Mamma och tog fatt i min hand.

Nej, så får man inte säga. Så därför behåller man det man vet för sig själv. Och nog växer det onda därinnanför om det inte får komma ut, nog växer det där innanför.

               Och du far, du David Björling, boxare och operasångare, som masserade min strupe till guld, är du nöjd med ditt resultat där du ligger bredvid Boren? Tycker du att jag räcker till? Eller kräver du mer än 24 karat?

Min kulturhistoria...

DN har en serie med kulturskapare som får berätta om nio verk som påverkat dem. Serien går under rubriken Min kulturhistoria. Jag tänker inte vara sämre. Så här kommer en serie på 10 händelser/verk som påverkat mig. Publicerat under tio dagar på min blogg 2024 samt på Facebook.

MIN KULTURHISTORIA (1 AV 10)

NR 1. BERIT HOLMBERG

1.     Berit Holmberg. Hon var min lärare i småskolan. Handens folkskola. Så här var det: När jag började första klass hade jag bara träffat ett enda barn, en några år äldre pojke. Hans morfar hade sommarstuga i Norrby där vi bodde. Så vi lekte några månader varje sommar.

Chocken att plötsligt sitta i en skolbuss tillsammans med all världens barn – det var så det kändes – var enorm. I skolan behövde jag dra mig undan ibland. Hamnade i det lilla biblioteket. Där fröken Holmberg hittade mig. Satte sig ner. Tog sig tid. Berättade om magiska bokstäver. Och om allt de där krumelurerna kunde berätta.

Det blev många stunder i det lilla biblioteket. Fröken Holmberg tog sig tid. Utan de där stunderna hade jag förmodligen blivit någon annan än jag blev. Nu blev jag en ständigt skrivande människa. Som skrivit varje dag, om stort och smått, på skoj och allvar, alla de 68 år som följt efter det att Berit Holmberg visat de magiska bokstäverna.

Jag har skrivit en del runor. Om vänner i politiken. Men den viktigaste runan fick jag inte möjlighet att skriva. Den om Berit Holmberg som gav mig inträde till de magiska bokstäverna.

MIN KULTURHISTORIA (2 AV 10)

Tutti Frutti. Brorsan kom hem med en konstig skiva. Jag var sju år. Vi hade bara stenkakor hemma. Jag ägde två stycken själv. Kalle Stropps födelsedag. Och Valpen där i fönstret med Alice Babs. Tutti Frutti var av annat virke.

Skivan var konstig, i något som hette vinyl. Kunde tappas utan att gå sönder. Omslaget bestod av en ung man som hojtade. Och tolv bokstäver. Fem lodrätt i rosa: ELVIS. Och sju horisontellt i grönt: PRESLEY. Brorsan la på skivan på sin nya gula ”resegrammofon”. Ut strömmade Tutti Frutti. Och världen blev sig aldrig lik.

Jag gick i första klass, andra terminen. Hemma kunde ingen engelska. Man kunde inte det på den tiden. Jag sökte i det lilla skolbiblioteket efter svar på vad tutti frutti kunde betyda. Letade i ett engelsk-lexikon. Orden fanns inte. Besvikelse. A-bop-bop-a-loom-oma-lop-bop-boom fanns inte heller. Fröken Holmberg försökte förklara.

45 år senare skulle jag skriva en bok om Elvis, den amerikanska södern och rockmusikens barndom och utifrån den göra en föreställning - som spelades 69 gånger - tillsammans med den engelske sångaren Fred Lane.

MIN KULTURHISTORIA (3 AV 10

 

Fem-böckerna. Jag kommer förvisso från en ganska borgerlig familj. Men inte en läsande familj. Småföretagare. Besökte den lilla bokhandeln på Odengatan när vi flyttat till Stockholm från det gula huset i Norrby. Skulle köpa en anteckningsbok, för jag skrev mycket redan då. Fröken Holmberg i Handens folkskola hade fått mig dithän.

Ut från bokhandeln på Odengatan kom jag inte bara med en anteckningsbok. Utan också med en Fem-bok. Fem söker en skatt. Som den gamla damen i bokhandeln gav mig rabatt på. Hon tyckte jag skulle komma in och berätta vad jag tyckte om den när jag läst färdigt. Hon ville veta min uppfattning om saken. Smart!

Jag gillade vad jag läste. Jag var tio år. Köpte fler Fem-böcker, sträckläste dom, en efter en. Läste alla. Favoriten var George. Tjejen som var mer som en pojke skulle vara. Lärda mig snart att hoppa över textmassorna som berättade vad de fem åt på utflykter. Vilket jag gjorde när jag läste dem för mina barn också. Och som jag vet att en dotter gör när hon läser för sina barn.

Så här efteråt kan nog sägas att det var Fem-böckerna som fick mig att samla böcker, känna lust i bokhyllor som fylldes.

Så småningom förstod jag att författaren inte var så intresserad av sina egna barn, kanske var hon rent av ganska otrevlig? Vad vet jag. Men, dilemmat är intressant. Kan man gilla verk av människor som är otrevliga? Ja. Kan man gilla verk av de som haft rasistiska åsikter, rent av fascistiska? Ja. 

Exempel på en vars åsikter jag ogillar, men som sjunger en fin låt på ett alldeles fantastiskt sätt är Michel Sardou - den här.

MIN KULTURHISTORIA (4 AV 10)

Hemingway. Hur det kom sig vet jag. Den äldre damen i den lilla bokhandeln mitt emot Vasaparken på Odengatan erbjöd mig ett bra pris på en bok hon tyckte jag skulle läsa. Över floden in bland träden. Av Hemingway. Utgiven 1951. Nu skulle den förvisas från den lilla bokhandeln, för den gamla damens skulle avveckla affären.

Boken stod i min stringhylla många år. En småtrist sommarsöndag – alla kompisar var på sina lantställen - öppnade jag den, läste och fastnade. Läste den sommaren allt Hemingway skrivit, i vart fall det som var översatt till svenska. Det var klart när gymnasiet skulle börja. Norra Latin.

Efter en månad där fick jag ett så kallat sabbatsår. Efter läkarutlåtande. Tack! Då fastnade jag för Strindberg. Strindbergsperioden varade ett år. Min uppfostran bestod således av Hemingway, Strindberg och rockmusik. En bättre mansbild hade varit önskvärd.

Apropå Strindberg. På Strindbergsmuseet fick jag många år senare hålla ett föredrag om August Strindberg som ekorevolutionär och hans relation till Elin Wägner. Roligt! Men nervöst. För där satt Strindbergs-experter (verkliga såväl som självutnämnda). Dom var skeptiska till att en figur som var känd som miljö-freak skulle lära dom nåt om Strindberg... Men, det gick bra. Jag kunde till och med upplysa dom om att Strindberg i Giftas I pläderade för kvinnlig rösträtt. Han tog tillbaka det i Giftas II.

Elin Wägner hade förresten som ung ätit söndagsfrukost där Strindberg hyrt in sig i Blå Tornet på Falkners pensionat -  hon ville nämligen se honom live.

Funderar på om jag själv skulle velat träffa Strindberg... Vet inte. Flera av mina favoritförfattare har dött - bland annat Stig "Slas" Claesson och Per Gunnar Evander - och det som kommit fram om dem har inte varit särskilt tilltalande. 

MIN KULTURHISTORIA (5 AV 10)

Pastoralsvit av Lars-Erik Larsson. Jag 13 år och hörde ouvertyren i radio. Den spelades i radion från farsans rum en söndagsmorgon när radion var på. Där fanns en sekvens som fastnade, framför mig såg jag mig själv svepa fram på skidor nedför en fjällsluttning.

Önskade mig två LP som julklapp: Pastoralsviten och soundtracket från filmen Girls, girls, girls med Elvis där han bland annat sjöng Return to sender. Jag fick båda.

Pastoralsviten spelade jag nästa varje dag under många månader, alltmer fastande jag för mellansatsen (romansen). Det var inkörsporten till "klassisk musik". I skolan (Norra Latin) blev den usle musikläraren milt sagt överraskad när jag kunde nåt om "fin musik".

Skivsamlingen växte. Morsan uppskattade att rockmusiken från högtalarna (två vackra BO) kompletterats med "fin musik". Fortfarande är romansen i Pastoralsviten en favorit. 

När min pappa dog var jag med. Just innan han dog lyfte han en arm som om han dirigerade just den där romansen. Det var en vinternatt. Det blåste lite ute och gatlampan gungade på sin vajer. 

På Elvis-LP:n finns låten Song of the shrimp... Den är sådär. Bandet "Fröken Elvis" har, efter mycket om och men, fått göra en svensk version också av den, Räkan från Bohuslän.

MIN KULTURHISTORIA (6 AV 10)

Giliap. Film av Roy Andersson. Första filmen som tog tag i mig, såg den flera gånger. Vi var inte många i salongen. Och snart försvann den från repertoaren. Recensionerna hade varit förödande. En så usel film borde inte få göras, lät det som. Och jag som älskade den! Jag var 25 år.

Skrev en ilsken text (min allra första) till Expressen. Den kom in. Skrev bland annat:

”Giliap, denna underbara film om den vargtimme som kan bli till veckor, månader och år. Denna sköna film om känslor och liv. Skapad med känsla och värme. Det får inte vara möjligt att Roy Anderssons film skall leda till ekonomisk katastrof.  För guds skull - se Giliap! Kanske den bästa film som skapats i detta land. En film som står skyhögt över kulturmaffians fisförnäma känslomystik och filmbolagens krassa dollartänkande."

Jag tog i... Så småningom omvärderades filmen, den blev inte bara accepterad utan nästan lite kultförklarad. Men jag var nog först som fattat pennan och skrivit. Om den film som fick mig att begripa att film kunde vara något fantastiskt, inte bara något spännande att glo på, som typ James Bond. Tack Roy! Och tack fröken Holmberg som i sin roll som småskolelärare fick mig att skriva, skriva, skriva.

Min första James Bondfilm såg jag tillsammans med farsan och min bror. Dom hade sett den en gång och ville se den en gång till. Jag var inte 15 år och filmen var barnförbjuden. Min far sa att jag inte skulle bry mig om förspelet - det var inte så mycket reklam utan ofta sändes en journalfilm eller annan förfilm. I det här fallet en förfilm med striptease. Det var 60-tal. Sånt förekom då. På vägen från Dalagatan 40 till skolan (Norra Latin) fanns tre så kallade massagesalonger, det vill säga bordeller. Och i kvällstidningarna fanns reklam för dem.

Tiden var sunkig, med dagens mått mätt.

MIN KULTURHISTORIA (7 AV 10)

TV-teatern. Denna fantastiska satsning. Varje vecka under säsong (det vill säga inte sommar) sändes en föreställning  Bara under spelåret 1961/1962 sändes över trettio teaterföreställningar. Med skådisar som utgjorde gräddan i branschen: Margareta Krook, Keve Hjelm, Sif Ruud, Ernst Hugo Järegård, Isa Quensel, Ingvar Kjellson, Allan Edwall, bland andra. Högtidsstunder!  

Teater på scen kostade pengar, och sådant var det inte helt gott om i familjen. Och inte var det på sin plats heller, att gå på teater...

Författare som Oscar Wilde, Arthur Miller, Eugene O´Neill, Harold Pinter, Hjalmar Bergman och Strindberg blev i vart fall förbifladdrande figurer för en parvel på tolv-tretton-fjorton-femton år.

Kvällen för TV-teatern var helig.  Idoler blev sådana som Helena Brodin – va snygg hon var, tyckte jag – och Edwin Adolphson – va snygg han var, tyckte morsan. Vad farsan tyckte vet jag inte, han jobbade för jämnan i småföretaget Schlaug & Son. Brorsan skaffade sig tjej och då försvann han.

Doften av apelsin förknippar jag med TV-teatern. Det skalades och åt apelsiner under teve-kvällarna, många apelsiner. Gyllene Korset eller Solvargen skulle det vara.

MIN KULTURHISTORIA (8 AV 10)

Väckarklocka av Elin Wägner. Ni som följt mig på sociala medier eller hört mig föreläsa har nog hört vad den boken betytt. Den var inte så välkommen, men den bröt sig in.

I mycket unga hade jag fastnat i en Hemingway-period och sedan som mellan-tonåring i en Strindbergs-period. Pimpat med inte minst rockmusik och Fantomen. Min mansbild blev väl aningen vriden. 

Men så, när jag var drygt 25 år så råkade jag springa på Väckarklocka på ett bokbord. Det var tjockaste boken som erbjöds. Jag läste fort så den lockade med sin tjocklek… 

Läste sista kapitalet först. Det heter Molnfödelse. Och allt vändes upp och ner. Plötsligt hade jag fått en ny världsbild. Utan Väckarklocka hade jag aldrig blivit politiker. Så på något sätt är boken en del av min privata kulturhistoria. 

I Väckarklocka väver Elin Wägner en ideologisk väv byggd på miljö, fred och kvinnors rättigheter. 

Elin Wägner skrev ett trettiotal romaner. Den bästa, i mitt tycke, heter "Vinden vände bladen". I en recension drog jag paralleller med de stora ryska författarna. 

Tycker att den recensionen håller än idag. Det är en bok som hamnat i skymundan, kvinnliga författare hamnade ofta i skymundan. I vart fall om de inte som Selma Lagerlöf valde att ha män som huvudpersoner. Elin Wägner valde att ha kvinnor. 

Vilket väl inte tilltalade alla de kulturmän som styrt och ställt och bestämt vad som är stor litteratur och inte. 

Elin Wägner skrev förresten en fantastisk biografi över Selma Lagerlöf. Det var nog därför hon till slut hamnade i Svenska Akademien som andra kvinna efter just Lagerlöf. Det var ju liksom en bekräftelse av de män i akademien som minsann varit så eminenta att de valt in Selma Lagerlöf...

Efter mina år i politiken har jag haft den stora ynnesten att få föreläsa om Elin Wägner mer än hundra gånger. Och det tänker jag fortsätta med. 

I min senaste bok inleds varje kapitel med ett citat från Elin Wägner. Och riktigt glad blev jag när jag tillfrågades att skriva ett kapitel i boken om Elin: Det första fotstegets moder.