Persson är rädslans politiker DN-Debatt

 

DN DEBATT 4/1 1997

 

Det är inte pappersmassa, läkemedel eller mobiltelefoner som dominerar produktionen i Sverige. Det som produceras mest i Sverige i dag är rädda människor.Ansvaret för detta har de politiker som medvetet, steg för steg, skapat ökande klyftor i vårt samhälle. Ökande klyftor som leder till konflikter och utanförskap, våld och egoism, främlingskap och rasism. Detta leder till att den rädsla som förstärker de svagaste sidorna hos människor sprider sig som en löpeld genom hela samhället. I slutänden hotas det vi lärt känna som demokrati.

Det är detta som sker nu. Mitt framför våra ögon. Rädslan sprider sig i de fattiga förorterna med de största synliga sociala problemen. Trygghet och identitet söks i obskyra gruppbildningar där hotet och hatet förenar medan empatin dränks i den egna rädslan. Men rädslan sprider sig också i de rika förorterna. Vi ser hur galler för fönstren, schäferhundar i trädgårdarna och vaktbolag som patrullerar i kvarteren är en del av Europas rika förorter och bostadsområden.

Ett samhälle med rädda människor är ett dåligt samhälle. Göran Persson är den dominerande politikern i en tid när rädslan sprider sig som en elakartad cancer i människors inre och i samhällets vardag. Men Göran Persson tycks blind för det som sker. Arbetarrörelsens företrädare är vilsna i en tid när de gamla lösningarna inte längre duger som svar på de problem som i dag skriker efter lösningar. Borgerlighetens svar är inte ett dugg mer relevanta - det är snarast så att det borgerliga liberala idéflödet och socialdemokratins socialistiska idéflöde nu förenas i den idéflod som kan kallas ekonomismen.

Ekonomismen reducerar alla värden till en fråga om förräntning av pengar - vi blir förlorade i värden som enkelt kan mätas i kvantiteter och tappar de värden som har med kvalitet att göra. Sinnlighet, smak, doft och färg försvinner som målsättningar när värden och människovärde förkrymps.

Jag tror att den första frågan man bör ställa till en makthavare - politisk, ekonomisk eller facklig - är vad han, för det är oftast en han, anser vara effektivt. Man kan få de mest förskräckande svar på vad som är penningekonomiskt effektivt i den egna lilla verksamheten. Ingen ser längre utanför sitt eget lilla område. Det gamla bondesamhällets mest inskränkta och introverta grönköpingsmentalitet har spritt sig till snart sagt alla kontoförande sektorer i samhället. Det må vara allt från den lilla resultatenhetens resultat, via företagets penningekonomiska vinst till statens förmåga att "bli världsmästare i budgetsanering". Effektivitet mäts i pengar - inte i större, djupare och vidare värden än så.

I den förenade världsbild som vilsna socialister och vilsna liberaler nu tycks enas i uppfattas dessutom ökande klyftor som effektivt och rationellt. Ja, det är i själva verket en följd av ekonomismens härjningar i hjärnvindlingarna hos ekonomer, statsmän, företagsledare och ledarskribenter. 

Jag tror att de har fel. Jag vet att de har fel. Denna visshet växer i mitt hjärta och gör att jag känner allt mer avsky och förakt för den politik som förs. Den politik som förs saknar det som gör människan till en medveten och utvecklad varelse. Den politik som förs bygger inte på empati utan på ekonomiska nyckeltal. Den politik som förs bygger inte på att människor är sociala och kulturella varelser utan på tron att människor är ekonomiska varelser. Den politik som förs bygger på att människan är till för systemets skull - och inte på att systemet är till för människans skull.

Staten behandlar människor som problem. Kommunerna uppträder som företag med köp och sälj-principer. Företag med etiska, sociala och ekologiska ambitioner slås ut på grund av att spelregler saknas eller att de inte bygger på hållbara värden. Till och med den gode kapitalisten går under - han eller hon stryps av Adam Smiths osynliga hand. Ekonomismen är religionen, merparten politiker och popekonomer är prästerskapet.

Jag tror att vi måste ta ställning i ett intellektuellt vägval där det gäller att definiera vad som är effektivt. Jag menar att jämlikhet är effektivt och rationellt. Och att ökande klyftor är ineffektivt och irrationellt. Göran Persson, i detta hänseende uppbackad inte bara av sina egna utan även av de mer traditionellt borgerliga idébärarna, menar tvärtom. Ökande klyftor, menar socialdemokrater och borgerliga, ökar effektiviteten i samhället, ökar strävan att "komma någonvart" och ökar drivkraften att slippa "hamna utanför".

Det är också detta som varit utgångspunkt för hur Perssonregimen valt att sanera statens budget. Därför har man medvetet valt att försätta människor i ekonomisk och social stress - man har uppfattat detta som effektivt och rationellt och i samklang med vad något anonymt, som kallas Marknaden, vill.

När Göran Persson och andra i det ekonomiska maktetablissemanget skall spara 2,3 miljarder i familjepolitiken väljer de således att skära barnbidraget med 110 kr/mån för alla. Man kunde sparat lika mycket genom att höja barnbidraget till 1 000 kronor per månad och beskatta det. Då hade inte klyftorna i samhället ökat - tvärtom hade jag som höginkomsttagare fått mindre och de som ingenting har hade fått mer samtidigt som staten sparat lika mycket.

När man skall spara i socialförsäkringarna väljer man att skära ner till 75 procent för alla - staten hade sparat lika mycket om man i stället valt att låta "full" ersättning utgå för de första 13 000 kronorna man tjänar och endast 40 procent för den del av inkomsten som ligger därutöver. Då hade de 55 procent av folket som har det svårast just nu fått det mindre svårt, medan vi andra hade fått stå för en större del av besparingarna. Och vi i miljöpartiet menar att det hade varit effektivt och rationellt eftersom den ekonomiska stressen för redan hårt ansatta människor då minskat, färre hade känt sig utanför, grogrunden för våld och rasism hade minskat i stället för att öka, den totala rädslan i samhället hade inte ökat.

Nu valde Persson att sanera statens budget på så sätt att produktionen av rädsla ökade. Det var ett medvetet val gjort av människor som lever i en värld där man ser människor genom SCB:s statistik, inte genom att möta dem vid köksbordet.

Vänsterpartister brukar hävda att jämlikhet är vänligt och snällt och att vi skall vara vänliga och snälla mot dem som har det svårt. Och det är naturligtvis sant. Men i ett hårdare samhällsklimat räcker det inte som argument. Alltför många är gärna snälla och vänliga om det inte kostar på för mycket.

Vi måste, ur ett ideologiskt perspektiv, därför ta ställning till hur ett effektivt samhälle ser ut. Det är i detta perspektiv jag hävdar att jämlikhet är effektivt. Ett samhälle där alla - eller åtminstone nästan alla - människor känner sig delaktiga är effektivt och smart.

Ett samhälle där människor inte är rädda är ett gott samhälle där man vågar bjuda på sig själv och vågar bejaka de bästa sidorna av sig själv - de sidor som rymmer empati (medkänsla) och konstruktiv kreativitet. Ett samhälle där man inte tvingar ut människor i ekonomisk och social stress medför att morgondagens vuxna - dagens barn - blir trygga beslutsfattare.

I ett jämlikt samhälle tas resurser till vara - i stället för att förspillas. Jämlikhet är effektivt hur mycket det än rynkas på näsan för detta påstående från det makthavande etablissemanget.

Alla vi politiker vill ta beslut som leder till ökad effektivitet. Därför måste vi definiera och analysera vad som är effektivt - i stället för att glida med i den flodfåra som påstår att ökade klyftor genom ökande lönespridning, låga ersättningsnivåer och förnedrande socialbidragssystem är något av en naturlag.

Till slut: hur skall människor orka ta till sig de stora och långsiktiga överlevnadsfrågorna - ozonskiktet, radioaktiviteten, växthuseffekten, kemikaliseringen och frågan om hela vår livsstil - om allt fler lever i rädsla för nuet och för kommande dag

Hur ska den politiska debatten kunna höjas till att omfatta de stora globala frågorna när orättvisorna och den sociala stressen kryper in under skinnet på så många människor - Göran Perssons vackra tal om att bygga det ekologiskt hållbara samhället faller platt när han samtidigt skapar rädsla och utanförskap.

Jämlikhet är en förutsättning för en delaktig demokrati, jämlikhet är en förutsättning för att vi ska orka ta till oss de stora livsavgörande frågorna, jämlikhet är en förutsättning för ett gott samhälle och dess motsats producerar allt fler rädda människor.

Göran Persson personifierar det samhälle som producerar rädsla. Det är nu hög tid att ta kamp för ett ärofyllt återtåg från ekonomismens evangelium och inse att jämlikhet är det mest effektiva man kan uppnå.
BIRGER SCHLAUG
DN DEBATT 4/1 1997

Förord och efterord till senaste upplagan av boken VAD SKA VI HA SAMHÄLLET TILL?

 

 

Ni som läser min bok som e-bok eller lyssnar på den har tillgång till första upplagan. Den senaste (tredje) upplagan har två nya delar i form av ett nytt förord och ett nytt efterord. De finns här:

Förord till tredje upplagan:
Texten i boken är inte ändrad sedan första upplagan som skrevs före såväl kriget i Ukraina som Coronakrisen.

Jag har inte ändrat något, såväl pandemin som kriget och dess följder har snarast fallit ut som ett sorts facit på vad jag har att säga om bland annat globaliseringens avarter, sårbarhet, krigskulturen och den bisarra idén att göra sig beroende av ständig ekonomisk tillväxt.

Visst skulle jag kunnat komplettera texten i denna upplaga – men det skulle omedelbart leda till misstanken att jag ändrat i originaltexten för att dölja dåliga analyser och korkade slutsatser i den ursprungliga upplagan. Jag anser att såväl analyser som slutsatser står sig väl, även om de i några fall kanske kan tyckas aningen mer provocerande idag än för bara ett par år sedan.

I ett extra efterord kommenterar jag några ”nya händelser”.

Ni som hört mig föreläsa eller följt mig i sociala medier känner igen det jag skriver i boken. Det är en sorts sammanställning – eller kanske rent av slutplädering – för det jag stått för och ännu står för.

Arbetsnamnet var Vad ska vi ha livet till? men kom att ändras till Vad ska vi ha samhället till? Båda frågorna är relevanta. Kanske mer relevanta än på mycket, mycket länge. Ska vi verkligen vara verktyg för att upprätthålla ett systemtänkande som sett sina bästa dagar? Jag anser inte det. 

Byle, norra Östergötland, oktober 2022

 

 

Efterord till tredje upplagan:
Människorna blir så vana att lyda och så förfärade inför tanken att komma utanför det allomfattande organisationsnätet. Elin Wägner

Originaltexten från första upplagan är kvar. Några kompletteringar och kommentarer är dock rimligt att göra med tanke på att så mycket har hänt de senaste åren. Pandemin, kriget i Ukraina, skenande elpriser, högre ränta och fallande bostadspriser.

 Det mesta av detta är förväntade händelser. Faktiskt. Flera av dem är beskrivna i boken eftersom de rimligen blir följden av vårt sätt att leva och de systemtänkande vi låtit oss bindas vid.

Pandemier är något oundvikligt eftersom vi lever som vi gör, med snabba förflyttningar och därmed också snabb smittspridning. Om pandemins källa är människans hantering av djur, misstag vid forskning eller något annat må diskuteras – men att inte inse att planer för att möta pandemier måste finnas har varit helt oförlåtligt och en följd av kortsiktighetens förbannelse och girighet.
 

Att bostadsmarknaden befinner sig i en bubbla som kan spricka är knappast någon hemlighet, att räntorna skulle höjas är en självklarhet. Ändå har politiken, i sin strävan efter ekonomisk tillväxt även med lånade pengar, i allra högsta grad skapat problem värre än de skulle behövt vara. Medborgarna i Sverige tillhör de mest skuldsatta i världen.  Bara det att, som jag skriver, ersätta ränteavdrag (och liknande) med ett höjt grundavdrag lika för alla hade skapat en mycket mer hållbar situation – det hade inte subventionerat en osund bostadsmarknad. När detta skrivs har de svenska hushållens skulder ökat till 4883 miljarder kronor.

Och elpriserna? Debatten var förödande usel när de började skena. Okunskapen var enorm – eller var det medveten fördumning? – i valrörelsen 2022. Rent pinsam. Grundorsaken till de höga elpriserna består i att marknadsperspektivet dominerat totalt över medborgarperspektivet… Grunden för elpriset är inte vad elen kostar att producera, grunden är det som kallas marginalprissättning. Sådan innebär i princip att det är den sista dyraste kilowattimmen som produceras som avgör vad all el säljs för. Det är som att all mjölk skulle prissättas utifrån hur den dyraste litern mjölk producerats på en avlägsen gård utan vägförbindelser av en mycket gammal ko.

Och det vedervärdiga kriget i Ukraina då? Var det inte naivt att i min text diskutera vikten av nedrustning och konfliktlösning framför upprustning och konfliktskapande? Nej. Allt annat har varit att spela rysk roulett. Både ordet ”rysk” och ”roulett” har i detta sammanhang en djupt obehaglig innebörd. Nu står vi där vi står. Det är ingen nyhet att Putinregimen, inte minst, ansett att det ryska ”intresseområdet” av nostalgiska skäl hänger ihop med det gamla Tsarrysslands omfattning. Vilket onekligen är ett hot mot Ukraina, Belarus och Georgien.

Martin Kragh (Utrikespolitiska Institutet) berättar i Fokus (31 mars 2022) att fröet till att ta Ukraina med militärt våld kan ha såtts hos Putin i samband med USA:s invasion av Irak. ”Man kan säga att Irakkriget 2003 var en slags bekräftelse för Putin. Om du är riktigt ekonomiskt och militärt mäktig så kan du skapa dina egna regler. Då är du inte bunden av de folkrättsliga reglerna och kan invadera ett annat land. Men bara om du är en riktig stormakt.” Kanske har Kragh rätt. I så fall skulle USA:s anfall mot Irak vara dubbelt förödande. Själv är jag av uppfattningen att Putin oavsett Irak steg för steg fastnad i nostalgiska, nästa religiösa, drömmar om gamla tiders Tsarryssland.
 

Hur som helst borde det inte vara så överraskande att Ryssland visat sig ha mindre militär kapacitet än vad många envisats med att påstå för att motivera ökad svensk militärbudgeten – det är ju bara att titta på de militära utgifter som SIPRI årligen redovisar. När USA:s president Joe Biden hävdat att vi står närmare ett kärnvapenkrig än på mer än ett halvt sekel har han onekligen rätt – inte minst eftersom rysk militär är så svag att kärnvapen blir det som en despot kan ta till för att inte förlora ansiktet utan bara livet…

Siffrorna som anges för det svenska militära försvaret har sedan boken skrevs stigit till 120 miljarder per år, jämfört med de 80 jag nämnde.

Inledningskapitlet, om den unga flickan i den stora aulan, utgår från en debattartikel jag fick publicerad i Dagens Nyheter den 2 mars 1995.

Elin Wägner levde mellan 1882 – 1949. Hon dog tre veckor före det att jag föddes – därav ”dem omöjliga intervjun”.

Tack för att du läst boken.

Svar på fråga

Här hittar du svaren på frågorna som fanns här.

Nästan hälften av alla Samuel ställer upp för KD.

Carl-Johan är mest vanligt i M.

Solweig är mest vanligt i S.

Stina är mest vanligt i C.

Lotta är mest vanligt i L.

Lisa är mest vanligt i MP.

Tove är mest vanligt i V.

PS!
Jag hade rätt på allihop... Vad nu det byggde på. Fördomar? Som kanske bottnar i personliga möten eller rent av på något sånär grundade uppfattningar av klass-samhälle, civilsamhälle och åldersstruktur i olika partier? Tja, jag vet inte.

Det farliga är nog när generella fördomar och föreställningar bottnar enbart i personliga möten med enstaka individer eller information från slasken i sociala medier.

Faktauppgifterna är hämtade från Sveriges Radios pod "Det politiska spelet".

Snuttar från decennier

Här finns publicerade avsnitt ur blogg- och FB-serien med minnesbilder från decennier.

FEMTIOTAL

Elvis, James Dean, Marlon Brando och Marilyn Monroe.

Men inte här. Inte i Sverige.

När Elvis sjöng Hound Dog så vevade Sveriges Radio ”Valpen där i fönstret” med Alice Babs.

När James Dean gjorde det till skön konst att stryka omkring så gick Åsa-Nisse för fulla hus i Sverige.

Jag såg inte mycket av Marlon Brandos motorcykel. Jag hörde Snoddas hos Hyland.

Men jag samlade filmstjärnor, så liten jag var. Fick några av brorsan och vårdade dem ömt. Det var det närmaste jag kom den stora världen.

På skivtallriken hemma snurrade Kalle Stropp, Lasse Lönndahl och Vill Ni Se En Stjärna med Zarah Leander.

Men så hände det. En dag kom brorsan hem med en stenkaka med Bill Haley. Rock Around The Clock. Då förändrades världen. Sen kom han hem med en rund, konstig, plastplatta. Med Elvis Presley. Elvis i rosa, Presley i grönt. Då exploderade världen. Allt var möjligt. Jag var väl åtta-nio år.

Jag satt klistrad vid Sveriges Bilradio. Där kunde, om det ville sig, C.G. Hammarlund spela någon enstaka platta med rock´n´roll. Det var så osannolikt så jag jublade rakt ut. Morsan kom instormande.

När jag inte lyssnade på radio eller grammofon lirade jag fotboll. Hade en djurgårdströja med nr 11 på ryggen. Knivstas nummer. Jag var ganska liten och rund. Var kär i Birgitta, men det var väl alla.

I skolan pratade tjejerna om Tommy. Dom hade sett honom i Bildjournalen. Jag föraktade dom. Jag hade visserligen aldrig hört Tommy, men jag var övertygad om att han var en tönt. Flera år senare fick jag höra honom. Jag hade haft rätt. Tommy Steele var en tönt.

På lördagskvällarna kom Axel i en svart bil och hämtade familjen. Vi skjutsades två mil in till Stockholm för att se teve. Vi såg Tiotusenkronorsfrågan. Det var fantastiskt med levande bilder. Tiotusen kronor var mer än en årslön.

Så kom VM i fotboll 1958. Jag var nio år. Familjen skaffade egen teve. Och Kurre Hamrin gjorde Målet. Men Elvis visades inte i svensk teve. Där visades Andy Pandy. Hade inte brorsan försett grammofonen med Elvisplattor hade världen gått under.

Det är så jag minns det. Eller som en vis man en gång sagt:

Wop-bop-a-loom-a-boom-bam-boom tutti fruttiau rutti tutti frutti au rutti tutti fruttiau rutti tutti frutti au rutti tutti fruttiau rutti wop-bop-a-loom-bop-a-boom-bam-boom.

SEXTIOTAL

På vägen mellan bostaden på Dalagatan 40 och Norra Latin låg tre massageinstitut. Som det hette. I kvällspressen annonserade det som var bordeller. Vid skolan låg en biograf som visade porrfilm.

Tiden var, med dagens ögon, ganska unken. Det var Norra Latin också. Tyckte i vart fall jag. Jag gick där från sjuan till studenten. 

Min lärare i tyska hette Gunnel. Hon var övertygad om att jag var en begåvad elev med
fallenhet för det tyska språket.

 

Klingade inte mitt namn tyskt kanske? Och med sådant namn borde förstås såväl tyska glosor som grammatik med elegans ansamlas i min hjärna för att med sällsam lätthet ramla ut som svar på hennes frågor.

Hon var så övertygad om min fallenhet att hon redan första terminen satte ett mycket högt betyg. Vilket förvånade både mig och mina klasskamrater eftersom min språkliga begåvning snarast lyste med sin frånvaro. 

 

Det tog nästan två terminer innan det började gå upp för min idogt arbetande tysklärare att jag allt som oftast inte hade svar på hennes frågor om grammatiska böjningar och det tyska språkets meningsbyggnad. 

 

Men hon försvarade sina föreställningar om motsatsen mycket elegant, hon konstaterade högt och ihållande – när jag anlagt veck i pannan och ihärdigt trummade på skallbenet - att jag var en god tänkare.

Att svaren inte blev de rätta förklarade hon notoriskt med att jag nog drabbats av tillfälliga tankelapsusar eller var offer för unga gossars oförmåga till koncentration när hormonerna ansåg att hjärnan skulle fundera över mer erotiska ting än tysk grammatik.

Det tog flera flera läsår innan tysklärare Gunnel började sänka betyget och på den vägen fortsatte det..

Åren med tyska i högstadiet lärde mig mycket. Visserligen inte så mycket tyska, men bra mycket om livet. Jag förstod att föreställningar kan spela oss ordentliga spratt, att vi gärna ser det vi vill se, tror det vi vill tro och hör det vi vill höra.

Alltför få politiker verkar begripa det där med föreställningar...

SJUTTIOTAL

Jag var 22 år. Jag och min dåvarande sambo hade flyttat ihop i en alldeles ny och toppmodern lägenhet i Sollentuna Centrum. Högst upp, Malmvägen 4 A. Gigantisk utsikt.  

Från balkongen kunde man se en betongförsedd lekplats med fastmonterat lekmaterial och höra ljudet från motorvägen till Arlanda. 

Det var för jävligt.

Så vi blev del av gröna vågen. Drog till landet. 

Vi insåg det alltför romantiska med att dra till landet och leva på några getter. Så jag tjatade till mig en väderstation. Tjatade, tjatade, tjatade. Fick en solig dag veta att det blivit ledigt i Vingåker. Plötsligt dödsfall. Så vi fick en vecka på oss att skaffa en hus där väderstationen skulle kunna lokaliseras. 

Så gjorde vi. 

För 59 000 köptes huset i Kåsta, efter prutande en tusenlapp. Torrdass och vatten att hinka upp från brunn. Men en jättestor tomt med bördig jord. Nu blev det självförsörjning. Byggde hönshus och så småningom skulle marken rymma allt från potatis och grönsaker till får och bikupor med gula bin.

Som många grönavågare läste vi såväl syndikalistiska Arbetaren - där bland annat Tage Danielsson skrev - och lantromantiska delen av Land. Skrev dåliga noveller och en och annan dikt för att få ihop till elräkning.

Från supermodernt nybyggt höghus i betonglandskap i Sollentuna Centrum till liten stuga med torrdass på landet var det en bit såväl geografiskt som mentalt. Vi mådde bra. Livet var fantastiskt. Om än lite kallt om baken på utedassen första vintrarna innan vi byggde ut och satte in mulltoa. Snart blev vi tre, Ett barn blev till. Lycka.

Hörde om en annan väderobservatör i radion. Ensamstående äldre dam som skötte station i Norrland. Aldrig ledig, högst två timmars sammanhängande sömn per natt, ingen semester, inga lediga helger. Så var jobbet. Vi var två på vår station som kunde hjälpas åt, men många var ensamma. Med arbete var tredje timme dygnet runt.

Hon i Norrland var tacksam för att alla parametrar skulle läsas av och analyseras  klockan 10 och 13. Så hon hann till högmässan klockan elva på söndagar. Jag blev förbannad över hur många missbrukades - inte minst i fjällen och i skärgårdarna på detta sätt.

 Startade Väderobservatörernas Yrkesråd, fick med mig fler än hundra observatörer på att hota med strejk om det inte blev ordning med rätt att sova några nätter, med rätt till två dagar ledigt i veckan, med rätt till semester, med rätt till OB-tillägg. 

Det blev ett jäkla liv. Genom strejk skulle i stort sett allt flyg få ställas in. Facket var överraskat över vårt agerande, SMHI var grinigt. 

Vi fick till ett nytt avtal, som beskrevs som det bästa förbättringsavtal som någonsin skrivits på svensk arbetsmarknad. Det var nog min första politiska insats utan att jag förstod att det var politik. 

Gott så. Sjuttiotalet övergår till åttiotal.

ÅTTIOTAL

Lever på landet, idkar självförsörjning och mår prima. 1985 blir jag plötsligt språkrör för Miljöpartiet. Som inte hade kommit in i riksdagen.

Bland kvalifikationerna fanns att jag hade Fjärrävenjacka, jeans och skägg.

Förtroenderådet, som skulle välja tillfälligt nytt rör efter det att Per Gahrton avgått direkt efter ett uselt val 1985, hölls i Vingåker vilket var min hemkommun. Miljöpartiet var starkt där.

Till min förvåning började bland annat Per Gahrton plädera för att jag borde väljas.

Men jag var inte sorten för språkrör, jag gillade att skriva, fundera på argumentation, gräva fram analyser och skriva ner dem. Det skrivna ordet var min grej. Inte det talade.

Dessutom stammade jag ibland och hade torgskräck.

Tanken att jag skulle bli rör, om än bara för några månader fram till ordinarie kongress, tycktes mig befängd.

Men utmaningen kittlade också. Någon gång måste man ju våga... Och här fanns människor som trodde på mig, åtminstone att jag inte skulle göra bort mig. Och sen var vi ju två, min första rörkollega var Ragnhild Pohanka.

Dessutom handlade det bara om sex månader, och partiet var ändå uträknat... Vi hade allt att vinna, inget mer att förlora.

Förtroenderådet var enhälligt och jag blev vald. En representant ville dock ha antecknat till protokollet att "det vore förtjänstfullt om denna typ av frågor förbereds i tid".

Det kan man verkligen tycka!

Jag blev återvald, och återvald, och återvald och rätt var det var stod vi inför valet 1988. MP kom in i riksdagen som första nya parti på 70 år.

Valvaka på Kulturmejeriet i Lund, vilket retade Stockholmsmedierna. Nyttigt.

Innan dess hade jag inte varit ledig en dag efter den där dagen jag blev vald första gången.

Julaftnar slutade alltid med att jag förberedde utspel till juldagen, ständiga turnéer, sov vid några tillfällen på järnvägsstationen i Katrineholm - sista bussen hem hade gått och jag förmådde inte be Lena att gång på gång hämta vid midnatt.

En gång saktade tåget in så pass att jag kunde hoppa av i Vingåker, personalen tyckte synd om mig...

Trivdes mitt i eländet. Förbannad ibland - alla höll inte deadline vilket innebar att jag satt på nätterna och gjorde det som inte blivit gjort.

Hade haft för vana att utnyttja att TT bytte personal på söndagsmorgnar, som ofta var nyhetsfattiga. Så när den nya personalen tog över ringde jag - jo, man ringde på den tiden - in uttalande som någon på TT skrev ner.

Så blev det små notiser i radion och tidningar. Alltid nåt för att parti utanför riksdagen.

Det funkade ända tills den söndagsmorgon då TT-personen svarade genom att direkt säga "Hej, Birger!". Avslöjad. Detta var innan man kunde se från vilket telefonnummer det ringdes.

Hemma fanns Lena, barnen som blivit tre, huset som blivit större, fåren, hönsen, bina, odlingarna. Mitt i alltihopa jobbade Lena som sjuksköterska.

Hemma fanns det riktiga livet, spadar, grepar, doft av hö och fuktig ull. Jordkällare fylld med mat. Men politiker kände jag mig inte som, även om jag formellt var en sådan.

Jag gjorde besök i politiken. Jodå, ett lyckat besök i och för sig. Men likt förbannat ett besök. När det talades om "politikerna" kände jag att det talades om några andra.

Jag undrar än idag om vad som hänt om jag inte haft Fjällrävenjacka, jeans och skägg den där dagen som tillfälligt språkrör skulle väljas.

NITTIOTAL

Dags för NITTIOTAL - och därmed frågan om jag varit med att mot min vilja finansiera Göran Perssons kor - i mina sporadiska minnen från decennierna.

Undrar hur det varit utan Ronja och Rakel. Om det funkat. Ronja och Rakel var våra får. Som jag på sena vinterkvällar - när jag kommit hem efter politiska förhandlingar och annat sattyg - gick in till. Kände att stress, ilska och annat bara rann av.

Rakel och Ronja låg ofta och idisslade i sitt lilla hus, reste sig när jag kom in, buffade med sina nosar, hälsade välkomnande.

Dom struntade i Carl Bildt, Göran Persson och talmän.

Dom buffade som ett "välkommet tillbaka till verkligheten och det riktiga livet".

Efter det är MP åkt ur riksdagen 1991, efter bara en mandatperiod, blev jag ombedd att komma tillbaka som språkrör. Vilket jag gjorde. Vi kom in nästa val (1994) igen. Som första parti som återkommit. 1998 blev det budgetsamarbete med sossarna och vänstern. Sett med facit i handen var det oerhört framgångsrikt.

Så framgångsrikt att Göran Persson, som var statsminister, fick motta det norska Sofie-priset för den goda miljöpolitik som bedrevs. Bland annat för grön skatteväxling och rejält högt stöd till skydd av biologiskt värdefull skog.

MP drev igenom alltihop genom budgetsamarbetet. Men det visste ju inte norrbaggarna. Och Persson valde att vara tyst om den saken. En check på hundratusen dollar fick han. Det skrevs i Expressen att han tog pengarna själv. Kanske köpte han kossor för pengarna. En rejäl mjölkko kan man få för 25 000 kronor. Så en miljon räckte till 40 stycken.

Hemma gick Ronja och Rakel ovetande om detta. Däremot såg de till att våra barn fick växa upp med lamm varje sommar och därmed bli en del av det verkliga livet, det där livet från vars utsiktsplats politiken ofta ter sig så märklig.

Det hände dessvärre att jag - sent hemkommen efter en extra hård vecka - även gick in i vedboden, tog första bästa tjocka klabb, la upp på vedkubben, lyften klyvyxan och högg under det glada utropet: "Jävla Göran!"

Sekelskiftet tillbringade familjen löjligt nog på Kungliga Slottet - när klockan slog sina tolv slag skålades för framtiden. Familjerådet kom fram till att det kunde vara ett minne så gott som något. Det var det... Vi stod och tittade ut mot folkhavet som samlats nedanför Slottet då klockan slog tolv. Bredvid oss stod några slynglar med champagneglas i händerna och beskrev de där som samlats nedanför med ordet "pöbel".

Längre än så har vi inte kommit. Var det något jag ogillade under åren som politiker var det möten med den "fina värld" där såväl snorungar som formellt vuxna gick med näsan i vädret och föraktade den verkliga världens människor.

Ofta hade de uppnästa ärvt en förmögenhet. Ofta ansåg de att "arbetslinjen" skulle gälla det arbetande folket, medan de själva inte arbetade utan istället lät "sitt kapital arbeta". Tomma på bildning var de dessutom förfärande ofta.

Några månader efter sekelskiftet avgick jag som språkrör efter 11 år sammanlagt. Besöket i politikens innersta cirklar var över.  

 

Glad att jag kom ur alltihop med livet och mina värderingar i behåll. 

 

Slutade som språkrör våren 2000. Ett av de bästa minnen jag har från tiden var mitt sista kongresstal, det avbröts, enligt trovärdiga källor, mer än 30 gånger med applåder. Sånt känns för en gammal dinosaurie... Dessutom blev jag evig hedersmedlem i Grön Ungdom. Det hjälpte inte, jag är 73 år likt förbannat.

 

NOLLNOLLTAL

Har man varit statsråd för sossarna byter man glatt sida, tar plats i välavlönade bankstyrelser som alibin och skaffar sig flådigt boende.

Jag lockades, efter att 2001 lämnat riksdagen, av ett fett erbjudande från en intresseorganisation där jag skulle fungera som tänkt alibi. 

Att dom jävlarna trodde att jag var lättköpt förlåter jag dom inte.

Ett fint jobb i en god intresseorganisation kom också på tal men krävde att jag skulle leva i en europeisk storstad – antingen pendlande hem eller också rycka upp barnen från sin tillvaro. Inget var lockande. Fint cv gör ingen lycklig.

Ett halvår efter det att jag lagt av med partipolitiken blev det för övrigt stopp på ett annat sätt. Hade Gessle kommit ut med låten om alla känslor som kommer på en och samma gång så hade den varit aktuell för min del. Hans låt kom ett år efter sammanbrottet.

Känslor och känslor förresten, det var väl snarast kroppen som fått nog. Det blev stopp på uppförsbacken mot vårt hus. Svetten skvalpade. Hjärtat dunkade. Huvudet sprängde.

Det snällaste en läkare sa var att organen gått på högvarv flera år genom negativ stress och att organen därmed åldrats så livet nog skulle förkortas…

Hur vetenskapligt det var vet jag inte. Om lantliga vårdcentralers läkare kan sägas mycket - de flesta kommer och går. Det skulle ta några år innan jag åter kunde springa på skogsstigarna och längta till Lidingöloppets helvetesbacke.

Men skriva orkade jag i alla fall. Hur trött jag än var. Mest trött var jag nog på det politiska språket. Vad är motsatsen till det? Jo, rock’n’roll. Så jag skrev om min barndoms hjälte och rockmusikens barndom.

När manuset var färdigt satt jag på altanen och glodde ut över Kalefjärden i sjön Tisnaren. Hade slutredigerat hela natten, satt med ett glas ljummen maltwhisky innan jag skulle trycka på knappen ”sänd” för att skicka iväg alltihop till förlaget. Men plötsligt händer det…

Någon liksom säger till mig med hånfull röst: ”det finns tusen böcker om samma sak, det här duger inte, skriv om som om Elvis själv berättar”.

Hade jag varit från den amerikanska södern hade jag väl trott att det var vår Herre som talade till mig. Nu, som svensk, var jag övertygad om att det var maltwhiskyn.

Hur som helst: plötsligt stod det alldeles klart för mig att jag måste skriva om alltihopa. Utifrån att det är Elvis själv som berättar, med sitt språk, men sina känslor, med sina undanflykter och sin ångest. Förlaget var vänligt nog att ge uppskov.

Det blev boken "Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac". Det var nåt annat det än partipolitik, riksdagen, evighetslånga sammanträden och det politiska språket. Dessutom fick den bra recensioner.

Så bra att den blev grund för en föreställning med namnet Delvis Presley som jag gjorde tillsammans med den engelske sångaren Fred Lane. Vi gillade både de gamla blueslåtar som Elvis började sin karriär med. Vi gjorde nästan 90 föreställningar – allt från små teatrar till bygdegårdar och fängelser.

På de sistnämnda – i de hårdaste av miljöer med de hårdaste av gossar – var inte alla intagna nöjda då de fick veta att Tutti Frutti egentligen var en gaylåt…

Under det här årtionden började jag också föreläsa om Elin Wägner. Roligast var att få prata om Elin – som var den andra kvinnan i Svenska Akademien – i Akademiens lokaler.

Det lät garanterat helt annorlunda än när Harry Martinsson, som fick Elins stol när hon avlidit, höll sitt inträdestal där han förminskade sin företrädare på ett skamligt sätt.

På nollnoll-talet mutades för övrigt vårt potatisland in av ett utländskt gruvbolag… jo, så kan det gå till. Lite ironiskt: jag var ordförande i Rädda Tisnaren under åren då gruvbolag hotade med gruvbrytning nära sjön. Vi fick stopp på det.

Ironiskt var väl också att jag – som aldrig spelat volleyboll – var ordförande i Vingåkers Volleybollklubb som spelar i elitserien. 

Volleyboll påminner om dagens politik. Korta sekvenser, snabba dueller, där det gäller att få in smashar fortast möjligt eftersom teves partiledardebatter numera är nere på 30-sekunders inlägg.

Funkar bra för volleyboll. Uselt för politik. Som fördummas. Inte så att den politiska debatten var befriad från dumhet förr heller. Själv begåvades jag med extra getingar, eller om det var Aftonbladets plus, för att jag i en debatt burit en flådig och skitdyr skjorta... (Bra kvalité, den håller än...).

Förresten var det på nollnoll-talet som de dåvarande språkrören bad mig att antingen inte kritisera något de sagt – till exempel att miljön bara kan räddas genom ekonomisk tillväxt - eller också sluta vara medlem i Miljöpartiet.

Med viss sorg valde jag det sistnämnda. Men potatislandet fick jag ha kvar.

Där frodas just nu sparrispotatis som bäst. En ganska fast sort, Passar utmärkt kokt, stekt och ugnsrostad. På franska heter den Asperges men trots denna franska kunskap - apropå Johan Pehrsons uttalande - har jag ännu inte läst nåt av Michel Houllebecq - uppskattar dock Madeleinekakor under förutsättning att de inte är doppade i Prousts lindblomste.

TIOTALET

Mästarnas Mästare bygger på ett koncept från Belgien. Men i Sverige har det utvecklats så att det inte bara är tävlingar utan också tillbakablickar över mästarnas historia. 

En av de som kom på det var Olle Palmlöf. Smart kille!

Han var så smart så att han under arbete med SVT:s serie En bok, en författare kom på att jag borde vara programledare som samtalar med författarna. 

Gjorde 99 program - de allra flesta oredigerade samtal i 28 minuter. Fackböcker. Allt från astronomi och islam till miljö och ekonomi. Och böcker om hjärnan. 

Det sistnämnda har gjort att jag inte skrivit mina memoarer... det är nämligen så att varje gång en människa tänker på ett minne så förändras det. Vilket förklarar hur en del gamla politiker minns totalt fel till sin egen fördel.  

Det här uppdraget var det roligaste jag hållit på med. Och mest lärorika. Plötsligt slog jag titt som tätt min hustru när vi testade olika allmänbildningsquiz... 

Slutade med uppdraget när producenten fick för sig att 28 minuters samtal var för mycket för unga tittare... så därför gjordes det om till frågor och svar som redigerades. 

Men det kunde ju vilken simpel journalist som helt klara av. Precis som dom klarar av intervjuer med partiledare. Deras oförmåga att ställa den mest grundläggande sokratiska frågan - varför? - gör att politiken blir fördummad och politiker kommer undan med inköpta oneliners och fraser. Det gjorde författarna också när programmet gjordes om för att sedan - när det var förstört - läggas ner.

SPANINGEN

Många fredagar det här decenniet satt jag i SVT:s morgonsoffa i det som kallades Nyhetspanelen. Roligast var när de andra två bestod av Thomas Idergard och Ursula Berge. Vi var väldigt olika men hade någon sorts outtalad gemensam idé om att föra samtal som byggde på annat än att vinna debatt, snarare ge olika infallsvinklar. 

Min bästa spaning var när jag - till Thomas och Ursulas totala förvåning - hävdade att ny partiledare för Socialdemokratin skulle bli Håkan Juholt. 

Dom trodde att jag var galen. Han blev vald. Höll ett installationstal som fick mig att tro på socialdemokratin, Lena och jag såg det på teve, tittade på varandra som om vi drömde, så här hade inte en sosse låtit sedan Bengt Göranssons dagar. Om ens det. Vi kände hopp. Och jag sa nåt om att det hade varit spännande att vara språkrör för MP och samarbeta med den mannen. 

Sen gillade han Elvis också, dessvärre tror jag att han gillade 70-talselvis mer än 50-talselvis vilket förmodligen blev hans fall. Med benägen hjälp från de "partikamrater" som gärna satte krokben honom.

KAFFE, VATTEN OCH ÖL 

I övrigt bestod mitt 10-tal i föreläsningar om Elin Wägner. Körde enmansföreställningen Mess of Blues som byggde på min bok om rockmusikens barndom. Och en del om miljö och ekonomi. Samma figur - jag - bemöttes helt olika beroende på vad jag skulle prata om. 

"Vill du ha en kopp kaffe?" var oftast frågan när jag anlände för att föreläsa om Elin Wägner. "Vill du ha ett glas vatten?" var frågan när jag anlände för att föreläsa om politik. "Tjena, vill du ha en öl?" var ofta hälsningsfrasen när jag kom för att prata om rockmusik.

Förresten var en av de märkligaste föreläsningar jag hållit den som gick av stapeln i Jussi Björlingsmuséet i Borlänge. Ämnet var Elvis och Jussi - på temat trovärdiga röster. Där kom äldre operavänner. Och gamla raggare. De betraktade varandra med visst avståndstagande. I pausen möttes de. Och pratade för första gången med varandra. Jag såg till att pausen blev lång, dom tycktes ha trevligt, fördomar föll som spön i backen. 

Det är politik när den är som bäst...

VANDRAR BORT

Det blev en del föreläsningar om grön ideologi för lokalavdelningar i Miljöpartiet, vilket uppenbarligen några i riksorganisationen ogillade till den milda grad att de spred ut att jag var medlem i ett annat parti och därför inte borde bjudas in. 

Innan dess hade partiledningen bett mig lämna partiet eftersom jag - dinosaurielikt - stod fast vid de åsikter jag hade som språkrör och emellanåt vädrade viss kritik. 

I slutet av decenniet påbörjade jag manus på det som jag beskrev som min slutplädering.  Den som fyllt 70 bör väl tänka på sånt. Man är liksom på väg bort, men går ännu hand i hand med kommande generation... 

Boken kom när nytt decennium trätt in. Tjugotalet. Dess första år skulle riksdag, regering, kungahus och hela Sverige fira att demokratin fyllde 100 år. Vilket är en simpel lögn. Som säger något om vår tid. 

 

TJUGO- OCH TRETTIOTALET...

 

2020-talet inleddes med en riktig saftig lögn. Nämligen hundraårsfirandet av "demokratins införande i Sverige". Det som infördes var klassröstning med rasistiska förtecken för män och kvinnor. När partiledare kallar det för demokrati ska du se upp!

Det var först 1945 som den som mottog bidrag - mest ensamstående mödrar - fick rösta. Och det var först 1959 svenska romer fick rösta. Allmän och lika rösträtt infördes när jag satt i riksdagen. Nämligen 1989. Då fick även de som ansågs vara ”psykiskt handikappade och utvecklingsstörda” rösträtt.

2020-talet blir - om jag lever så länge som män i genomsnitt lever i Sverige - mitt sista hela decennium. Lite melankoliskt föreläser jag på ytterligare ett tema - livet, döden och historier från ett liv i politiken - under rubriken "Får jag be om några rynkor till". Enligt statistiken ska jag dö några få år in på 2030-talet.

Förmodligen oerhört tacksam för det liv jag fått leva i den parentes där demokratin växte fram med gratis utbildning och sjukvård som inte var beroende av plånboken. Förhoppningsvis märker jag fortfarande att vedstaplarna doftar så där härligt som bara vedstaplar kan dofta på våren, att sädesärlan spatserar på gräsmattan, att kajor slagit sig ner i några orökta skorstenspipor.

Några sura årtionden...
2020-talet,vad ska det bli av? Och decenniet därpå? Skulle tro att det blir några sura årtionden. För många. Låtarna i Eurovison Song Contest kommer inte att bli bättre. Fastighetsbubblan spricker, några glada hackare kommer att slå ut bankväsendet några dagar, flyktingvåg drar fram och högern i bland annat Sverige är på väg att bli ekofascistisk eftersom klimatförändringarna krupit upp i deras knän.

I enlighet med vad jag skrev i Vad ska vi ha samhället till? - den skrevs före corona - kommer pandemier att slå till. Vårt sätt att leva leder obevekligen till det, vi är en art som helt enkelt sprider virus omkring oss och vi anser oss ha rätt att göra det eftersom vi kan, har råd och uppfattar det som del av den sentida normaliteten.

Klimatfrågan? Det så kallade 1,5-gradersmålet har för länge sedan varit överspelat, inte för att det varit omöjligt att uppnå utan för att vi inte vill uppnå det eftersom annat uppfattats som viktigare för den enskilde individen, för företagens överlevnad till nästa kvartalsrapport och för själva systemets bevarande ända in i kaklet. Vi kommer att få fullt upp att klara oss under tre graders genomsnittlig uppvärmning.

I kampen mot klimatförändringar kommer vi under de två närmsta decennierna att blunda med ena ögat och skapa andra miljöproblem - vårt mål att överge fossilsamhället leder oss in i metallsamhället ända tills vi i slutet av årtiondet inser att batteritekniken var primitiv och består av en övergångsfas till något helt annat. Och så grundvattnet. Som blivit illa åtgånget. Den kemikaliecocktail allt levande tvingas leva i ställer till det för vår naturliga fortplantning. Men å andra sidan, "naturlig" kanske kommer att upplevas som primitivt eftersom produkten kan bli lite hur som helst.

Rakt in i kaklet
Eftersom vi trodde att den enda vägen fram var att gasa, växla upp och köra fortare - istället för att lätta på gasen, växla ner och se vart vi kör - så kommer vi under 2020-talet att fara rakt in i kaklet med en jävla fart medan vi ivrigt hojtat hur snabbt vi kört - lika korkade som den som kastar sig ut från flygplan och halvvägs ner på jorden tycker att det gått bra hittills.

Sverige? Precis som i Europa kommer det som kallas blåbrunt att ta över alltmer. Det system och den färdiga struktur som EU byggt i tron att skydda demokratin kommer att tas över av de krafter de flesta av oss idag skyr. På 2030-talet kommer de flesta inte att fundera så mycket på det, för vi sitter på ett sluttande plan där vädringar förskjuts och ny normalitet växer fram. Som alltid. Vad som är "mittenpolitik" förskjuts, precis som den gjort de senaste årtiondena.

Jo, det hela kommer att pimpas med någon större kärnkraftskatastrof och privatiseringar av det som tidigare var länders förmåga att kriga.

Redan vid nästa decennieskifte kommer kampen för demokrati och människors integritet att ses som något naivt. Med motivet att skapa trygghet ses övervakningssamhället som det naturliga.

Men guldbron vid Slussen i Stockholm ligger kvar.

Och människor kommer att finna sätt att bli lyckliga på även då, ett sätt är att blunda med ett öga och inse att det vi en gång kallade demokrati var en parentes. Vi, i meningen homo sapiens, arbetade hårt för att det skulle bli så för vi var fångar i ett systembygge som har sin egen undergång inbyggd i sig.

Trist, men det kommer nya decennier, nya generationer, ny teknik som till slut medför att nästa steg för den kolbaserade arten homo sapiens är hybridmänniskan, eller som den kommer att kallas "den utvecklade människan". Den gamla mänskliga hjärnan kommer att ses som något som tillhörde primater som apor och homo sapiens. "Den utvecklade människan" må vara styrd såväl i tanke som annat, och den som accepterar ges utrymme till lycka, den som inte accepterar gör uppror, hittar gamla skrifter om hur livet skulle kunna vara, förundras och får kraft i sin förundran. Embryot fanns faktiskt redan i början av 2020-talet. Många gjorde vad de kunde för att ta död på det.

Glad to have come, not sorry to depart
Förhoppningsvis minns jag också i slutet av 2020-talet några rader av D.H Lawrence - som nog fått idén från Catullus som levde några årtionden före vår tideräkning. Dom har följt mig, jag skrev dem till och med på en vägg därhemma samma dag jag flyttade in i huset på landet 1972 efter att ha lämnat både Stockholm och idén om att livet består av pengar, karriär och otåligt flackande

Lost to a world in which I crave no part,
I sit alone and commune with my heart.
Pleased with my little corner of earth,
glad to have come, not sorry to depart.

Och sen då, när bänken förblir tom och decennierna går och kommer? Tja, askan av mig lär göda växtlighet på kyrkogården i Skedevi. Möjligen har några närstående snott lite aska och hällt den under den stora tallen där våra katter är begravda. Det vore fint.