En personliga berättelse om MP:s historia - och därmed delar av min egen - inför dubbelt 40-årsfirande

Del 1: DET NÄRMAR SIG JUBILEUM - MP FYLLER 40 ÅR

Publicerat 6/9 2021 på www.schlaug.blogspot samt på FB.

Den 20 september för 40 år sedan bildades Miljöpartiet. Det skedde i Örebro. I den klassiska Katedralskolan. 216 människor från när och fjärran var samlade. Skolgården fungerade som världens bästa parkeringsplats. Ni anar inte vad som hände där...

Avser att skriva ett tiotal artiklar om Miljöpartiets historia - och därmed också delvis min egen - de närmsta veckorna. Hoppas gå i mål just den 20 september. Eller om det blir den 19:e. Det var nämligen då, på den där parkeringsplatsen, jag träffade Lena - vi har varit livskamrater i snart 40 år.

Det var en vacker dag, höstsol. Jag steg ur min bil. Ur bakdörren på en bil som parkerade bredvid steg en rödhårig tjej ut. Vi tittade på varandra. Och sen var det klart. Det skulle bli vi. Allt annat var otänkbart. Så enkelt kan det vara.

När vi åkte hem dagen därpå hade vi inte bara varandra, vi hade ett parti också. Efter några år fick vi en dotter, sedan en son, sedan gifte vi oss 1986. Lena med maskrosor i håret, på bordet fanns maskrosvin. Då hade jag blivit språkrör. Mot alla odds.

BERG- OCH DALBANA IN OCH UT OCH IN
Ni ska veta att det för 40 år sedan uppfattades som ett omöjligt projekt att i Sverige få in ett nytt parti i riksdagen. Det fanns fem partier, de täckte in allt som behövde täckas in, meddelade SVT:s politiska kommentator. Han hette Olle Söderlund.
 
Ännu fanns inget annat än SVT. Vid ett tillfälle, när jag just blivit vald till språkrör fyra år efter bildandet, ringde han förresten och frågade om jag kunde välta några telefonkiosker eller nåt som gjorde sig bra i teve, då kunde han tänka sig att göra ett inslag. Vi tyckte inte om Olle Söderlund...

Det blev bättre med åren. Men det krävdes tre valrörelser för att MP, som första nya parti på 70 år, skulle komma in i riksdagen. Jag hade förmånen att få vara språkrör då. Tillsammans med eldsjälen Eva Goës.

Vi slet, kan jag berätta. Precis som så många gjorde lokalt. Ideellt. Ibland till stora kostnader. Både ekonomiska och personliga.

Tror inte att så många av dagens aktiva partister kan föreställa sig hur det var. Hur stort motståndet var, vilka små tekniska resurser som fanns (skrivmaskin, tippex, stencilapparat, frimärksbrev och fast telefon).

Dessvärre åkte partiet ur riksdagen efter en enda mandatperiod. Också det som första parti.

Tre år senare - mandatperioderna var tre år - kom vi tillbaka. Återigen som första parti. Jag hade fått uppdraget att vara ett av språkrören då också. Nu tillsammans med Marianne Samuelsson.

VILKA VAR VI - VAD VILLE VI?
Miljöpartiet bildades av ett antal glada amatörer, engagerade strulnissar, besvikna kärnkraftsmotståndare, halvflummiga grönavågare samt en och annan vilsen folkpartist.

Det är ungefär den bilden man kan få om man följde den mediala bevakning av partiets tillblivelse. Det ligger väl nåt i det.

Men en bättre bild är att partiet bildades av en samling människor som ville stoppa hotet mot livsmiljön och bygga upp en alternativ ekonomi med hjälp av en annorlunda typ av politiker.

Vi skulle inte bli som de andra. Vare sig vad gäller politik eller organisation. Inga partiledare, ingen partistyrelse, könskvotering till alla utskott och arbetsgrupper. Stadgar mot karriärism och politiskt mångsyssleri.

Petra Kelly - en av Die Grünens riktigt stora - menade att gröna partier måste vara antipartipartier. Die Grünen var det första gröna partiet som bildats. Inte minst som reaktion mot Natos beslut om att placera ut långdistansrobotar i Västtyskland. Och som motståndare till kärnkraft.

Kärnkraft... alltid denna kärnkraft. I Sverige hade vi 1980 avhållit en folkomröstning om sådan. Kärnkraftsmotståndarna i Linje 3 hade förlorat. Dessvärre.

Valkampanjen hade inte bara handlat om teknikaliteter, uranbrytning, upparbetning, avfall och risker. Den hade handlat om samhällsmodell. Och synliggjort en annan politisk skala än den röd-blå: nämligen den där decentralisering, småskalighet, miljö och livskvalitet stod mot centralisering, storskalighet, materiell och ekonomisk tillväxt.

En ny skala blev tydlig. En grå-grön. Det saknades ett parti på skalans gröna sida. Vilket föranledde en avhoppad folkpartist att ta initiativ till ett.

EN FOLKPARTIST SOM BLEV FÖRBANNAD
Folkpartisten var Per Gahrton. I sin bok Det Behövs ett Framtidsparti skrev han följande:

”Ett par veckor före valdagen 1979 (Per var fortfarande folkpartist) ägde de årliga antikärnkraftsdemonstrationen mot Barsebäck rum. Den avslutades hemma i Lund. Jag deltog inte. Jag stängde in mina känslor och följde det konventionella förnuftets, dvs partitaktikens och partipiskans lagar. När jag försökte springa av mig min oro i Stadsparken kunde jag höra talkörerna över hustaken: Barsebäck - Väck! Jag kunde skymta dem, tio tusen, femton tusen eller kanske tjugo tusen, några hundra meter bort från Bantorget när jag rusade förbi den gamla badhusruinen. Jag svettades ymnigt och kände en sorts befrielse som om strömmarna från mitt inre kunde svepa med sig allt ruttet och förljuget ur det becksvarta hål som hos partipolitiker sitter på själens plats.”

I sin dagbok skrev han - på ryska för att försvåra tjuvläsning - i februari 1980: “Varför inte ett nytt parti?”. Månaden efter började han skriva boken Det behövs ett Framtidsparti. Och i juni skrev han på DN-debatt att det var dags för ett nytt politiskt parti. Som inser att “tillväxtsamhället har sin egen undergång inbyggt i sig”.

Det var den artikeln jag, Lena och många andra gick igång på.

AKTIONSGRUPPEN FÖR ETT MILJÖ- OCH FRAMTIDSPARTI
En aktionsgrupp bildas. Med en ledningsgrupp. Arbetet kring detta finns väldokumenterat i Valentin Sevéus bok "Från ord till handling" och i Pers bok "Det gröna genombrottet". Det var ett liv och ett kiv i ledningsgruppen. För att uttrycka det diplomatiskt. Men, med facit i hand: det var kreativt!

Aktionsgruppen hade till slut 1500 medlemmar. Sex regionala kontor. Lokalavdelningar eller kontaktpersoner på 57 orter. Två av orterna var Vingåker och Eskilstuna. Där huserade Lena och jag - en nittonårig rödhårig tjej som engagerat sig i folkomröstningen om kärnkraft och en grönavågare utflyttad till landet från Stockholm i början av 70-talet.

Arbetet i Aktionsgruppens ledning ledde fram till det partibildande mötet i Örebro den 19-20 september 1981.

När vi anlände lyste höstsolen på världens vackraste parkeringsplats. Det kändes som vår i luften…

1 Lena Rosén, som var för ung för att rösta i folkomröstningen men som arbetade för Linje Tre.
2. Per Gahrton under det partibildande mötet - han höll så låg profil som möjligt eftersom han inte ville att partiet skulle beskrivas som Gahrtonpartiet.
3. Möteshandlingarna - handskriven framsida, stencilerade blad...

PS! 
Lite extra nördigt på köpet: Många intressanta personer dyker upp i dokumenten från tiden före partibildningen. 
Här några exempel:
¤Sven Anér, journalist som arbetat på DN. Lena och jag lånade pengar till lunch av honom
¤Greger Hatt, blev så småningom talskrivare till Ingvar Carlsson.
¤Hans Granqvist, entusiast och Sveriges Radios röst i Hongkong.
¤Lasse Lidén, mannen med Staffans Stollar.
¤Maj Ödman, känd radioröst med stort socialt engagemang.
¤Hannes Alfvén, fysikern, kärnkraftsmotståndaren och nobelpris-tagaren med det stora hjärtat, som ringde och stöttade när det var som värst under tiden som språkrör på 80-talet.
¤Claes Lissenko, till Östra Granhed utflyttad stockholmare som tidigt utsåg sin gård till kärnvapenfri zon och den som ordnade lokal för det första större mötet som Aktionsgruppen hade.

 
 
Del 2 
IFRÅN MORGONDAGENS SLÄKTLED HAR VI JORDEN SOM ETT LÅN...
Publicerad på blogg och FB den 7/9 2021

Tänk dig närmare 200 entusiastiska människor som reser sig upp och sjunger en text till Beethovens nionde symfoni. Texten, skapad av Roland von Malmborg, finns snyggt handskriven på en drygt 2 meter lång rullgardin. Så här börjar den:
 
Ifrån morgondagens släktled har vi jorden som ett lån,
varsamhet ska ge naturfred, skövling ska vi bort ifrån.
Jordens gåvor ska blott brukas,
ej förbrukas från idag
låt vår stelhet nu uppmjukas
jämlikhet blir hjärtelag…

Kan du tänka dig detta så kan du få en känsla av hur det var på det möte där Miljöpartiet bildades den 20 september 1981.
 
Låten var partisång under de första tjugo åren. Sedan tyckte någon sorts “realist” att det kändes flummigt att sjunga på kongresser och den försvann. Därmed styckades en liten bit av partisjälen bort, tycker jag.

När Lena och jag gifte oss vid Hjälmarens strand 1986 så sjöngs den givetvis. Med maskrosvin på borden och med krans av maskrosor i brudens hår.

Som parentes kan nämnas att det kunde blivit Världen är vår, inspirerad av Rolling Stones Dandelion, som blivit partilåt. Här sjungs maskrosens lov av Kenta Gustavsson. Och visst är texten fin: 

Jag är ordningens skräck
och mina gyllene färger är styrkans sigill
Min mjölkvita rot är det få 
som kan rå på
Mina ulliga frön 
kan sända solens 
budskap i vind vart jag vill.
Min mjölkvita rot är det få 
som kan rå på.


VARE SIG GAHRTONPARTI ELLER ENFRÅGEPARTI
Det fanns ingen kursbok i hur ett parti skall byggas när närmare 200 individer från när och fjärran samlades för att ta beslutet att bilda Miljöpartiet. Och inte blev det lättare när initiativtagaren själv låg så lågt som möjligt. För det gjorde Per Gahrton. 

Jag skrev i antologin Maskrosbarn att Per, som satt längst fram till höger i aulan, visade sig vara nästan blyg. Han som kunde dra fram med motorsågar i debatterna! I sin bok Det gröna genombrottet förnekar han detta och hävdar att det där med blyg bara var ett sken för att tvätta bort pratet om Gahrtons parti. Han skriver: “En sådan etikett skulle sänka hela projektet”. Skulle man kunna skandalisera Per så skulle hela partiet skadas.

Jo, Per var kontroversiell. Lustigt nog mest avskydd i sossetidningar, som stundom frossade i elakheter om det nya partiet. 


Redan från begynnelsen var det klart att Miljöpartiet inte skulle bli ett enfrågeparti. Tvärtom. Partiet skulle vara ett parti med program över hela fältet. Vilket det också blev de där dagarna i Örebro. Tack vare genomarbetat underlag från ledningsgruppen i den aktionsgrupp som förberett partibildningen i över ett år. Och med understöd av erfarenheter från eldsjälar i lokala miljöpartier i bland annat Stockholms län och Dalarna.
Kritiker som varnat för enfrågepartier vände nu och beklagade istället att partiet inte skulle bli ett strikt enfrågeparti. Dom var ju sådana, miljöpartiätarna.  
 
Fortfarande kan man höra “experter” - och till och med ledande miljöpartister - uttala sig om att MP från början var ett enfrågeparti. I själva verket hade vi konkreta handlingsprogram i snart sagt alla politiska frågor inför vårt första val, som inträffade ett år efter partibildningen. 
 


EVIGA SANNINGAR…
När Kenta Gustavsson sjunger om den “mjölkvita roten som få kan nå på” så är det onekligen så vi som var med från början kände det.

Det fanns något evigt beständigt i våra grundvärderingar. För det räckte ju inte med att som höger och vänster reducera miljöfrågan till en sakfråga vilken som helst. Vi byggde ett parti där ekologisk hållbarhet var en ideologisk grundbult. 
 
Begreppet ”solidaritet” gav vi en både djupare och bredare innebörd än den som vänstern brukade prata om. Vi tillförde solidaritet med kommande generationer, med andra arter och med det ekologiska systemet utan att för den skull tumma på vikten av solidarisk fördelning, inom naturens ramar, här och nu. 
 
Min personliga världsbild hade växt fram när jag föll pladask för Elin Wägners bok Väckarklocka. Hon beskriver hur härskarideologierna måste bort: människan som härskar över naturen, mannen som härskar över kvinnan, den vite mannen som härskar över den svarte. Allt det där vävdes in i den gröna ideologi vi ville utforma.
 
För Lena hade det snarast varit debatten om kärnkraft - och de samhällsmodeller som där ställdes mot varandra - som tände gnistan. Alltid denna kärnkraft…
 
Och mycket riktigt hade t ex Roland von Malmborg, trubaduren med rullgardinen och Beethovens nia, redan långt före folkomröstningen varit aktiv mot det som då kallades atomkraft. Att nobelpristagaren i fysik, Hannes Alfvén, som en gång fått Torbjörn Fälldins Centerparti att ta ställning mot kärnkraft, var engagerad i det nya partibygget var inte så konstigt. Han blev dessutom sammankallande i Miljöpartiets Vetenskapliga Råd.


OCH SEN ÅKTE VI HEM
Innan det partibildande mötet avslutats höll Eva Sahlin ett inspirerande avslutningstal. Men någon partiledare hade vi inte fått. Vi skulle inte ha nån. Men vi fick ett politiskt utskott där rollen som partiföreträdare skulle rotera. 

När Eva talat åkte var och en hem till sig tillsammans med en bunt stencilerade affischer om att Miljöpartiet bildats. De sattes upp på både lovliga och olovliga ställen som sig bör när etablissemanget skall utmanas.
 
Lena åkte hem till Eskilstuna för att bilda lokalavdelning och skriva kommunalt handlingsprogram. Jag åkte till Vingåker för att göra samma sak. 
 
Av den nybildade Sörmlandsavdelningen fick vi dessutom snart uppdraget att skriva landstingsprogram. Perfekt. Vi kunde träffas utan att det skulle börja skvallras om vår relation. Den enda som kände till den från början var min tidigare hustru som också var engagerad i det nya partiet. Hon var den den första som föreslog att just jag och Lena skulle skriva utkast till landstingsprogram.


Det är onekligen trevligt när politik och kärlek kan vävas ihop… Och förresten kände vi kärlek till det nya partiet också. Det blev som en familjemedlem. Och skulle vara så i många år. En stimulerande familjemedlem. Men också sanslöst krävande sådan. 
 
Fortsättning följer...

PS! Lite extra för nördar... 

Vi hade ju ingen partistyrelse. Så istället stadgades om fyra utskott: 

¤Politiska utskottet (invalda blev: Eva Sahlin, Inger Paulsson, Börje Kant, Yvonne Söderström, Ralph Monö, Ulla Dahl, Kaj Nilsson, Ragnhild Pohanka och Per Gahrton). 
¤Förvaltningsutskottet 
¤Stadgeutskottet 
¤Tidningsutskottet (partiets tidning hette förstås Alternativet).
 
 
 


DEL 3: 
SPRÅKRÖR, FÄNGELSE, KONST, USLA VAL, SKULDER OCH SOSSAR SOM JÄVLAS...
Publicerad på blogg och FB den 8/9 2021
 
När Lena, jag och alla andra lämnade det partibildande mötet 1981 hade vi noll koll på vem som skulle bli partiledare. Så klart. Någon sådan skulle vi ju inte ha – vilket jag kommenterade i någon intervju i lokala medier med att vi minsann vet vad ledare heter på tyska...

Det värsta var att vi inte hade språkrör heller. Uppdraget som talesperson skulle rotera i politiska utskottet. Och med rotera menas verkligen rotera. Var och en skulle få sitta tre månader. Sedan skulle en annan ta över. Ideologiskt klockrent, men praktiskt vanvett. Ingen skulle hinna bli känd, och om de väl blivit det skulle de genast rotera ut.

Politiska utskottet valde Eva Sahlin. Det gjorde de rätt i. Eva symboliserade verkligen det alternativa partiet. Expressen skrev att Eva åt alternativ mat, hade barnen på alternativ skola, hade en alternativ livsföring och nu var alternativ partiledare utan att vara partiledare.


När Eva roterat ut blev det Inger Paulsson. Och när Inger roterat ut blev det Ralph Monö. Sen blev det känsligt… Vem skulle rotera in för vår första valrörelse? Det blev ett liv och ett kiv, med en del tårar och bitterhet.
Det blev helt enkelt ett vägval.

VÄGVALET…
Vägvalet skedde hemma hos Börje Kant i småländska Aneby. Min tidigare hustru var suppleant i politiska utskottet och berättade. Det gjorde Per Gahrton också i sin bok Det gröna genombrottet. Det var ett liv och ett kiv, med både tårar och bitterhet.

Så här var det: Tanken var att Ragnhild Pohanka, sjubarnsmamman från Borlänge, skulle rotera in. Men lokalavdelningen i Stockholm förslog att den i utskottet nyinvalda Wawa Sjödin från Eskilstuna skulle väljas. Wawa hade erfarenheter från alternativrörelsen, var skarp i debatter, hade haft ansvarat för partiets näringslivspolitiska program. Per skrev: ”Hon var en modern, ung, framfusig kvinna”.

Ragnhild var den alternativa politikern - inte ung, inte framfusig, inte "modern". Ragnhild blev vald med siffrorna 5-3 och en nedlagd. Hon skulle några år senare bli min första språkrörskollega – och bröllopsvittne när Lena och jag gifte oss.

Arbetsutskottet i MP Sörmland. Claes och Gun Lissenko, David Hörnström, Lena Schlaug (min tidigare hustru), jag och en figur som hette Tommy.

VALET 1982 - POSTEN OCH SVT JÄVLAS
Ett halvår före valet utsågs jag till nytt regionombud för Sörmland och tog plats i Förtroenderådet. Uppbackat av Lena, som studerade till sjuksköterska och tillsammans med en mestadels ung skara byggde parti i Eskilstuna.

Valet gick inte bra. Trots att en del opinionsundersökningar – dock inte den viktigaste i SIFO - pekat på rekordsiffror bara ett kvartal innan.

Spärrarna var många: bara att få råd att skicka ut valsedlar till väljare och vallokaler var ett jätteproblem. Vi finansierade det genom att medlemmar tog individuella lån på 5000 kronor (motsvarar drygt 15000 idag) med löftet att få tillbaka pengarna om partiet kom in i riksdagen.

Men så började Posten jävlas. Ove Rainer, sedermera socialdemokratiskt statsråd, var chef. Han stoppade att Posten skulle skicka ut valsedlar till vallokalerna trots att vi skrivit avtal.

Sedan var det dags för SVT att jävlas. I en sorts partiledardebatt/utfrågning samlade SVT, under sossen Herbert Söderströms ledning, ihop småpartier. Ragnhild tvingades figurera med de mest bisarra figurer som t ex pläderade för ”fri sprit”. Det gick dåligt. DN påpekade dagen efter att det varit ”masslakt på småpartier”.

I valet fick vi 1,7 procent. Men vi kom in i åtskilliga kommuner. Bland annat Vingåker, där min tidigare hustru kom in. När hon ringde kommunchefen för att få en del klarlagt innan första mötet i kommunfullmäktige meddelade han: ”Jag har ingen anledning att informera er om någonting”. Jodå, han var sosse. Ett antal år senare, när MP var stort i kommunen, fick vi bort honom.

För Eskilstuna gick valet sämre. Skulderna betalades av genom att medlemmar plockade morötter på Magda Gård.



KONSTNÄRER KOMMER TILL HJÄLP
MP var illa ute ekonomiskt. Förutom andra skulder borde medlemmar som lånat ut pengar erbjudas att få lånen inlösta. I Förtroenderådet förslog jag att vi skulle vädja till Sveriges konstnärer att skänka konst till ett konstlotteri. Det gjordes över förväntan.

Min tidigare svärfar Sten Börjesson skötte om alltihop, ideellt på heltid. Första pris var en tavla av Bengt Lindström. Den föll inte ut som vinst. Så den sitter på något kansli kan jag tro. Liksom den enorma maskrostavlan... Utan att de som jobbar där har en aning om vilket slit det var med det där lotterier.

Lena och jag var två av alla som åkte runt och hämtade konst, prislistan fastställdes i vårt kök. Och tryckes i Olle Wilsons tryckeri ganngårds, där nästan allt material trycktes de där åren.
 


OCH SÅ NÄSTA VAL - FÄNGELSE, SPRÅKRÖR OCH NAMNTILLÄGG
Valet 1985 gick inte bättre det. Jag toppade Sörmlands riksdagslista – i lokalpressen presenterad som ”Bomben i det politiska grådasket”… Jaja. Detta var före det att bomber smällde på gatorna i Sverige.


Notabelt är att ett av de möten vi i politiska utskottet hade innan valet fick ske i Skänningefängelset. Per Gahrton satt nämligen inne. Han vägrade göra repövning på grund av regeringens eviga fredspolitiska hyckleri – ”manifesterat genom vapenexport och miljardsatsning på JAS-projektet”.

Vi var många miljöpartister som återfanns i det upprop – som annons i DN - där vi vägrade militärtjänst. Jag blev aldrig mer inkallad till repövning. Synd.

På våren innan valet 1985 hade vi lagt till ”De gröna” till partinamn. Per Gahrton röstade äntligen för det, efter att flera gånger talat emot - med det senare erkännandet att ”De gröna” kunde vara bra att ha som namn för ett nytt parti om det skulle gå helt snett med MP.

Insikterna om problemet med roterade frontfigurer hade dessutom slagit rot. Vi införde språkrör. Att Per skulle väljas var solklart. Som kvinnligt rör stod det mellan Agneta Dreber, med många års erfarenhet som proffsig företrädare för det då framgångsrika Stockholmspartiet, och Ragnhild Pohanka.

Ragnhild och jag i Örebro
Återigen ett vägval. ”Proffset mot amatören”. ”Amatören" vann. Det var tur. Dreber blev så småningom folkpartist.

Per och Ragnhild slet. Något alldeles förfärligt. I lojalitet med partiet, dess medlemmar och dess lokalavdelningar. Och det kom att kosta.

I valrörelsens viktigaste skede hade SVT inbjudit Per och Centerledaren Olof Johansson till debatt. Per skriver i boken Det gröna genombrottet: ”Efter åtta framträdanden i Västerås samma dag var jag på kollapsens rand när jag kom in tv-studion. Inte bra!”. Per beskriver det som hände som ”ett av mina mardrömsminnen som plågat mig i årtionden, det i särklass sämsta tv-framträdandet jag någonsin gjort – och det just när det hade behövts ett genombrott!"

Lena och jag såg det på tv, vi var besvikna där och då, men att skylla det usla resultatet i valet 1985 på Per vore inte bara fel utan rent av oförskämt.
Vi rasslade trots allt in i 148 kommuner med 243 mandat – i Vingåker blev det kanonsuccé med tre mandat. 

Vi backade i riksdagsvalet till 1,5 procent. Per avgick som språkrör omedelbart efter valet. Det antyddes att han föreslagit att jag borde väljas till nytt rör. Jag? Vadå? Är han knäpp?? Tänkte jag.

PS! Lite nördkunskap...

RALPH MONÖ, den tredje som roterade in som "sammankallande i politiska utskottet" hade gedigen bakgrund i miljörörelsen som ordförande i Jordens Vänner. Han blev senare generalsekreterare i European Greens, kanslichef på MP:s riksdagskansli mm.

AGNETA DREBER, som förlorade valet till språkrör, fick som plåster på såren uppdraget som ny sammankallande i politiska utskottet. Den som söker på Wikipedia kommer dock att märka att allt som rör MP är borttaget från Drebers historik. Politiskt sökte hon sig, efter sejouren i MP, till Folkpartiet och fick uppdrag som bland annat VD för Livsmedelsföretagen. 
Den här fejkidén fick jag 1985...
DEL 4 av Minnesbilder inför MP:s 40-årsdag: 
PROVOKATION, ANNORLUNDASKAP, KANONSIFFROR OCH SÄLAR UTAN BETYDELSER...

Jisses, så det kan bli… Den här septemberkvällen satt Lena och jag på altanen medan fåren – inte minst den moderliga Rakel och den mer nattklubbsbenägna Ronja – betade i lugn och ro nedanför. Jag hade tidigare på dagen blivit vald till språkrör.

Per Gahrton hade avgått direkt efter det bittra valet 1985. Och ett nytt manligt rör måste väljs. Det blev jag.



Några höns travade fortfarande omkring, ovilliga att göra kväll. För kvällen var fin. Det var bara det att vårt liv nu skulle bli totalt förändrade. 

Partiet hade ända sedan det bildats funnits med överallt i våra liv. Symboliskt var att knappt två månader tidigare hade vi korrekturläst vårt nya ekonomiprogram på BB just innan vårt andra barn tittade ut. 

Nu satt vi där på altanen. Och funderade på hur i herrans namn det här skulle bli… Och hur hade jag hamnat här?


DET ENA HADE GETT DET ANDRA
Maggie Strömberg skriver i boken "Vi blev som de andra - miljöpartiets väg till makten" så här:

”Politiker, brukade Birger Schlaug säga, hade han aldrig varit intresserad av att bli. Allt hade bara råkat hända. Som när det 1982 behövdes någon från Sörmland i förtroenderådet. När han kom in i politiska utskottet. Eller när han blev språkrör 1985. Han fanns bara till hands. Och antagligen, sa han, hade Fjällrävenjackan, skägget och gröna vågen-livsstilen med saken att göra. Han såg ut som en miljöpartist skulle göra”.

Tja, så var det. Också. Men i grunden låg de värderingar som blev mina efter att läst Elin Wägners bok Väckarklocka. Boken förändrade mitt liv. Elin Wägner vävde samman miljöfrågan med fredsfrågan och kvinnors rättigheter (det vill säga demokratifrågan). Boken, som kom ut 1941, uppskattades inte av den tidens etablissemang.

Boken skulle säkert inte uppskattas av dagens etablissemang heller. Om de tagit sig för att läsa. På många sätt är den än mer aktuell idag.

Hur som helst: nu var jag språkrör. Totalt osannolikt – jag led nämligen av såväl torgskräck som ständig oro över att börja stamma. Att skriva hade varit min grej, inte att tala. Att fundera på argumentation, formulera uttryck, gräva fram analyser och skriva ner dem.

Så skulle det bli...


EN KORT PARENTES SOM BLEV LÅNG
Nåja, det här uppdraget skulle bara gälla ett halvår. Fram till ordinarie kongress våren 1986.

Jag var bara akut vald av Förtroenderådet. Som höll sitt möte hemma hos en miljöpartist på Billsbro Gård, i Vingåkers kommun, några kilometer från vårt hem.

Jag hade fått enhälligt stöd. Dock bad en av ledamöterna att till protokollet få tillföra att "det vore förtjänstfullt om denna typ av frågor förbereds i tid".

Jo, det hade det förstås varit. Men då hade jag haft mer betänketid och säkert tackat nej.

Det var nog en bra tid att bli rör, det fanns ingenting att förlora, bara att vinna efter två dåliga valresultat.

Ragnhild Pohanka, som satt kvar som kvinnligt språkrör, lät mig dessutom hållas. Själv var hon nog lika trött som Per hade varit. Men hon valde att stanna kvar som språkrör till ordinarie kongress. Hon förklarade för mig att hon skulle vara mycket tillbakadragen, att hon litade på mig och att jag skulle kunna få ”härja fritt”.


"HEJ BIRGER!" AVLÖSJAD,TABLÅ
Och det gjorde jag väl, ibland så att det blev komiskt. Jag hade upptäckt att det var personalbyte på TT tidig morgon, och att det ofta var nyhetstorka på söndagsmorgnar. Så jag ringde in (det var så det gick till då) till TT i stort sett varje söndagsmorgon - just då ny jourhavande börjat sitt pass – och fick läsa in ett uttalande. Ofta blev det en snutt i några tidningar dagen efter. Eller en kortis i Ekots nyhetssändning.

Till slut en morgon svarade den jourhavande (det här var innan man kunde se vem som ringde) innan jag sagt något alls: ”Hej, Birger!” Avslöjad.

Syftet med strategin var att vi – förutom att profilera oss i vissa frågor - skulle försöka finnas med i något sorts allmänt bakgrundsbrus för att bli en naturlig del i det politiska flödet. 

DN:s förstasida när vi började lyfta...

Efter några månader, när jag svettat mig igenom åtskilliga offentliga möten, började jag känna att jag nog inte var så dålig på det här som jag trodde att jag skulle vara. Dessutom var det ganska kul. Och jag kände mig trygg i partiets politik och värderingar.

Så när valberedningen frågade om de fick nominera mig till språkrör inför nästa kongress (1986) svarade jag ja. Det bara blev.


VÄGEN TILL DET OMÖJLIGA MÅLET...
Eva Goës och jag blev valda. Vi var på många sätt varandras motsatser. Eva spontan, jag ville ha kontroll. Eva extrovert, jag introvert. Eva kunde ta med sig något av sina barn på torgmöten, spontant börja sjunga – jag som hämmad skulle aldrig komma på tanken. Efter Almedalsframträdanden så orkade, och ville, Eva direkt gå på efterfest, medan jag gick ner till stranden och satt för mig själv, andades ut och funderade.

Att vara så olika i ett sorts intimt politiskt äktenskap, som det är att vara språkrör, var inte så lätt alla gånger. Särskilt inte när det inte fanns vare sig pengar, sekreterare eller följen...

Som språkrör ringde vi varandra nästan varje morgon för att checka av. Vi kom, vad jag minns, alltid fram till samma ståndpunkt, och kunde för det mesta enas om strategi. Men ofta kom vi dithän på helt olika sätt.

Eva och jag. Alltid den den bakgrunden. Budskapet skulle nötas in.

Katastrofen i Tjernobyl inträffade i den här vevan. Jag har aldrig någonsin träffat någon som varit så engagerad, så ohyggligt aktiv med geigermätare i hand, som Eva under denna tid. Dessutom mycket mer kunnig i sak än vad medierna ville fatta.

SIFFRORNA BÖRJADE STIGA
Kongressen 1987 hölls i Karlskoga. Medvetet provocerande. Det var där som vapentillverkaren Bofors höll till. Där fanns miljöpartisten Ingvar Bratt som jobbat på Bofors och haft modet att avslöja att företaget smugglat vapen till förbjudna länder.

Mitt under kongressen kom nya opinionssiffror. Kanonsiffror. Slitet hade gett resultat. Tiden var mogen. Vi var alternativet i svensk politik som hade skruvat upp retoriken ordentligt.

Eva och jag. Kongress i Karlskoga. Iklädda uppklippt tröja.

INNAN SÄLDÖDEN...
I början av 1988, när snön fortfarande låg vit, hade vi opinionssiffror på över 10 procent! Och det var inte ”bara” vår miljöpolitik som var anledning till det. Insikterna om vad kärnkraft var gjorde förstås sitt till. Men det var mer än så: det var helheten. Dessutom var vi inte som de andra politikerna. 

Vi hade ett annat språk, en annan attityd, ett annat uttryck. Vi var så långt ifrån Ingvar Carlsson och Carl Bildt vi kunde komma.

Maggie Strömberg pekar i sin bok på att medborgarna var irriterade på politikers leverne, trötta på maktfullkomlighet och uppskattade vår osminkade kritik av etablissemanget.

Alltså: över 10 procent när snön låg vit... Så det var inte alls som politiska kommentatorer och ledarsidor än idag kan kläcka ur sig: ”Säldöden tog in MP i riksdagen”. Säldöden kom först på sommaren. Då, när döda sälar flöt iland på Västkusten, hade vi redan kanonsiffror.

OCH SJ FICK BACKA TÅGET
Vår strategi var att värna annorlundaskapet. Ett sätt var att chartra ett tåg i inledningen av valrörelsen Det fylldes med miljöpartister och en sambaorkester. Resan gick genom Sverige.

Vid stoppen steg mängder med miljöpartister ur, möttes av lokala partister och så drog vi dansande med sambamusik upp till torgen och höll torgmöte. Jag formulerade politiska ”plattformar” i olika sakområden för varje stopp så vi kunde presentera något nytt hela tiden. Det var fantastiskt, roligt, tröttande och ett led i det som blev till framgång. Annorlundaskapet.

Fiona Björling, sedermera
språkrör i sambamarschen. 
Bland annat dansade vi genom städerna till en sambaversion av Älgarna demonstrerar… I Varberg fick SJ backa tåget och köra in på stationen en extra gång för att lokalteve skulle hinna med. På en station mötte Lena och barnen upp, det var ändå bäst av allt.

Valrörelser är något väldigt speciellt. Att hamna i dess slutskede var som att hamna i en torktumlare. Det gick inte att komma ur, det skakade och virvlade. Vi hade få resurser. Ont om pengar. Det hände att jag övernattade på en bänk i stationshuset i Katrineholm. Hade så många gånger kommit vid midnatt och iddes inte ännu en gång ringa Lena för att hämta mig.

Den 24 augusti var det min tur att utsätta mig för SVT:s partiledarutfrågning - jo, vi fick vara med trots att vi inte var ett riksdagsparti. Opinionssiffrorna talade sitt språk. Men programledarna skulle göra vad de kunde för att sätta dit mig. Elisabeth Höglund låtsades inte se mig efteråt. Det var nämligen inte hennes bästa dag på jobbet. Men en av mina bättre. Men det tar vi i nästa avsnitt. Där liken i lasten också dyker upp. Och: fick vi pengar från Gadaffi?

PS! I min ungdom hade jag haft en period då jag läst massor av Strindberg och en annan då jag läst allt av Ernest Hemingway. Samtidigt som jag lyssnade på rockmusik. Ni kan tänka er själva vilken syn på mansroller och kvinnoroller det gav… Elin Wägner rättade upp den sneda världsbilden.

När Lena och jag satt där på altanen den där septemberkvällen anade jag nog inte att jag i egenskap av språkrör tretton år senare skulle ha en pubturné där jag talade om den bisarra mansrollen… Eller att jag efter mina år i politiken skulle tala om Elin Wägner i Svenska Akademins lokaler och ge ut en bok (Vad ska vi ha samhället till?) där varje kapitel inleds med citat henne…

Men så blev det. Tack Elin Wägner!


DEL 5 av Minnesbilder inför MP:s 40-årsdag: 
Skandaler, likkista, gympadojor, hysteri och eufori - och in i riksdagen som första nya parti på 70 år.

Den 24 augusti 1988 var det dags för SVT:s partiledarutfrågning. Min första som språkrör. Själv såg jag nog säker och lugn ut. Skenet kan bedra. Eva Goës, min språkrörskollega, hade råkat illa ut i partiledarutfrågningen i radio.

Jag var, som jag minns det, lite darrig efteråt, men lätt euforisk. Jag hade gått hårt åt utfrågarna. De var ohyggligt uselt pålästa, levererade fel siffror och var så uppbundna vid sina frågescheman att de blev ställda när svaret var ett annat än de tänkt sig. De lyssnade dessutom i sina öronmusslor, där de fick tips från coachen. De såg förvirrade ut ibland. 

Katja Wagner, Krister Skånberg,Åsa Domeij och jag. Kjell Dahlström utanför bilden.


OM KONSTEN ATT FIRA
Jag fick väldigt gott betyg i opinionsmätningarna efteråt. Moderata Svenska Dagbladet efteråt suckade över att programledarna inte lyckats sätta åt mig. Elisabeth Höglund, som var en av utfrågarna, låtsades inte se mig på flera år efteråt. Det hade inte varit hennes bästa dag på jobbet.  

Vi firade – det gällde ju att oavsett hur det skulle gått se till att bilder av firande partister kunde kablas ut – på Tranan vid Odenplan i Stockholm.

Grön Ungdoms ordförande Katja Wagner rusar fram efter utfrågningen. Inte bara lättade nerver utan fototillfälle för kvällspress...

Den idén – att fira efter partiledarutfrågningar och avgörande debatter – var ett vinnande koncept - kvällspressen gillade bilderna, satte positiva rubriker och förstärkte intrycket att här satt det vinnare.

Men en gång, i den tråkiga valrörelsen tio år senare höll det på att gå åt fanders… Av någon anledning hade vi övergett Tranan och hamnat på Södermalm. Vi satte oss med varsin öl, medierna skulle dyka upp. Just innan frågade en kypare om vi verkligen skulle sitta vid just det bordet. Vadå? Och då såg vi att bordet var utformat som en likkista. Vi bytte bord.

 

ANNORLUNDASKAPET
Delar av min valrörelse drevs tillsammans med Grön Ungdoms ordförande, Katja Wagner. Vi föreläste i en form som kunde liknas vid en föreställning. Helt annorlunda än politiker hade för vana. Annorlundaperspektivet skulle värnas, vi var inga vanliga politiker…  Mycket skratt blev det, humor var ett gott vapen. Och de lokala partisterna verkade nöjda. 

Som vanligt övernattade vi hos medlemmar, som jag alltid hade gjort. Ett lysande sätt att lära känna sitt parti, förstå dess själ, hålla den ideologiska debatten levande. Jag hävdar att det kostat mycket för partiet när denna närhet mellan språkrör och medlemmar försvunnit, när det som felaktigt kallas ”professionalism” och ”ledarskap” började ta över.

Jag hade enorm nytta av att har ägnat mycket tid åt att skriva rapporter och göra utredningar. Avveckling av kärnkraft (med Lennart Rahm), grön skatteväxling (med mig själv) och rapport om forskningsläget vad gäller klimatfrågan - den sistnämnda blev halva byn varse när de hörde mina svordomar då blixten slog ner och raderade en veckas arbete. Bara att skriva om.

Vår första presskonferens om klimatfrågan hölls 1987 och frågan fanns med i valmanifest. Om dom lyssnat då hade varit fossilfria idag.
 

 
Inkallade sen kväll för fotografering när nya siffror vankades. Jag, Per, Åsa och Jill Lindgren. Eva Goës var på annat håll.

TJEJEN I GYMPADOJOR
En av de minnesbilder som fortfarande framkallar leende hos mig är det här: Folkpartiledaren Bengt Westerberg ville ha mer tv-tid eftersom hans partiledarutfrågning inte gått lika bra som i föregående val då det talades om ”Westerbergeffekten”. Så han utmanade mig på debatt. SVT hade lovat Folkpartiet att sända direkt. 

Men tänk om vi skulle överraska dem? Passande nog hade jag drabbats av hosta. Vilket var ett seriöst skäl att låta någon annan ta debatten. Jag föreslog Åsa Domeij, ung kunnig tjej med gympadojor.  Hon skulle få Bengt Westerberg att framstå som företrädare för det gamla trötta gubb-etablissemanget. 

Timmen innan debatten ringde jag Janne Scherman på SVT och sa att vi skickar en ung tjej i stället. Han blev förbannad. Hade vi vetat det hade vi inte sänt. Sa han.

Efteråt var han inte förbannad. Han hade förstått. Skrattade till och med. Han insåg att han just sett en ung politiskt stjärna tindra. Och vårt annorlundaskap kunde befästas än mer.  På mitt hotellrum firades efteråt, när vännen Åsa med följe, inkluderat journalister och fotografer, kom upp. Jag hostade förstås, kanske lite mer än jag behövde.

Firarbilder kunde det aldrig bli för många av...


Opinionssiffrorna höll sig bra - vi hade fått över 10 procent ett halvår tidigare. Det oroade etablissemanget. De uppträdde allt mer hysteriskt.


NU VAR DOM HYSTERISKA!
Etablissemanget var stört av att vi – mot alla odds och spärrar – faktiskt kunde komma in i riksdagen. På Aftonbladets ledarsida kunde i krigsrubriker meddelas att demokratin hotades om vi skulle komma in. I hyresgästföreningens tidning Vår Bostad hävdade Konstitutionsutskottets ordförande (sosse) att det kunde bli sådan oreda som när Hitler tog över makten. 

Sossarna blev allt mer vulgära. Här rycket Aftonbladets ledarsida ut för att stoppa oss...

Sossarna var sig lika, beskäftiga, maktfullkomliga. Kommunisterna skickade ut Jörn Svensson på retoriskt mördarstråk och borgerliga ledarsidor våndades.  

Och så det kanske mest bisarra, jag citerar Per Gahrton som var det tilltänkta offret: ”En hysterisk kvinna från Expressen ringde och frågade om jag fått pengar från Muammar Gadaffi! Det var ett rykte som spridits… ”. Till slut stoppade chefredaktören artikeln efter att Per skällt ut honom. Det fanns tydligen gränser också för medier på jakt. Men inte för alla…

På vår tomt stod plötsligt journalister och frågade om de fick filma ner i vår bils motorrum. Det fick dom inte. När de försvunnit förstod jag varför de ville filma. Avgasreningen – Lemisystemet – var sabbat, sönderslaget och dess vätska hade sprutat ut. Efteråt visade det sig att en person från ett större politiskt ungdomsförbund hade brutit sig in i bilen vid Katrineholms järnvägsstation, slagit sönder delar, ringt till media och tipsat om att jag körde omkring som ett miljösvin.

Sen var det Lenas nyinköpta begagnade Jetta som visade sig vara oskattad. Löftet att bilfirman skulle skicka in anmälan hade inte uppfyllts. Plötsligt fanns en poliskontroll där vi brukade köra - där vi aldrig vare sig förr eller senare sett till poliser. Löpsedel på det. Och sedan löpsedlar på en av våra riksdagskandidater som inte lämnat deklaration i tid och sedan… Dom jagade vilt!
 

FÖRDEL ATT SLIPPA FIGURERA BLAND TRÖTTA POLITIKER?
Slutdebatt i teve dagen för valet. Vi fick inte vara med. Men SVT hade lovat att intervjua oss i debattpausen då Aktuellt skulle sändas. Vi hade samlats högst upp i Kaknästornet, som en markering, det var ju därifrån tevesignalerna sändes ut. Och Eva Goës fick någon dryg minut direktsänt när många fler tittade än under partiledardebatten. Och hon var suveränt bra. Någon dryg minut i rätt ögonblick med rätt engagemang och jävla-anamma-utstrålning kan betyda mer än medverkan i en lång, stel och formell partiledardebatt. 

Och sista dagen före valet drog vi bra med folk...Här i Jakobsberg.


SAMBA I MEJERIET...
Så blev det då söndag, valdagen. Lena och jag var hemma på morgonen. Fotografer i köket när vi vaknade. Sen tåg till Lund. Valvaka på kulturhuset Mejeriet. SVT var sura att vi inte vakade i Stockholm. Men varför skulle vi dansa efter deras pipa? Vårt huvudkansli låg i Lund.

Resultatet av alltihopa blev att Miljöpartiet som första nya parti på 70 år kom in i riksdagen. Och vi dansade samba.



Segerns sötma kunde njutas. Ett tag. Sen gick det åt fanders. Och jag var så förbannad över att mina partikamrater inte begrep varför så att jag blev bråkrör ett tag. Fortsättning följer…


Publicerat på blogg och FB 15/8 2021

Vi segrade. Kom in i riksdagen 1988, som första nya parti på 70 år.
Eva Goës och jag var valda som språkrör fram till riksdagsvalet. Sen skulle vi rotera ut, enligt principer i stadgarna. Dessutom fick inte språkrör sitta i riksdagen. För makt skall delas. Och makt korrumperar.

Eva kom in i riksdagen, det gjorde inte jag. Vilket gladde en av de nya riksdagsledamöterna från Stockholm så mycket att hen, vid ett informationsmöte med riksdagens talman - då hen skulle dela ut dennes material - med ett flin valde att hoppa över mig vid utdelningen. Kändes lite lustigt.

Dessvärre för hen kom jag in som ersättare då Kjell Dahlström fick i uppdrag att bygga upp kansliet under ett år.

ETT NYTT PARTI TRÄDER FRAM - VILKA VAR VI EGENTLIGEN?
Nya språkrör tillsattes: Fiona Björling, professor i slaviska språk från Lund. Anders Nordin, fjällkobonde från Altersbruk. Jag gillade både två som personer.
Dom hade ett hopplöst uppdrag, bland annat för att medierna ägnade sig åt riksdagen där gruppledarna Claes Roxbergh och Inger Schörling var de naturliga kontakterna. Språkrören var radikalt gröna, gruppledarna var försiktiga.

Massor med oerhört bra motioner skrevs av den lilla riksdagsgruppen. Men det hjälpte inte: den tid som nu följde var bedrövlig. Det parti som syntes där var ett helt annat än det som synts före valet

SOFISTIKERAD SAMBA MED SILVERHATTAR
Det började redan när riksdagsgruppen marscherade till riksdagen bakom en sambaorkester. Den råa orkester vi haft med oss på valtågen dög inte längre. En sofistikerad orkester med silverhattar hyrdes in. Så jäkla fegt!

Och fegheten fortsatte. Åtskilliga ledamöter ville redan första veckorna tona ner vår kritik av militariseringen och rädda regementen som var på väg att avvecklas. Sen blev gruppledare och andra förbannade då jag skrev en enskild motion som avslog extra penningbidrag till riksdagsgrupperna – vi hade ju innan vi kom in i riksdagen kritiserat riksdagsledamöternas arvoden etc. Skulle vi nu byta fot??

Och sedan, i denna trefasinledning, slog jantelagen till. Gruppen ville inte att någon av oss som synts mest i valrörelsen skulle ta den första ”partiledardebatten”.
Jag föreslog att Åsa Domeij skulle ta den, det var ju henne hela mediekåren väntade på. Som dessutom var en bra debattör, rädd för ingen.

Gruppen valde en av den för de flesta okända Anna Horn. Som höll ett jättebra anförande. Lågmält, icke-konfrontativt. På en egen planhalva. Som ingen brydde sig om att bemöta.

Principen som jag i egenskap av språkrör använt mig av – en fot på vår egen planhalva, en på de andras med anklagande offensiv retorik - var tydligen gruppens majoritet ”för fina för att anamma som om de inte begriper sig på vare sig medier eller politik”, som jag ilsket skrev i en notering.

TACKAR FÖR MIG
Innan jag avslutade mitt vikariat i riksdagen fick jag i alla fall gruppens förtroende att ta ”partiledardebatten” våren 1989. Den finns på Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=nOFm7Ko5TrA

Det är lite kul att se hur några av sossarnas statsråd liksom hukar i bänkarna. Det här var det här jag ville se av ett aktivt och offensivt Miljöpartiet.

Sen tackade jag för mitt år i riksdagen. Majoriteten i riksdagsgrupp och politiskt utskott ville då anställa mig som partisekreterare. Men det blev tjafs. Fyra riksdagsledamöter motsatte sig aktivt. Så jag tackade nej.

REAGAN OCH THATCHER
Det här var en tid då Reagans och Thatchers era hade fått de nyliberala tankarna att få fäste också i Sverige. Den så kallade ”kanslihushögern” inom socialdemokratin fick allt större inflytande. Eric Åsbrink, Kjell Olof Feldt och den alltid lika ideologiskt lealöse Klas Eklund drev på.

Och jag fattade inte hur mina ännu aktiva partikamrater kunde vara så tysta. Såg de inte det som utspelade sig? Den politiska debatten och besluten befanns sig på ett sluttande plan.

Så jag skrev en debattartikel i DN som tidningen gav rubriken: Bekämpa kapitalismen! Dess avarter började ju tugga i sig både sans och måtta. Under socialdemokratisk regering. Som stödde sig på Vänsterpartiet.

Såväl språkrör som gruppledning i riksdagen blev upprörda, liksom många riksdagsledamöter. Men kände dom sitt parti? Hade dom suttit i hundratals kök och pratat med lokala miljöpartister?

Det jag skrev var ju sådant miljöpartister applåderat under de år jag var språkrör! Det var exakt samma saker jag sagt i valrörelsen! Den globaliserade kapitalismen tuggade i sig allt mer. En kapitalistisk planekonomi växte fram där handel pågick inom konglomeratens sfär, där kapitalet kunde gå på tillväxtjakt vart helst de ville, där folkvaldas politiska utrymme minskade alltmer, miljöpolitik skulle försvåras och demokratin urholkas. Hade alla glömt att det i vårt partiprogram talades om ekonomisk demokrati?

Jo, jag var besviken. Och förbannad på att partiet inte levde upp till det som väljarna sett och hört i valrörelsen. Jag började av ledande partister kallas "bråkrör". Fyndigt!

ÅTERKOM
Partiet hade kongress i Jönköping sommaren 1990. Jag var inte där. Men Åsa Domeij var där. Hon ringde mig och sa att hon ville nominera mig till politiska utskottet, att jag måste komma ner, att politiska utskottet lagt ett flummigt programförslag, att vi måste kräva att det avslås.

Jag sitter hemma och äter frukost när Lena allvarligt säger att jag bör åka ner. Jag gör det. I vart fall vill jag få klarhet i om medlemmarna vill att jag ska återkomma eller om de likt andra anser att jag haft fel när jag blev ”bråkrör”.

Jag blev invald. Med flest röster av alla. Gissa om det kändes skönt! Och den där programtexten som majoriteten i det politiska utskottet försökte få igenom? Vid voteringen stöddes den av en enda röst.

INNAN UTTRÄDET SOM FÖRSTA PARTI NÅGONSIN...
Nya språkrör valdes: Margareta Gisselberg och Jan Axelsson. Dom hade det inte lätt. Ingen hade det lätt, det låste sig, stämningen var på nollpunkten. Om detta kan skrivas en bok.

Det gick åt fanders. Partiet åkte ur riksdagen efter en mandatperiod. Jag tyckte mest synd om Åsa. Hon var värd en valseger, partiet hade fått det om allt tjafs och alla moment i jantelagen inte lagt krokben för framgång.

Det var skrämmande att se hur så många hyggliga och bra människor - för det var det! - kan strula till det så förbannat. Och genom att inte begripa att man måste upplevas på samma sätt efter ett val som före.

PER GAHRTON SKRIVER...
När jag för några år sedan läste Per Gahrtons bok ”Det gröna genombrottet – mina trettio år med miljöpartiet” förstod jag att han också varit orolig. Jag uppfattade inte så mycket av det under de där åren, han levde på många sett ett eget liv med hästjobbet att få EG-frågan in på den politiska dagordningen. Dessutom var han diplomatisk.

Jag läser att han refererar vad han skrivit i sina dagböcker: ”Jag och Birger varnar för mjukhet”. ”Vi är bekymrade över stilen, bilden vi ger utåt… Skulle den inte vara mer aktiv? Ofta är den ursäktande… Gruppledarna är jättebra på gruppledning. Men på att företräda partiet? Det klarar bara jag, Birger och Åsa”.

Hur som helst, vi skulle bli återvinnare. Ett år efter det att partiet åkt ur valdes jag till återvunnet språkrör. Denna gång tillsammans med Marianne Samuelsson. Vi kom tillbaka till riksdagen 1994. Mitt under den ekonomiska krisen. Om det skriver jag i nästa del av den här serien.

Många minnen rinner till när jag bläddrar bland bilderna nedan.

 
Den här löpsedeln hade lokaltidningen dagen efter valet 1988. Kul att just den taskiga ledarsidan fick se det löpet...

Mycket blev man kallad...  konkurrensen var i och för sig måttlig.

Vår retorik var hård men ärlig...

Här med hedersknyffeln som kunde namnet på alla riksdagsledamöter och som jag hade många roliga samtal med.

Ja, så fick det bli. Ett tag.

Ingvar Carlsson tillhörde, och tillhör, inte mina favoriterna.

Det hade nog inte hjälpt...

När jag var språkrör var jag också ledamot av kommunfullmäktige i Vingåker. 



DEL 7 MINNESBILDER INFÖR MP:S 40-ÅRSDAG DEN 20 SEPT. EN AV ALLA VANLIGA DAGAR...


Jag hade föreläst och applåderna hade tystnat. Människorna framför mig hade sett
vänliga och inspirerade ut och det kändes bra. Undrade ändå om jag lyckats, var ganska trött efter en operation och hade druckit mycket vatten för att rösten skulle hålla.

Det var dags att dra ner till järnvägsstationen, invänta tåget till Stockholm för byte i Krylbo-Avesta. Det var lördag, ville jag komma hem så måste jag ta mig över Hallsberg.

Seminariet hade handlat om arbetslöshet, för några sekunder önskade jag att jag själv varit arbetslös istället för kringfarande politiker. Kom ner till stationen, där stod ett gäng bandyentusiaster som skulle till Ljusdal.

När det lätt överförfriskade bandyfolket fått syn på mig så körde de en hejaramsa med mitt namn. Inte elakt, tvärtom. Någon ville, i all vänlighet, berätta historien: ”Schlaug ville ha en oskuld när han gifte sig för han ville han en obesprutad buske.” Vrålgarv. Hade hört den hundra gånger förr, kunde hantera den och försökte balansera mellan att vare sig framstå som fullständigt humorfri eller plump. Stannade och surrade om bandy ett tag.

SÅ KOMMER TÅGET
Tåget kommer, stiger på, hittar min plats, tar upp datorn, skriver ner vad jag pratat om, vilket upplägget var, vilken inledning och avslutning jag använt – det gäller att hålla koll så inte samma exempel och samma inledning används nästa gång.
Stiger av i Avesta-Krylbo, väntetid en timme på tåget till Hallsberg. Folk har känt igen mig, tittar när jag knallar perrongen fram, viskar och försöker låtsas att man inte tittar.

Det börjar bli mörkt, går in i stationshuset, folk väntar, tittar och viskar. Går igenom stationshallen, ut på gatan, ser en tidningskiosk en bit bort. Knallar mot kiosken, två ansikten tittar ut genom fönstret, de känner igen mig, jag köper Aftonbladet och jag känner att de registrerar vilken kvällstidning jag köper. De ser vänliga ut, vi skämtar om något, de följer mig med blicken när jag går mot korvkiosken en bit bort.

Det börjar bli kallt. Det är servering inomhus. Går in, låtsas oberörd av att de som står i kön känner igen mig, tittar på menyn, beställer en 90 g cheeseburgare med rå lök. Det registreras. Visst, det är skräp att äta sånt. Men vad gör man? Vegetariskt var fortfarande okänt som snabbmat.

RYGGEN MOT DÖRREN
Mannen som fixar till maten ser trevlig ut, har vänliga ögon, känner igen mig men låtsas inte om det. Jag registrerar att han är invandrare, kanske kurd så han har ingen anledning att vara annat än positivt inställd till mig.

Jag sätter mig långt bort med ryggen mot dörren så att ingen ska känna igen mig och börja prata – väljer den modellen trots att det känns obehagligt att vända ryggen till. Är mordhotad sedan länge och känner ibland hur olustkänslan kommer krypande. Har svårt att åka kollektivt på kvällarna, det gnölas en del i partiet för att jag åker taxi ibland, undrar om dom som gnölar begriper varför.

Läser Aftonbladet. En ung tjej kommer fram och vill ha en autograf. Jag skriver, bläddrar vidare i tidningen och vi småpratar lite. Tittar ner på Aftonbladet och ser att på de sidor som råkar vara uppslagna finns nakna kvinnobröst och rubriken ”Är du också trött på bröstvårtor”. Jag förstår varför damen som nyss gick förbi snöpte med munnen. Kommer hon att prata med sina väninnor om det?

Att registreras, ständigt registreras och bedömas kändes allt mer påträngande för varje år.

KALLA HÄNDER
Går tillbaka till stationen, genom väntsalen och ut på perrongen. Det vanliga tittandet, känner hur ensamheten lägger kalla händer på min kropp. Andra partier accepterar att de mest utsatta får någon med sig – inte minst för att kunna hålla en fredad zon. Att ha någon att prata med när man känner hur registrering och bedömning och blickar och viskande kletar sig fast är en självklarhet i andra partier.

I Miljöpartiet var ännu motsatsen en självklarhet samtidigt som kraven att hela tiden vara bäst, se mest utvilad ut och vinna alla debatter ligger som ett ok över axlarna och ibland gör det svårt att känna lust för det man gör.

Möjligen beror partiets oförmåga att sätta sig in i situationen på en kombination av att det är så få som själva hamnat där och ”du ska inte tro att du är nåt”. Kanske kan man inte begära att människor ska förstå att ångesten kan komma krypande när som helst när man plötsligt upplever att man är betraktad, bedömd, registrerad - på gatan, i postkön, på Åhléns.

Tja, kanske det...


STOR, STARK BEST
När jag var i Falun, några veckor tidigare, hade den miljöpolitiska utredaren från vårt riksdagskansli följt med, det dröjde bara tre dagar innan det kom ilsket brev från en partist som undrade hur partiets pengar används. Hon frågade om jag blivit så stor och märkvärdig att jag inte längre kunde åka själv utan måste ha med mig sekreterare.

Vad skulle svaret bli på det? Att det hittills skett en gång på hundra? Att det snarare berodde på känslan av att vara liten och ensam, än stor och märkvärdig? Att en fredad zon för att klara av att göra det bästa möjliga faktiskt behövs ibland? Skulle hon förstå det? Jag tror inte det. Stor och stark och säker i teverutan var jag ju. En sådan best skall väl inte känna ångest över att vara igenkänd, kontrollerad, bedömd och påpassad?

DEN ÖVERFÖRFRISKADE
Tåget kommer. Det gör en överförfriskad man också. Han säger att han sett mig någonstans. På teve? Jo, det är möjligt. I något roligt program? Nej, det vete sjutton. Norra Magasinet? Nej. Fan, du är Birger. Ja. Hörrudu, jag tänker bli språkrör i Miljöpartiet. Hur gör man, frågar han.

Han hänger på in i vagnen. Folk tittar, bedömer, hur hanterar den där miljöpartisten den här situationen? Han följer med i förstaklass, sätter sig, pratar, är snäll och vänlig och påstruken och fågelskådare och har grepp på växthuseffektens påverkan på Golfströmmen. Han pratar som om vi vore gamla kompisar.

Folk tittar. Bedömer. Är Schlaug också dragen? Tänker inte vara oförskämd eller snorkig - killen har nog sitt helvete ändå och har, enligt egen utsago, förlagt sin tjej någonstans på vägen. Han vill bli rådgivare när jag blir statsminister. Får hans adress, han berättar om fågelstationen på Ölands södra udde och hur hemskt det är när unga ringmärkare råkar få med sig tungan på starar när fågeln ska lossas från näten.

Till slut går han till sin plats i andra klass. Han hade inget årskort, betalat av någon annan.

OTACKSAMT FAST TACKSAM
Några nyktra medresenärer börjar prata om ett teveprogram om arbete jag varit med; jag hade varit bäst och tvålat till Ann Wibble, berättar en dam och skrattar glatt. Vänligt, positivt och det känns så otacksamt att vilja vara ifred.

Går in på toaletten, öppnar fönstret (i mitten på 90-talet fanns det fönster att öppna), andas djupa andetag. Den totala ensamheten. Skulle vilja gå ut och se ut som jag känner mig: trött, tvär, ointresserad och sorgsen och tvekande över rollen. Men hur gör man det när det står partinamnet i pannan?
Skulle vilja lägga upp fötterna på stolen mitt emot, halsa en starköl och sova. Men så gör man inte.

ÄR BARNEN VAKNA?
Två timmar till Hallsberg, vänta en halvtimme och sedan tåg till Katrineholm. Där står bilen och väntar. Kan vara hemma strax före midnatt. Undrar om ungarna är vakna. Ska sova ut nästa morgon. Förbereda ett möte i Göteborg, läsa på om arbetslösheten. Åka dit på måndag och jag kommer återigen att känna att det inte finns något meningsfullare än att vara företrädare för en grön rörelse som vill förändra den sjuka värld vi lever i.

Vänster: Koftor fick inte användas i riksdagen. Jag gjorde det ändå, blev uppkallad till talmännen och uppläxad. Jag hävdade att dom i patriarkal anda negligerade traditionellt kvinnligt hantverk. Det tog. Så stickade koftor fick användas om de hade slag. Kallades då "koftor med schlaug".

Mitten: Vid riksdagsinträdet efter valet 1988 så hade jag en debattartikel i DN där jag varande för anpassning. Vi måste behålla elden och stå för våra värderingar även när vi hamnade under kristallkronorna.

Höger: Vi beskrevs som den gröna familjen i veckopress. Jo, det var vi onekligen. Lena och jag, barnen och partiet ingick i familjen...

Vänster: MP motsatte sig den folk- och bostadsräkning som pågick och där frågor som vi ansåg att staten inte har att göra med ställdes...

Mitten: Vi undersökte hur sårbarheten så ut i Sverige. Detta föranledde myndigheter att försöka stoppa den enkätundersökning vi skickat ut till kommuner etc. Att avslöja sårbarheten uppfattades som skymf...

Höger: Lena och jag släppte sällan in journalister i huset. Om inte någon ringde från SVT och ville göra ett inslag - vi misstänkte att de ville komma ut på landet, fika en stund och klappa lamm.

 
 

DEL 8: MINNESBILDER INFÖR MP:S 40-ÅRSDAG DEN 20/9. OM KONSTEN ATT BLI ÅTERVINNARE, TAPPA LUSTEN OCH FÅ SPARKEN...

Kongress i Trollhättan 1992. Miljöpartiet hade som första parti någonsin åkt ur riksdagen året innan. Hela valrörelsen hade fallit mellan stolarna. Kongressen skulle bli avstamp för en comeback. Som ingen trodde på. Allra minst journalister och kommentatorer.

Beslut togs om nya organisation: en partistyrelse inrättades och stadgarna skrevs om för att tillåta språkrör att sitta i riksdagen. Och språkrör skulle förstås väljas. Valberedningen hade beslutat att fråga om jag hade lust att ställa upp en gång till.

Frågan kom mycket överraskande; jag hade ju varit språkrör tidigare och tanken om rotation kunde väl inte innebära att man roterade in en gång till som rör...?

Vad skulle Lena säga? Hon jobbade som sjukskötare, hade politiska uppdrag i Vingåker och i Sörmlands landsting. Vi hade två småskolebarn hemma. Det är OK, sa hon. Nej, sa jag. Inte en gång till. Vi hade levt med det där. Politiken var rolig. Men det runt om var alls inte roligt.


I telefonboken hemma hade Lena skrivit numret till SÄPO. Och när barnen var små höll vi koll så att barnen inte försvunnit - lärarna i skolan höll också ett vakande öga. En morgon då vi kom ut från huset hade något tejpat fast en bild på ett av våra barn, ritat en måltavla kring ansiktet och satt en spruta i ögat. En annan gång hade det placerats en brinnande marschall två meter från husväggen på vilken bensin var hälld. SÄPO säkrade våra fönster. På kvällarna kikade Lena mot skogsbrynet för att se att ingen stod där. 

DEN SEXIGA TÄRNINGEN 
Att få tillbaka allt det där kändes olustigt. Lite på skoj sa jag att om jag får tre sexor efter varandra när jag slår tärning så säger jag ja. Det blev fyra sexor.

Jag blev vald. Det stod mellan mig och sittande språkrör, Jan Axelsson.



Marianne Samuelsson blev kvinnligt språkrör. Med erfarenhet av många år i partiets förvaltningsutskott och tre år i riksdagen. En arbetshäst, inte en cirkushäst. Engagemanget hade börjat när hon vaktade Kynnefjäll där planer fanns att lagra kärnavfall.

Medierna betedde sig oerhört patriarkalt - Marianne och jag kunde ha gemensam presskonferens, Marianne sa en lysande spontan oneliner men i tidningen nästa dag las den i min mun. Av kvinnlig journalist. 

IGÅNG IGEN...
Återvald. En märklig känsla. Nu dög jag igen. Det blev en rivstart med turnéer. Och vi fann mycket snart en stor trygghet i det kansli som byggts upp i Kristineberg. Här huserade bland annat den evige partisekreteraren Kjell Dahlström, kanslichef Eva Höjer, miljöutredare Karin Jönsson och ekonomiansvariga Lena Lindström. Här fanns det järngäng som skulle kunna göra det omöjliga möjligt: att faktiskt bli Återvinnare, att faktiskt bli det första parti som återkom till riksdagen.

NÄR EN NEDGRADERING BLEV EN FULLTRÄFF
Valrörelsen blev faktiskt förvånansvärt lustfylld. Några få månader före valdagen låg vi tryggt placerade långt under fyraprocentspärren - när Marianne och jag började hade MP bara drygt en procent. Men vi fick, som före detta riksdagsparti, chansen att vara med i ekonomidebatten i teve. Som parti utanför riksdagen skulle vi få vår korta tid att utfrågas sist av alla. Vi fick inte ens vara med på lottningen. Vi skulle vara sist. Som straff. Men det var ju gudarnas gåva till Miljöpartiet...

Fem minuter innan Aktuellt skulle börja fanns det plötsligt massor med folk som tittade. Mångfalt mer än när programmet börjat. Och jag fick frågor om den ekonomiska krisen, om arbetstidsförkortning och annat - och det gick hur bra som helst. Jag flög. Och en av dem som tittade vara Gustav Fridolin, en ung grabb som i det ögonblicket beslöt sig att bli medlem i MP.

Efter Aktuellt var slut fortsatte ekonomidebatten i regelrätt debattform och det gick ännu bättre för mig. Vi tog på många sätt hem debatten. Och fick bra utrymme i kvällstidningarna. Det fortsatte med en partiledarintervju några dagar senare och den gick också förvånansvärt bra. Vilket jag inte minst får tacka utfrågarna KG Bergström och Eva Hamilton för. De var dåligt pålästa, gav sken av att jag körde en avgassprutade rivstartande bil som de visade i ett inslag och påstod var jag som bar mig åt - det var inte jag som körde, inte heller min bil. När jag började kalla KG Bergström för KGB (som i ryska säkerhetstjänsten) så kändes det som att David höll på att slå Goliat. 

Hur som helst: vågen efter ekonomidebatten rullade hög och plötsligt fylldes torgen och plötsligt var det som att komma som segrare när man trädde in i en skolaula. På några dygn förvandlades en ganska tradig valrörelse till något fantastiskt lustfyllt. Siffrorna sköt uppåt, vi låg över fyra procent, och med mycket höga siffror bland ungdomar, det var en tåga i partiet som jag aldrig upplevt förr. Vi var på väg att göra det omöjliga. Eller...?

ÅTERVINNARE
Vi kom in i riksdagen. Vi blev det första parti som återkommit. Riksdagsgruppen samlades och så började den resan ännu en gång.


Försökte förstås hjälpa till lokalt också.

Redan efter två år - 1996 - ville jag avgå som språkrör. Glädjen från valrörelsen 1994 hade runnit bort. Det var nämligen ett oändligt käbbel i riksdagsgruppen om att jag syntes för mycket - jag hade ofta inbjudningar till tevesoffor och annat. Det gick bra, och det ena gav det andra. Men nästan varje gång fick jag höra att jag syntes för mycket. Så jag började tacka nej och hänvisade till Marianne. Då valde redaktionerna allt som oftast istället att bjuda in Gudrun Schyman som på det sättet fick än mer utrymme. Sägas skall att Marianne aldrig klagade på att jag syntes för mycket, det var andra i riksdagsgruppen. Jag kände igen alltihopa från förra gången. Av etiska skäl ska jag inte citera det jag skrev i en anteckning om situationen. Vad jag än gjorde det några som hackade.

Inte bara interna skäl, dom höll vi internt. Men också den offentliga debatten, vilka politiker får vi om de reduceras till spottkoppar? Bara hårdhudade. Är det bra det?

Jag ville, som sagt, avgå men övertalades att stanna kvar över valet 1998. Först gnälldes det över att jag som man syntes för mycket, sen kom några av kritikerna och bad mig fortsätta över valet. Det blev en frustrerande och tråkig valrörelse utan någon som helst lust. Den valledning som utsetts hade inte förmåga att ta beslut, bland annat ville man att det kvinnliga språkröret skulle synas mycket mer, men samtidigt ville man att det var jag som skulle ta debatterna. De ville inte ta beslut för de var väl rädda att få på sig kritik.

Det var så jag upplevde det. Jag skulle på något sätt känna skam för att jag var man, och råkade vara ganska bra på det jag höll på med. All lust rann bort. Men visst, vi kom in. Och nu som vågmästare. 

Efter formell presskonferens, kort samtal i korridoren och sedan möte över en öl och macka dagen därpå. 

YES! VÅGMÄSTARE OCH UTPRESSNING
Vårt mål i valet 1998 var att försöka bli vågmästare mellan det de borgerliga partierna (M+FP+C+KD) och de socialistiska (S+V). Det lyckades, vi började budgetsamarbeta med S och V. Men innan dess hade jag i samtal med Göran Persson ställt några krav: dels att vi måste ha rätten att kritisera regeringen och driva opinion för vad vi egentligen vill, dels att regeringen inte skulle få ta ett antal beslut som inte hade med budget att göra: inte beslut om euro, inte närmande till Nato.

Mer intressant än själva valrörelsen är hur vi hanterade vågmästarställningen. Vi hade bestämt att inte söka ingå i regering om vi inte fick cirka 10 procent i valet. Vi skulle absolut inte bli inlåsta i en regering, men gärna budgetsamarbeta med rätten att driva egen politik offensivt. Om detta skriver jag här: https://backspegel.blogspot.com/2008/11/valet-1998.html

Jag uppfattade efter några år att det i riksdagsgruppen fanns tendenser till mjukhet i förhandlingarna, att gruppen anpassade sig för mycket, att vi kunnat gått längre ibland, att den gröna själen riskerade att suddas ut under kristallkronor och sittningar med statsråd. Marianne var mer samarbetsvillig, såg möjligheter där jag såg anpassning.

Vid några tillfällen hamnade jag i minoritet riksdagsgruppen. Jag ville vrida förhandlingarna några extra varv. När gruppen tog tillbaka ett beslut bara därför att Göran Persson "slagit näven i bordet" gick det, enligt min uppfattning, för långt. 

En av de lustigaste förhandlingarna var - det var nära deadline för trycka av statsbudgeten - när jag ringde Persson och sa att det vi fått ut inte räckte. Vad vill ni ha då, frågande han. Elektrifiering av Blekingebanan, svarade jag. Okej, sa ha, Det tog två minuter. 



Vi lyckades med ganska mycket, vi stoppade pengar till militären (vilket gladde finansministern), vi fick igenom grön skatteväxling på 30 miljarder, ett jättebelopp för skydd av biologisk mångfald - mer än till och med Naturskyddsföreningen krävt. Vänsterns och Miljöpartiet nyttjade varandra så till vida att vi stöttade deras förslag, som ofta var samma sak som vi ville, och de stöttade våra, bland annat tanken på friår som de nog egentligen ogillade.

Vi försökte smyga ut från finansdepartement bakvägen ibland, men ibland var det å andra sidan viktigt att profilera någon fråga.

I min sista partiledardebatt "duggade inläggen tätt", enligt medierna. Och som vanligt ägnade jag minst hälften av talartiden till ideologisk markering. Allt för att hålla rågången klar mellan De gröna och De Gråa med sin röda eller blå retorik. Jag trivdes i de där debatterna, och jag kan än idag i stunder av nostalgi sakna dem.


År 2000 avgick jag som språkrör. Efter sammanlagt elva år. Och näst mest Almedalstal av alla politiker... Året efter avgick jag i förtid från riksdagen - tanken var att min ersättare i riksdagen skulle kunna inta platsen för att sedermera kunna bli språkrör. Ersättaren var Maria Wetterstrand. Mitt sista språkrörstal hölls på kongress i Vadstena. Det glömmer jag aldrig. Ett tjugotal avbrott med applåder. Och en envis vädjan om att hålla rågången mellan De gröna och de andra, att känna trygghet i grön ideologi, att inte bli som de andra.





 

Efter en debatt i TV4 i samband med val till EU-parlamentet hamnade jag och Bildt i gräl efter sändningen.

Euroomröstningen vann vi - här försöker jag på valvakan komma undan en smackpuss från Gudrun.


GRÖNT OCH  FRITT
När familjen flyttade från Kåsta utanför Vingåker i Sörmland till Byle i Finspångs kommun i Östergötland befriades Lena från alla politiska uppdrag... Vi började leva ett annat liv.

Lena fick mer tid för sitt konstnärskap, hon hade redan haft en del utställningar. Och jag medverkade många år i SVT:s Nyhetspanel på fredagar. Gjorde dessutom 98 program i SVT:s serie En bok, en författare. 28 minuter oredigerat samtal om en fackbok. Började föreläsa om Elin Wägner. Skrev en bok om rockens historia med Elvis som utgångspunkt - boken blev till en föreställning med mig och engelsmannen Fred Lane. Den spelades ett åttital gånger, bland annat på fängelser.

Min bok Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac ledde fram till turné med en föreställning. 

Lite extra kul var det att föreläsa om Elin Wägner i Svenska Akademiens lokaler och på kulturnatten i Riksdagsbiblioteket.


På uppmaning av språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand lämnade jag partiet. Det var som att lämna ett barn på uppmaning av Prussiluskan. De ansåg att jag hade att välja på att vara medlem och inte kritisera dem eller också lämna partiet och bli fri debattör. 

Det jag kritiserat var a) att de skrivit en artikel i DN där de tillsammans med Lars Ohly (V) och Göran Persson (S) hävdat att en hållbar miljö bara kan vinnas i en ekonomi som växer samt b) att MP aktivt stött svensk militär medverkan under Natobefäl i Afghanistan. Jag uppfattade att det totalt stred mot grön ideologi och allt det partiet stått för under de år jag varit språkrör.

Den 20 september firar partiet 40 år. Dagen före firar Lena och jag att vi träffades på det partibildande mötet. Vi kommer båda dagarna att dricka frukostkaffe i koppar med maskrosor på. 

PS!
Om några veckor ska jag föreläsa om grön ideologi i några av Miljöpartiets lokalavdelningar. Och min senaste bok (Vad ska vi ha samhället till?) går som studiecirkel i flera lokalavdelningar. Det känns bra, rent av lite hoppfullt. För boken är en slutplädering för det jag tror på. Och det roliga är att varenda ord i den boken hade jag kunnat skriva som språkrör för Miljöpartiet utan att någon tyckt det vore konstigt.

Det magnifika är att så många - såväl liberala som socialistiska tidningar och neutrala recensenter - när de nu skriver så positivt om boken faktiskt berättar, utan att de vet om det, att det parti jag var ett av språkrören för var väldigt bra. Skulle inte dagens partiledning ta vara på det genom att ta sig en rejäl ideologisk fundering... 

Tack för att du följt den här serien. Och har du inte gjort det så finns tidigare avsnitt här. Imorgon kommer avslutningen.

Plötsligt dök en journalist upp och ställde frågor om tvättning... Jag klarade frågorna...